SAMLINGSUTSTÄLLNING. “Oavsett var man hamnar i samhällets orättvisa ekonomiska fördelning så är det en intressant och givande utställning. Väl värd inträdespriset. Om man har råd” skriver Maria Johansson om “På armslängds avstånd” som visas på Artipelag.
På armlängds avstånd. 100 år av nordisk konst
Artipelag, Gustavsberg
Visas till och med den 1 oktober 2023
På Artipelag visas utställningen ”På armlängds avstånd”. Ursprungligen en militär term för att mäta avståndet mellan två soldater i en trupp. Ett avstånd som anses ge soldaterna närhet och stöd i strid, utan att riskera att skada varandra (vilket låter som en poetisk omskrivning av relationer i största allmänhet). På senare tid har uttrycket fått en ny betydelse som handlar om att politiken bör hålla ett armlängds avstånd till kulturen, för att ge den plats att verka och utvecklas på ett sunt och fritt vis.
Utställningen är indelad i 8 delar. Det visas bildkonst från modernismens genombrott fram till idag och de olika delarna är försedda med informerande väggtexter.
De nordiska länderna beskrivs som både nära och långt ifrån varandra. Ute i Europa håller de nordiska ländernas företrädare samman, men väl hemma i sina respektive hemländer är de långt från varandra. ”Det är denna dubbelhet vi vill spegla med utställningens titel,” berättar Bo Nilsson, museichef på Artipelag.
Då konstnärerna under modernismen hävdade konstens suveränitet i samhället blir utställningens titel relevant även på ett bredare konstnärligt plan.
Det är unikt att få se de nordiska konstnärerna utvecklas sida vid sida under 100 år. Och det är en möjlighet vi säkert inte får igen under överskådlig framtid. Det finns, som nämnts, både likheter och skillnader i de nordiska ländernas konst. Att svenskt modernistiskt måleri ter sig mer akademiskt än i övriga Norden kan bero på länderna utvecklats på olika sätt.
Medan Sverige utvecklade välfärden i en för landets ekonomi god efterkrigstid var exempelvis Norge, fram till att oljan började utvinnas på 70-talet, ganska fattigt. Ändå uppfattar man de norska konstnärerna som mer frimodiga och djärva i sina bilder. Ett citat av Fernand Léger (i vars målarskola flertalet nordiska konstnärer studerade) beskriver tidsandan: ”konst finns till för det sociala sammanhanget, inte för att hänga ovanför soffan”.
Léger ansåg konsten på tok för borgerlig. Den borde i stället användas till gagn för medborgarna. Flertalet modernister – undantag fanns – ville berika samhället med ett politiskt motstånd, med aktivism mot krig och mot förtryck av den lilla människan.
Att fransyskan Denise Renés franska galleri betydde mycket för svenska konstnärer under mitten av 1900-talet vet säkert många redan. Men hennes betydelse för hela Norden blir ännu mer uppenbar i denna utställning. Man har ägnat en hel epok åt hennes verksamhet. Hon hade stor betydelse för spridningen av den nordiska konsten internationellt. Samtidigt hade vi inte haft den breda samling vi har idag av fransk modernistisk konst utan henne.
Under efterkrigstiden var Sverige mer intakt än de övriga europeiska länderna, här fanns konstsamlare som faktiskt kunde köpa konst. Denise René intresserade sig för nordiska konstnärer men insåg samtidigt att det fanns en marknad för att sprida den franska modernismen och dess idéer i Sverige och Norden. Hennes idéer anses ha påverkat både Pontus Hulténs arbete med Moderna museet och tillkomsten av Louisiana i Danmark.
Den som gjort det möjligt för oss att se denna breda samling av nordisk konst är norrmannen Nicolai Tangen. Han har arbetat med kaptitalförvaltning, primärt då med hedgefonder. Efter att ha byggt upp en förmögenhet började Tangen samla konst i stor skala.
Alla verk som visas (ca 150 verk av 46 konstnärer) kommer ur hans samling. Då det är en norsk samlare får man dessutom möjlighet att se verk av svenska konstnärer, till exempel en serie intressanta målningar av Erik Olson, som man inte sett tidigare. Andra exempel är tidigt måleri av Peter Weiss och en Fahlström-målning som tidigare ägts av Rauschenberg. Den stora vinsten är att se den nordiska utvecklingen under en så lång period, det blir som en lektion i konsthistoria i slow motion.
Samlingen har skänkts bort och förvaltas numera av AKO Kunststiftelse. En stiftelse som är grundad av Tangen.
Konst är exklusivt och ett inträde på 295 kr kommer antagligen inte locka de lågavlönade medborgare som Léger ville göra konst för. Dock ska sägas att entréavgiften är lägre med en prissättning på 195/145/95 kronor på tisdagar och vardagseftermiddagar. Det vill säga att det går bra att se utställningen till ett lägre pris om man kan anpassa dag och tid.
När man vandrar runt i Artipelags enorma lokaler med unika konstverk och sagolika fönster mot en underskön skärgård är det lätt att man börjar fundera över vad som krävs för att privat samla en så betydande samling konst eller privat driva ett så exklusivt konstmuseum. Sen börjar man fundera över varför vissa grupper idag blivit fattigare medan andra blivit rikare. Men att det ändå på nåt vis är bra att man valt att satsa på fri konst istället för handel med vapen, psykofarmaka eller kläder sydda av barn i Indien.
Är privata konstmuseer framtiden och kommer Sverige bli som USA där konsten finansieras av privata medel? Vi har på senare år fått en hel rad privata konsthallar som Sven-Harrys, Bonniers, Magasin 3, Konsthall 16 och Spritmuseets konsthall. Konsthallar som i hög grad präglar konsten i samhället och på så vis deltar i samhällsbygget. Vilka garantier finns för att den privata ekonomiska makten bibehåller en armlängds avstånd?
Oavsett var man hamnat i samhällets orättvisa ekonomiska fördelning så är det en intressant och givande utställning. Väl värd inträdespriset. Om man har råd.
info@opulens.se
