Kuddar och keramik blir stor konst

EXISTENTIELLA KUDDAR. Kan keramik säga något om existentiella villkor? Vad har en kudde för symbolisk betydelse? Det är frågor som konstnärsparet Kraitz ger svar på  denna höst när de ställer ut på Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken, Stockholm. 

I många år har jag följt paret Ulla och Gustav Kraitz genom deras skapande verk, frågeställningar, sorg och glädje. Höstens utställning heter Huvudsaken. I Vasaparken möts jag av en gigantisk kudde som barnen klättrar på. Jag får en föraning om symboliken redan i det första rummet där det visas ett monumentalt kollage av diverse tavlor från olika epoker.  Tavlorna har det gemensamt att samtliga avbildar en kudde. Ja, det finns även en mänsklig kudde, i form av kvinnobröst.

Deras internationellt mest kända alster torde vara verket Hope framför FN skrapan i New York. Många har nog sett det: En ensam portfölj som står till synes helt övergiven mitt i folkvimlet. Gustav Kraitz är född i Ungern 1926, utvandrade till Sverige trettio år senare, efter att Sovjets armé invaderat hans hemland. Har hans egen biografi något att göra med den övergivna portföljen till minne av Raoul Wallenberg? Och har detta något med den nu aktuella kuddens symbolik att göra? Finns det något samband?

”Kudden symboliserar både livet och döden, mjukheten och hårdheten genom ett långt liv” förklarar konstnärerna. Och visst sprider kudden glädje och sorg, sömn och vila — från födseln till den sista vilan följer den oss. Känslorna kommer i svall — mellan obehag och trygghet. Jag kom att tänka på dagens immigranter som, i likhet med Gustav, har tvingats lämna sitt hemland på grund av förtryck och rädsla för att söka trygghet i Sverige. Men är det så tryggt? Hur bemöter vi ”den andra”? Med tanke på att främlingsfientliga rörelser vunnit terräng i vårt land under senare år kan man ju inte annat än att undra…

När jag går in i nästa rum, möts jag av en installation gjord av keramikkuddar i olika nyanser och storlekar. Installationen påminner lite om ett lapptäcke. Men den jämförelsen faller när jag lägger märke till en text inristad i den ena keramikkudden: ”till minne av mina år i ryska kolgruvor”. Då förvandlades idén om det mjuka underlaget till en rysare. Gustav hade, av den sovjetiska armén, förts till straffarbete i en kolgruva  och där fått skyffla kol i fem års tid innan han befriades 1949. Skyfflar ved och kol gör han fortfarande men i ett helt annat syfte. Resan dit har varit lång och krävande.

Gustav berättar om hur han forskat för att bygga ugnar i den gemensamma ateljén i Förslöv, Skåne. Ulla och Gustav Kraitz har samarbetat sida vid sida och ändå behållit sina egna identiteter sedan de gifte sig i Stockholm 1961. De har utvecklat en speciell teknik: ”Jag hittade målningar några munkar gjort av kinesiska ugnar på ett museum i Danmark. Målningar som jag fick låna hem. Med utgångspunkt i dessa bilder började jag experimentera och bygga ugnar. De första jag gjorde blev misslyckade. Det krävdes flera försök innan jag lyckades” avslöjar Gustav. Parets forskande i kinesisk glasyr och bränningsteknik från Songperioden (960-1279) avundas numera i Kina där kunskapen om den här specifika tekniken tycks bortglömd. ”Kineser kommer till vår ateljé för att lära sig en kinesisk teknik!” Skulpturerna bränns i 1 300 grader i dessa egenhändigt byggda ugnar  i Förslöv. Dessa eldas med ved och kol. Främst med bokträd från trakten. ”Fruktträd lämpar sig bäst för celadon (en typ av stengods täckt med en blekgrön fältspatsglasyr) medan oxblodsglasyren växer fram med hjälp av bok,” förklarar Gustav.

Ullas tavlor och kollage på museets översta våning reflekterar skulpturerna genom sin närhet till naturen och speglingen av det spirande fröet som kan utvecklas åt än det ena, än det andra hållet. De får mig att tänka på kudden som symbol för modersbröstet och embryot som väntar på att utvecklas till ett liv i såväl glädje som sorg.

Resultatet av åratals slit och skapande tillsammans har fört det goda med sig att deras arbete uppmärksammas både nationellt och internationellt. Migration föds ofta i smärta men kan leda till stor glädje i längden. Vad säger kudden er? Kom till Sven-Harrys konstmuseum och förundras!