Helgporträttet: ”Det började med barnen”

Konst.
Marit Törnqvist i sin studio. Foto: Chris van Houts.

BARNENS RÄTT. Illustratören och författaren Marit Törnqvists kärlek för barn tände hennes engagemang för de asylsökande ungdomarna som kom till Sverige 2015, men som efter långa asylprocesser tvingades fly vidare. På den internationella flyktingdagen installerar hon sitt konstverk Den stora saknaden, på Mynttorget i Stockholm, för att uppmärksamma situationen med minnestexter om de saknade.

​​​​​​Namn: Marit Törnqvist
Ålder: 58 år
Bor: I skogen utanför Ödeshög och mitt i Amsterdam.
Född: Uppsala
Familj: Man, Adriaan, och två döttrar.
Intresse: Naturen, trädgården, långfärdsskridskor eller bara sitta på en sten och se ut över vattnet.

Ditt konstverk, Den stora saknaden, kommer att installeras på Mynttorget i Stockholm den 20 juni, på den internationella flyktingdagen. Kan du berätta lite om verket?

– Det består av drygt 500 olika brädor med handskrivna minnestexter efter flyktingar som av olika anledningar har lämnat oss. De flesta är människor från Afghanistan som har kommit till Sverige 2015 och hamnat i en fälla av långa väntetider och rättsosäkra beslut som har orsakat ett enormt lidande. En del har blivit utvisade till kriget de flydde ifrån. Tusentals har flytt till andra europeiska länder efter avslag och en del, alldeles för många, har tagit sina liv. Jag har samlat texter från människor i hela Sverige som hade nära kontakt med de här personerna och som nu känner djup sorg och enorm oro över deras öden. De här 500 är en symbol för minst tio, kanske tjugo, gånger fler som har hamnat i de här fällorna.

Vad kan det stå på en bräda, exempelvis?

– Jag kan läsa några för dig, till exempel; Milat, din jacka hänger kvar i hallen. Nu gömmer du dig för talibanerna i Kabul. När ditt LMA-kort skulle förnyas blev du gripen och deporterad, kallad illegal. För mig är du alltid bara en människa.

– Käraste Latif, från fredagsmyset i soffan till ensamheten i tältet. Efter fem år i Sverige och avslag som barn tvingades du våren 2019 fly vidare. Saknaden gör ont, barnen frågar efter dig, vad kan jag svara?

– Du tvingades lämna Sverige efter maj 2018, efter 1053 dagar på gatan fick du äntligen uppehållstillstånd i Frankrike, våldtagen, knivhotad, utan skydd och pengar. Men du gav inte upp, kämpade för rätten att leva utan krig.

Hur har du kommit i kontakt med alla dem personer som har skrivit?

– Det började med att jag själv skrev texter när jag hade förlorat i princip alla de flyktingvänner jag hade kontakt med här i Sverige. Efter att ha varit otroligt nära dem under fem-sex år var de tvungna att fly vidare. En del hade bott eller gömt sig hos mig och jag hade sett allt, inklusive självmordsförsök. Det finns flera texter som handlar om killar jag själv hade hemma, som var extremt dödshotade men inte fick skydd i Sverige. Jag hade inte förväntat mig att det var så illa. Efter fem år av en kamp som bestod av att skriva insändare, brev till politiker, starta aktionsgrupper och demonstrationer utan att någonting hjälpte, gick jag tillbaka till min konst. Men under de här åren lärde jag känna en massa människor som befann sig i samma sits och vi hjälptes åt.

Hur ser situationen ut som du främst vill uppmärksamma med ditt verk?

– Jag tror att det är migrationsverkets bedömning, rättsosäkerheten, det jag ser som kärnan i hela problemet. Många som har kommit till Sverige är av etniciteten hazara, en otroligt utsatt grupp i Afghanistan som mördas av talibaner, det sker etnisk rensning. Jag har läst väldigt många avslag, beslut och domar och jag var chockad. I princip kunde de ge avslag till alla och jag tror det var ett politiskt val. De har offrat otroligt många människor som faktiskt välkomnades 2015, som kom till familjer som verkligen ville ta hand om dem, som började i skolan och blev en del av våra liv.

– Faktum är att tusentals har flytt och fått asyl i andra länder, till och med i länder där det är svårt att få det. Migrationsverket tyckte att deras berättelser inte var trovärdiga, men jag och alla andra som försökte stötta den här gruppen såg deras lidande på nära håll och hörde deras flyktberättelser gång på gång. Vi visste att de talade sanning. Det är extremt svårt att berätta om dessa trauman, våldtäkter och familjer som har dödats, att då inte bli trodd ger ett obeskrivligt lidande.

Vad hoppas du att din konst kan bidra med här?

– Jag och de 150 personer som lämnat texterna skapade någonting tillsammans som vi alla behövde, ett monument för de vi saknar. Vi känner oss oberoende av alla politiker och myndigheter, de kan inte ta ifrån oss det här på något sätt. Ett konstverk kan ibland konfrontera och drabba människor på ett annat sätt än debattartiklar och insändare. Jag hoppas att människor som inte har en aning om det som har skett börjar undra. Det handlar ju trots allt om en ’Afghanutlämning’ som har tystnats ner.

– Det är fantastiskt att Jan Eliasson är så tagen av det här och vill inviga. Sedan har jag fått en rad fina talare med mig som är väldigt insatta på olika sätt. Vi har bjudit in alla från riksdagen utom SD.

Du har varit engagerad på flera sätt och tagit initiativet till workshops på flyktingboenden, sett till att 30 000 bilderböcker på arabiska delades ut till syriska flyktingbarn och att antologin En bok till dig gavs ut på arabiska som välkomstpresent i Holland. Vad är det som får dig att engagera dig?

– Det började 2014-15 då jag, som alla, såg de här bilderna på överfulla båtar och folkmassorna som var på väg mot Europa. Jag minns väldigt väl bilderna på små barn som sprang för sina liv, på staketen med elektriska stängsel och taggtråd runt Europa, människor som försökte pressa sina barn över, under eller mellan dem för att komma i säkerhet. Det var så konfronterande för mig, jag ville bara gå till närmsta asylboende och be om ursäkt för staketen. Jag började teckna med barnen på ett boende i närheten av där jag bor för jag ville visa dem att de också hade rätt att vara barn här.

– Så det började med barnen, jag är ju ändå en barnboksmänniska, och att jag inte klarade av att se när de sprang för sina liv och sedan stötte på ett staket. Det tyckte jag var helt förfärligt och det tycker jag fortfarande.

Read with me är ett annat projekt du är involverad i som tillgängliggör böcker för utsatta barn i Iran, bland annat många afghanska flyktingbarn, och workshops med gatubarn. På vilket tror du att just böcker och läsning kan ha för betydelse för barnen?

– En bok är mycket mer än utbildning och en upplevelse. Genom att läsa med de här barnen så visar man dem en värld som är mycket större än deras egen. Böckerna som delas ut kan handla om mod, hopp, ensamhet, utsatthet, kärlek, teman som de kan känna igen sig i. Till exempel Astrid Lindgrens bok Sunnanäng, som jag har illustrerat, har kommit ut i Iran och är väldigt populär inom projektet. Boken handlar om två extremt utsatta barn som hamnar i ett sorts paradis, och det kan ge de här barnen hopp och kraft. För barn som är utsatta är läsning att bredda sin blick, drömma och få försvinna in i en berättelse.

Den här kärleken för barn är något som du och Astrid Lindgren delar. Du har ju illustrerat flera av hennes böcker och designat Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Vad har hennes berättelser betytt för dig och inspirerat dig i ditt skapande?

– Det jag tycker är fantastiskt med hennes berättelser är att hon pratar om allt med barnen. Hon är en ärlig och modig författare som inte bara berättar om den underbara lekfulla barnvärlden men även vågar skriva om mörka sidor av livet. I Madicken är grannen alkoholist och finns ett krig i bakgrunden, i Emil ser man fattighjonens öde. Jag tror att de berättelserna blir väldigt starka för barn just för att de ger en idyll inom en värld som är realistisk och på riktigt, den är inte sockersöt. Det är nog också kärnan till att jag gillar att prata öppet med barn, och med alla, om hur det är och inte dölja det svåra. Det modiga i att visa hela världen för barnen är någonting återkommande som jag inspirerats av när jag har gjort mina bilder.

Du utbildade dig på Konstakademin i Amsterdam, Gerrit Rietveld Academie, där du idag bor och arbetar. Hur kom det sig att du valde att bli just illustratör, och sedan även författare, och till just barnböcker?

– Dels gillar jag att berätta och jag gillar ord och bild ihop. Det kan vara så att jag helt enkelt har ett sätt att berätta som är tillgängligt för barn. Jag har också gjort flera böcker som många vuxna läser, till exempel Flickan som försvann och Den lyckliga ön. De är så enkelt skrivna att ett barn förstår dem men en vuxen kan känna igen även andra saker i texten. Ofta gör jag böcker med olika djup, min senaste kom ut i april i Holland och heter Sköldpadda och jag. Jag har också väldigt lätt för att få kontakt med barn och där kan jag känna igen det som Astrid hade, att jag dras till barn.

Vad pågår annars i ditt liv just nu?

– Jag ska snart börja med en ny barnbilderbok, den kommer att handla om ett stort tema som jag har tänkt på under flera år. Under den här tiden har jag samtidigt hållit på med Read with me och är mentor för sex illustratörer från Iran som skapar bilderböcker. Jag håller även på att utveckla antologin på arabiska så att den ska kunna delas ut på sex olika språk till alla som söker asyl i Holland. Jag vill att alla barn får direkt tillgång till vår barnlitteratur när de kommer fram.

– I september fick jag ett stort internationellt pris i Moskva som handlar om läsfrämjande, det största i världen faktiskt, så jag var där och tog emot priset. Det har haft till följd att jag har föreläst ganska mycket i Belgien och Holland under våren, dels om betydelsen av böcker för barn. Jag ska också utveckla vad jag mer vill göra mer med Den stora saknaden. Det är mycket på gång samtidigt i den här lilla stugan i skogen!

Vilka är dina förväntningar inför den 20e?

– Dels ser jag fram emot att träffa alla talare och få till ett möte mellan dem och alla som har skrivit texter. Bara att få träffa dem gör den dagen till lyckad för mig. Riksdagsledamöter möter personer som har gömt flyktingar och lider med dem, och jag känner att Sverige får konfronteras med det de tror att de är, det ’humana’ landet. Jag vill utmana den bilden. Jag har också bjudit dit migrationsverket och hoppas att de vågar komma och titta, beslutsfattare som kanske tycker det här är obehagligt.

– Men dagarna efter, när det är betydligt lugnare, hoppas jag att människor stannar till och börjar ställa frågor. Jag hoppas att jag öppnar ögon, det är naturligtvis det jag vill. Som konstnär är ju det viktigaste.

Namn: Marit Törnqvist
Ålder: 58 år
Bor: I skogen utanför Ödeshög och mitt i Amsterdam.
Född: Uppsala
Familj: Man, Adriaan, och två döttrar.
Intresse: Naturen, trädgården, långfärdsskridskor eller bara sitta på en sten och se ut över vattnet.
 
ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se

Det senaste från Konst

Med bilen som konsthall

PUNKATTITYD. Maria Johansson har träffat Stockholmsbaserade Konsthall 323 som använder sig av
0 0kr