Dokumenterande realism och vittnesroller på Centre Pompidou

Konst
Centre Pompidou (Foto: Patrick Janicek)

FOTOGRAFISKT. Centre Pompidou i Paris visar denna vårvinter tre prisade aktuella fotografer: David Goldblatt, Adam Broomberg och Oliver Chanarin. Anne Edelstam har varit där.

On the corner of Commissioner and Eloff Streets, Boksburg. 1979. 
Gelatin silver print, 40 x 30 cm
Courtesy David Goldblatt and Goodman Gallery Johannesburg and Cape Town © David Goldblatt

David Goldblatt, född 1930, är en av världens mest prisade nu levande fotografer. Han är av judiskt/lettiskt/litauiskt ursprung men född i Sydafrika, dit familjen flydde undan pogromerna. Tidigt blev han varse ojämlikheten i sitt hemland, även om han själv inte upplevde den.  Han kallar sig själv ”dokumenterande realist” och anser sig varken vara konstnär eller intresserad av konst. ”Konst är vad vi anser vara konst”, fotografi är ”att göra konst av arbete snarare än arbete till konst”. Men hans öga för det ”osynliga” gör honom till specialist i sitt ämne – så pass att han fått både Hasselbladspriset (2006) och Henri Cartier-Bressons pris (2011).

Detta är Frankrikes första stora retrospektiv med Goldblatts verk. Besökaren får följa inte enbart hans fotografiska utveckling, utan också Sydafrikas historia från apartheidsystemet fram till landets nuvarande situation. Utställningen öppnar med en karta av landet och de olika regionerna, som var uppdelade mellan vita och svarta. Goldblatts tidiga bilder koncentrerar sig på vissa kroppsdelar fotograferade på nära håll, men snart övergår han till porträtt av människor som berör honom. Goldblatt tar tidigt med sin kamera till fattiga svarta områden samt till de tuffa gruvdistrikten där han fotograferar både vita och svarta gruvarbetare och deras chefer. Han visar på kontrasterna mellan deras bostäder – spartanska baracker å ena sidan och flotta villor å den andra. Han undviker dock pekfingrar och moraliserande och låter åskådaren stå för bedömningen. 

Aktuella fotografier i färg blandas med de äldre svartvita och visar hur landet har förändrats men ändå inte. Vi får till exempel se hur en svart man som går över en ramp på fel sida – de vitas – blir uppmanad av en polis att backa ner och gå över på de svartas sida. Ett nutida fotografi av samma övergångsramp finns med i utställningen liksom ett monument över vad som inte bör glömmas bort.

Jag fortsätter till den undre våningen i detta jättelika moderna museum för att bekanta mig med ett annat fotograferande: ett par av judisk härkomst som utnyttjar bildkonsten för att beröra och förskräcka.

Divine Violence
 Genesis
 2013
. Ensemble de 57 cadres contenant 724 feuillets Epreuve à jet d’encre pour les éléments texte et image © Broomberg & Chanarin, Adagp 2018. © Centre Pompidou / Dist. RMN-GP

Divine Violence (”Gudomligt våld”) heter Adam Broombergs (född 1970 i Johannesburg) och Oliver Chanarins (född 1971 i London) fotografiska installation. Här spelar fotografiet en vittnesroll, mer likt en voyeurs eller en förtryckares.

Konstnärerna har låtit sig inspireras av Bertolt Brechts kritiska verk. Författarens, poetens, pacifistens och marxistens Kriegsfibel utgör basen för fotografikollaget War Primer 2, där Broomberg och Chanarin klistrat över Brechts skräckbilder från andra världskriget (som han klippt ut från olika tidningar) med bilder de hittat på Internet och från George W. Bushs ”krig mot terrorismen”. De visar hur dessa scener är till för att förödmjuka ”den andre”, det vill säga fienden.

Den andra serien är inspirerad av den bibel man hittat bland Brechts tillhörigheter. Konstnärerna har använt en hel bibel – både gamla och nya testamentet – för att göra sina tavlor. De är uppväxta med bibelläsning och har utgått från den israeliska filosofen Adi Ophirs sarkastiska ord: ”Från början är nästan alla hans skapelser katastrofala … Katastrofen är hans sätt att verka, hans främsta verktyg.” ”Det gudomliga våldet” förbinder två analoga system: det våld som beskrivs i Bibeln och det våld som vi ser i dagspressens bilder.

Konstnärerna har omsorgsfullt valt ut fotografier ur Londons arkiv (”Archive of Modern Conflict”). Varje tavla består av Bibelsidor som var och en utgör ett kapitel – vissa ord är understrukna i rött med moderna fotografier klistrade på respektive sida. Flera är ironiska och samtliga stöter sig med eller framhäver den bibliska texten. De ställer frågor om dagens visuella värld och om Bibelns katastrofhantering.

När jag frågar konstnärerna varför de inte valt kärleksbudskapet, som trots allt också finns i Bibeln, pekar de på en av tavlorna som skulle vara mer positiv, men även där har jag svårt att hitta några upplyftande bilder. Men som sagt: kärlek är inte skälet till deras prisade verk. De har ställt ut internationellt och deras samarbete bidrar till stor frihet: ”Genom våra olika kynnen blir vi nästan anonyma, för ingen av oss är verkens egentliga upphovsman.” 

Besökaren går inte oberörd från Centre Pompidou, varken från den sydafrikanske fotografens dokumentära skildring av ett land fjärran från oss och ändå nära oss i dagens alltmer polariserande värld eller från den andra utställningens våldsamma intrång på näthinnan. Kanske något att tänka på nästa gång vi tar fram vår smartphone för att ta ännu en bild som vi kan sprida på nätet?

ANNE EDELSTAM < /br>

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen