Gestaltbyten i Lissabon

Litteratur
Lissabon. Foto: Pxhere.com

ESSÄ. Vissa städer lämnar en aldrig hur mycket man än åker därifrån. Insikten smyger sig på vid läsning av boken Rekviem av den framlidne italienske författaren Antonio Tabucchi, utgiven under fjolåret.

I Tabucchis roman förenas tre storheter som haft stor betydelse för samtidens litteratur: staden Lissabon, poeten Fernando Pessoa och det rika litterära arv som flödar ur dennes säreget viktiga författarskap. Mitt i flödet står Fernando Pessoa (1888–1935), den store portugisiska diktaren vars författarskap präglas av att söka uttrycka något – på olika sätt, genom olika personer, olika röster och olika språk. Vem var då denne gåtfulla Pessoa, så anonym under sitt liv, som nu sitter staty utanför sitt favoritcafé A Brasileira och fotograferas av horder av litteraturturister i den numera så välbesökta och trendiga huvudstaden Lissabon?

Enkelt uttryckt var Pessoa en litteraturens motsvarighet till David Bowie. Precis som britten verkade Pessoa genom flera alter egon eller heteronymer som han föredrog att kalla dem, främst fyra stycken. Men om Bowie var en kreativ världsmedborgare, född och uppväxt i metropolen London men lika hemtam i Berlin och New York, förblir Pessoa och hans verk oupplösligt knutna till Lissabon. Att tänka Pessoa utan Lissabon blir lika svårt som att föreställa sig en Kafka utan Prag, en Joyce utan Dublin, en Ferrante utan Neapel eller en Söderberg utan Stockholm.

I Rekviem är det tänkt att författaren Tabucchi ska möta Pessoa på en övergiven kaj nere vid floden Tejo. Lärjungen ska träffa sin mästare, samtala och ströva runt i staden. Här hörs ett intertextuellt eko från Den gudomliga komedin, där Dante träffar sin läromästare, den romerske skalden Vergilius. Med Vergilius går vandringen som bekant genom helvetet, skärselden och upp till paradiset.

Men om Den gudomliga komedin börjar i en mörk skog, är förhållandena omvända i Rekviem. Sista söndagen i juli, stekande sol, olidligt hett och ett missförstånd angående tidpunkten gör att den store poeten inte dyker upp: ”Killen kommer inte, tänkte jag. Och sedan: jag kan inte kalla honom ’kille’, han är en stor poet, kanske tjugonde århundradets största poet, och död sedan många år, jag måste behandla honom med respekt.”

Var det klockan tolv på dagen eller på natten? Redan här vibrerar en autofiktiv och intertextuell lekfullhet, som sedan genomsyrar romanen då den föregivna författaren i stället träffar gestalter från Pessoas förunderliga litterära universum. Det som skulle ha varit ett vördnadsfullt rekviem över en död författare, eller ett lärt samtal mellan två författare, blir i stället något karnevaliskt, polyfoniskt och samtidigt så där lätt vemodigt och vibrerande drömskt som i så mycket av både Pessoas och Tabucchis författarskap.

Till skillnad från andra romaner av italienaren Tabucchi är romanen skriven på portugisiska. Språkvalet kommenteras i förordet:  ”Strängt taget borde ett rekviem skrivas på latin, det är åtminstone vad traditionen påbjuder. Nu råkar det sig dock så att jag tyvärr inte samsas så väl med latinet. Hur som helst insåg jag att jag inte kunde skriva ett rekviem på mitt eget språk, att jag behövde ett annat språk, ett språk som skulle vara en plats för tillgivenhet och reflektion.”

Även här märks Dantes skugga, författaren som på 1300-talet vände ryggen till latinet och började skriva på folkspråket och sedan kom att kallas det italienska språkets fader (padre della lingua italiana). Resten är litteratur- och språkhistoria.

Hos Tabucchi sägs språkvalet bygga på tillgivenhet och reflektion, för något händer som bekant när man byter språk. Nya perspektiv och tankar filtreras fram, rösten och berättelsen blir annorlunda. Hos Tabucchi växlas det mellan två romanska språk, ett första språk rotat i Toscana och inramat av romarnas mare nostrum, ett andra språk präglat av nasaler, inympade arabiska glosor och vinklat ut mot Atlanten och de stora upptäckarnas globala handelsrutter.

Men att byta litterärt språk är inget nytt, även om varje gång är unik. Här finns exempelvis irländaren Samuel Beckett som övergick till franska i mötet med Paris, Joseph Conrad som bytte polskan mot engelskan ute på världshaven eller vår egen Theodor Kallifatides som valde svenskan i Stockholm.

Hos Tabucchi handlar det om ”att möta levande och döda på samma plan: människor, ting och platser” och samtidigt att framföra ”en hyllning till ett land som jag adopterade och som adopterade mig, till ett folk som jag tyckte om och som tyckte om mig”.

I språkbytet uppstår ett mångtydigt spänningsfält. Det skickas en intertextuell passning till Pessoa, som själv övergick från engelska till portugisiska och därmed började sitt växelspel mellan olika röster, språk och identiteter.

För Pessoa var visserligen född i Lissabon, men han växte upp Durban i Sydafrika dit familjen tidigt flyttade sedan mamman hade blivit änka och gift om sig med en tjänsteman i det brittiska imperiet. Skolgången var också på engelska. Först i universitetsåldern återvände Pessoa till Lissabon, där han skrev sina första dikter på just engelska, utan någon större framgång dock. Därefter kom portugisiskan att bli hans litterära språk. 1935 dog han i skrumplever. Mestadels förde han en tillbakadragen tillvaro, där han hankade sig fram som kontorsarbetare och översättare. De flesta av hans verk publicerades postumt, vilket bland annat förklarar att hans berömmelse kom så pass sent.

Hos Tabucchi både byts och bryts språk, men också litterära traditioner. Som efternamnet antyder var han bördig från Italien och född i Pisa 1943, i det kulturellt så rika Toscana, hemort för bland andra Boccaccio, Petrarca och tidigare nämnde Dante. Även Italien kännetecknas av språklig diversitet, med en tysktalande minoritet i norr och rester av grekiska i de dialekter som talas i söder, främst på Sicilien. Därutöver finns det många livskraftiga dialekter, bland annat i Tabucchis och Dantes Toscana.

Vad fick då Tabucchi att välja Lissabon, den västligaste huvudstaden på den europeiska kontinenten och en ganska sliten och bortglömd tidigare imperiehuvudstad som länge levt i skuggan av sina fornstora dagar? Svaret är resande och läsande, enligt många två sidor av samma mynt; det första ett sätt att färdas i det vi kallar verkligheten, det andra ett sätt att färdas i fantasin. I ett bokställ utanför Sorbonne fann Tabucchi ett verk av Pessoa, en litterär blixtförälskelse som fick honom att introducera och översätta honom hemma i Italien.

Vid universitet i Siena blev Tabucchi sedan professor i portugisiska, men flyttade till Lissabon där han bland annat arbetade på det italienska kulturinstitutet och gifte sig. Tabucchi avled i cancer 2012 på sjukhus i Lissabon, men var under sitt liv synnerligen mångsidig och produktiv med viktiga avtryck i den akademiska, litterära och journalistiska världen. Ett trettiotal böcker skrev han, däribland Rekviem och succéromanen Påstår Pereira, som utkom i en svensk nyutgåva förra året och som blivit film med Marcello Mastroianni i huvudrollen. Även denna roman utspelar sig i Lissabon, fast under Salazardiktaturen 1938. Huvudperson är den stillsamme och världsfrånvände änklingen Pereira, som kommer till insikt om att fascismen håller på att ta över grannlandet Spanien och att Europa står näst på tur. Sakta men säkert drivs Pereira till att ta ställning mot fascismen, fast på sitt eget stillsamma sätt.

Under fjolåret utkom också Till Isabel första gången på svenska. Även den är en roman som utspelar sig i Lissabon. Handlingen är dock betydligt brokigare än i Påstår Pereira. Här söker en föregiven författare sanningen om Isabel, en gäckande och gåtfull kvinna, som befaras ha blivit fängslad och avrättad under diktaturen. Sökandet utgår från Lissabon och leder sedan ut i världen, precis som de stora upptäcktsfärderna en gång i tiden.

Till skillnad från Pessoa var Tabucchi ett stort namn redan under sin livstid, flitigt nämnd i nobelprisdiskussionerna och mottagare av många andra prestigefulla priser. I dag figurerar Pessoa på den kände och omstridde litteraturkritikern Harold Blooms lista över de 26 författarskap som utgör dagens västerländska kanon. Kanske visar detta på livets och den litterära smakens ombytlighet, men mest på hur viktig Pessoa har kommit att bli bland kritiker, författare och nöjesläsare världen över.

Men vad förenar då Tabucchi, Pessoa och Lissabon? I grund och botten handlar det om den dubbla blick som uppstår när man växlar språk, röster och identiteter, men samtidigt hämtar episk näring ur en och samma plats. Eller annorlunda uttryckt: Lissabon görs till en psykogeografisk och intertextuell ekokammare, där röster, traditioner och gestalter byts och bryts mot varandra. I mötet mellan text och läsare får en älskad stad evigt liv.

Varken Tabucchi eller Pessoa var fullkomliga insiders i Lissabon, men blev enastående vägvisare och uttolkare av staden. Skälet är enkelt. Den infödde fastnar lätt i urban hemmablindhet och krymper sina vyer. I gengäld gör den inflyttade en aktivt val av stad, tvingas ofta flytta runt och utvecklar en rörlig och expansiv blick.

I Rekviem rör sig huvudpersonen hemtamt i Lissabon. Bollen sätts i rullning med köpet av A Bola, den stora portugisiska sporttidningen som mestadels handlar om fotboll, precis som italienska Gazzetta dello Sport. Med tidningsförsäljaren småpratas det om Benfica, mest känt som stadens storlag, men också förstaden som inramar Lobo Antunes författarskap, även han en ständig nobelpriskandidat som sällan låter sina gestalter lämna Lissabon.

Näst på tur i Rekviem är en knarkare och därefter en halt lottförsäljare, den senare en gestalt ur den kanske mest kända av Pessoas verk O livro do Desassossego, eller Orons bok, som den heter på svenska.

Så där håller det på, gestalt efter gestalt och miljö efter passerar i intertextuell lekfullhet. Till slut träffar Tabucchi ändå sin läromästare Pessoa. Mötet blir både känslosamt och drömlikt, fullt av den tillgivenhet och reflektion som uppstår i ett litterärt språkbyte och med den gemensamma kärleken till en stad.

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen