BARNTEATER. Jenny Wickberg har varit på teaterpremiär med en skolklass i publiken och skriver om vikten av kunna dela en scenkonstupplevelse med andra i ett fysiskt rum. I vanlig ordning får vi också några fina boktips.
Boktips: 1. ”En noshörning som husdjur”, av Julia Groth. Flickan i boken drömmer om ett husdjur och listan över vilka hon kan tänka sig innehåller en rad exotiska djur som noshörning, giraff, blåval och flamingo. Hon argumenterar för de olika djuren genom att framhålla både trevliga och praktiska fördelar med dem. En bok att bli glad av, med humoristisk text och roliga bilder. Ålder: 3-6 år. Förlag: Bonnier Carlsen.
2. ”Alla mina katastrofer”, av Karin Filén. Året är 1986 och då som nu var Ukraina i fokus, den gången genom kärnkraftsolyckan som ägde rum. I centrum står Sandra, ett barn nära gränsen till tonår. Boken följer henne genom ett sommarlov i vårt grannland Finland. I vardagen ryms både dramatik och en del humor. Det radioaktiva nedfallet skymtar, men är inte i förgrunden. Sandras kriser och bekymmer beskrivs med öm och varsam hand i en bok som är trivsam att vara i. Ålder: 9-12 år. Förlag: Förlaget.
3. ”Veras krig”, av Katarina Kuick. Vera är 10 år och bor i Leningrad. Berättelsen inleds 1941 när Sovjet anfalls av Tyskland och Vera och hennes familj gör vad de kan för att klara vardagen. När Leningrad belägras blir allt värre. Maten tar slut, elen stängs av, vattnet försvinner och det gör också värmen i bostäderna. Det är en stark och verklighetsnära skildring av krig ur ett barns perspektiv. Men frågan är bara vilken tioåring som klarar att läsa den idag? Varning alltså, för starka scener. Ålder: 9-12 år. Förlag: Alfabeta.
Jag var på teaterpremiär för en tid sedan. Föreställningen var ”Ring, ring” på Teater 23 i Malmö och publiken bestod av en handfull vuxna och en skolklass från området Sorgenfri.
”Ring, ring” handlar om Zara, ett av alla de barn som lever i familjer där omsorgen inte är räcker till. Som många i den situationen försöker Zara på olika sätt lösa de problem som uppstår. Hon gör också som barn gör, och skyddar sina föräldrar från insyn. Hon skyddar dem så till den grad, att det drabbar henne själv.
Barnen i publiken går i årskurs två och satt knäpptysta under den timme föreställningen pågick. Eller, om jag ska vara helt korrekt, så var det inte helt tyst. Tre pojkar på främsta raden gled snabbt ner från sina sittplatser till golvet, där de låg ner och ibland viskade till varandra. Men de viskade tyst.
När det hela var slut applåderade vi. Nu, några veckor efter att restriktionerna släpptes och sedan ett krig bröt ut, börjar vintern kännas avlägsen. Men just att sitta i en publik som applåderar efter en gemensam upplevelse, är en av de saker jag har saknat under pandemin. Jag insåg det när jag lyssnade på liveinspelad musik och blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. Inte av musiken, även om den vara bra, utan av den följande applåden från en stor och entusiastisk publik.
Vi är många som har längtat och som har drömt om olika saker som tidigare hörde till ett normalt liv. En vän till mig suckade högt när han tänkte på hur det var att stå på en fullpackad läktare vid en fotbollsarena. Andra har längtat mest efter ett riktigt trångt och svettigt dansgolv. Men längtat har vi.
”Ring, ring” har kommit till under en tid när smittan härjade och delar av föreställningen regisserades på distans via zoom, då regissören Gunilla Andersson var sjuk i covid. Ensemblen har för andra året i rad repeterat utan att veta om det skulle bli någon premiär och de föreställningar Malmö stad hade bokat till sina skolklasser avbokades när det var restriktioner. När det äntligen blev fritt att mötas igen löste teatern det genom att istället boka in föreställningar för allmänheten. De sålde slut, vilket är ett gott tecken för viktig barnkultur.
Det var härligt att sitta där, på bänken i barnhöjd i Teater 23:s salong. Jag tänkte på barnen runt omkring. De var runt åtta år och har levt två av dem i det liv viruset tvingade in oss i. Det kan inte vara många teaterupplevelser de har upplevt och fortfarande minns.
Att de var nöjda märktes i foajén efter föreställningen. Några kommenterade att de tyckte föreställningen var bra. Andra passade på att fråga den närvarande skådespelaren Ann Katrin Andréasson om det verkligen var hon som spelade tre roller, utan att de känt igen henne. Och hur gick det till? För nu hade hon ju mörkt hår och på någon var håret blont. De frågade också om läsken en av rollfigurerna drack. Var den på riktigt?
Svaret på den frågan var nej. Hon bara låtsades dricka.
Den verklighet som speglas i föreställningen är däremot sann för en del av de barn vi har omkring oss. Hos mig väckte den ett minne till liv. För många år sedan vägrade en klasskamrat till ett av mina barn att gå hem en kväll, utan ville envist sova över hos oss. Mitt barn var förvånat, eftersom det inte var någon som hen normalt umgicks med. Också jag var överraskad och fiskade lite försiktigt efter vad plötsliga begär av att få stanna över natten bottnade i.
Svaret blev att barnets mamma var bortrest, bara pappa var hemma. Mer fick jag inte fram, fast jag försökte så gott det gick utan att pressa för hårt. Frågan som väcktes i mig då, och som jag påmindes om nu, var om det var en unge som var tillfälligt arg på sin pappa och därför höll sig borta i protest. Eller om det låg något allvarligare bakom?
Boktips: 1. ”En noshörning som husdjur”, av Julia Groth. Flickan i boken drömmer om ett husdjur och listan över vilka hon kan tänka sig innehåller en rad exotiska djur som noshörning, giraff, blåval och flamingo. Hon argumenterar för de olika djuren genom att framhålla både trevliga och praktiska fördelar med dem. En bok att bli glad av, med humoristisk text och roliga bilder. Ålder: 3-6 år. Förlag: Bonnier Carlsen.
2. ”Alla mina katastrofer”, av Karin Filén. Året är 1986 och då som nu var Ukraina i fokus, den gången genom kärnkraftsolyckan som ägde rum. I centrum står Sandra, ett barn nära gränsen till tonår. Boken följer henne genom ett sommarlov i vårt grannland Finland. I vardagen ryms både dramatik och en del humor. Det radioaktiva nedfallet skymtar, men är inte i förgrunden. Sandras kriser och bekymmer beskrivs med öm och varsam hand i en bok som är trivsam att vara i. Ålder: 9-12 år. Förlag: Förlaget.
3. ”Veras krig”, av Katarina Kuick. Vera är 10 år och bor i Leningrad. Berättelsen inleds 1941 när Sovjet anfalls av Tyskland och Vera och hennes familj gör vad de kan för att klara vardagen. När Leningrad belägras blir allt värre. Maten tar slut, elen stängs av, vattnet försvinner och det gör också värmen i bostäderna. Det är en stark och verklighetsnära skildring av krig ur ett barns perspektiv. Men frågan är bara vilken tioåring som klarar att läsa den idag? Varning alltså, för starka scener. Ålder: 9-12 år. Förlag: Alfabeta.
jenny.wickberg@opulens.se
