RETROSPEKTIV. ”Den rika och omsorgsfullt hängda utställningen på Malmö konsthall lyfter ett viktigt konstnärskap från oförtjänt glömska och skriver in Lars Fredrikson i den svenska konsthistorien.” Det skriver Kristina Maria Mezei.
Jag sitter som hypnotiserad i ett mörkt rum på Malmö konsthall och sugs in i de långsamma förändringar som projicerade ljusflöden skapar på två skärmar. De förflyttar mina sinnen till universums rörelser. Hjärnan famlar efter minnen av avlägsna ljusvågor från galaxer och utslocknade stjärnor eller är det fosterbilder från en ultraljudundersökning? Den dröjande, monotona förändringen upprepas och den meditativa perceptionen skärps inför B II B från 1966–67.
Lars Fredrikson ‒ en rastlös pionjär
Lars Fredrikson (1926–1997) var en föregångare i inte bara kinetisk och optisk konst. Hans stora tekniska intresse flätades samman med konstskapandet. Rastlöst drev han från en uppfinning till nästa, galleristerna hade svårt att hänga med när ingen etikett på vad han stod för passade längre än några år. Men samarbetet med Aimé Maeght och hans Fondation Maeght kom att ge honom stora möjligheter, tillgång till grafikverkstaden i Saint-Paul-de-Vence i Frankrike och flera utställningar.
I ett annat rum på konsthallen lyssnar jag på ljud som knäpper, mullrar, brusar, susar, knakar – skapar ett subtilt ljudlandskap. Också detta är ett immateriellt rumsligt verk där perceptionen överraskas. Ljuden söker sig mot tystanden. Ljudkonsten i dag är ofta mer brutal och mer berättande. Men på 1960-talet hörde Lars Fredrikson till pionjärerna.
Lars Fredriksons bakgrund
Fredrikson föddes i Stockholm, studerade kemi och elektronik samtidigt som han också började måla. Hans far, som var starkt bidragande till slutförandet av uppfinningen Bergmanborren, stöttade honom.
Lars inspireras av österländsk filosofi, viger ett år åt att i ensamhet måla i en stuga i Avestatrakten. När han inte kommer in på Konstakademin i Stockholm börjar han på en konstskola i Paris. Där får han luft under sina vingar.
Flytten till Frankrike
Lars Fredrikson flyttar definitivt till Frankrike 1960. Där påbörjar han en karriär som uppmärksammas i Frankrike, men han är nästintill osynlig i svenska sammanhang trots att han deltar i ett par grupputställningar. 1967 flyttar han till Antibes och blir lärare i audiovisuella studier på École des Arts Decorative i Nice. Där grundar han den första ljudstudion i en fransk konstskola.
Suggestiva experiment
Vid sidan om sitt skapande hade Fredrikson under femtiotalet arbetat en tid som kommunikatör inom den svenska handelsflottan. Under flera jorden-runt-resor upplever den tidigare radioamatören oceaners och stormars ljud och oljud, kopplade till den existentiella utsattheten för elementen.
Den otillförlitliga rumsupplevelsen liksom ljud- och ljusintrycken får sin återklang senare i hans verk. Likaså kommer erfarenheten av att ha varit tv-reparatör till nytta när han bygger om en tv-apparat till något han kallar för psykopulsgenerator. Fredrikson får den att generera suggestiva bildflöden, dynamiska ljusteckningar som skapar spänningsfyllda rumsligheter, ja, rymder. En fax bygger han om till en ritmaskin där radiovågorna alstrar sprängfyllda mönster.
Stålreliefter i ett gränsland
I Malmö konsthalls utställning intar Lars Fredriksons stålreliefer från 1970-talet och framåt en dominerande plats. I gränslandet mellan relief, skulptur, och installation blir de en del av själva rummet där också vi går omkring. De formligen bågnar längs väggarna. Ytorna har här och där graverats, hamrats, punkterats. För betraktaren splittrar de rumsupplevelsen, gör oss osäkra då centrum glider omkring.
Lars Fredrikson lyfts fram ur glömskan
Samtidigt löper akvarellmåleriet som en sensibel grund under Fredriksons experimenterande i alla år. Också dessa subtila och grafiskt intrikata bilder kräver betraktarens koncentration. Vi anar förebilder som Malevitj och Kandinsky. Och vi kan också se paralleller till svenska konstnärer som arbetade i informell anda som Rune Hagberg, Rune Jansson, Erik Olsson, Eddie Figge eller Albert Johansson och Erik Häggblad. Hans samarbeten med åtskilliga franska poeter ger honom en plats i artist’s books-genren.
Den rika och omsorgsfullt hängda utställningen på Malmö konsthall lyfter ett viktigt konstnärskap från oförtjänt glömska och skriver in Lars Fredrikson i den svenska konsthistorien.
info@opulens.se
