Egentligen är det en ickefråga. Vinter-OS i ett land med koncentrationsläger? Ska svenska idrottare åka slalom genom en gulag? Serveras av människor med blåmärken över ryggen? Självklart är det uteslutet. Självklart måste Sverige bojkotta OS i Kina nästa år. Så varför dröjer beskedet?
Rädsla är en viktig faktor, och den är högst rationell. Kina har nära till utpressning och maktpolitik. Den kinesiske ambassadören i Sverige låter allt mindre som en diplomat och allt mer som Tony Soprano. Oavsett om diskussionen gäller Huawei, Gui Minhai, handel eller Hong Kong kan man räkna med ett öppet hot från ambassadören. Enligt tidskriften The Economist har 85 procent av svenskarna en negativ syn på Kina, något som ambassadörens diplomatiska gärning måste ha bidragit till. Att trotsa stormakten kostar både kommersiellt och säkerhetspolitiskt.
Å andra sidan, en gulag är en gulag. I en kort artikel är det omöjligt att lista alla former av tortyr och trakasserier som uigurer i Kina utsätts för. Av en befolkning på 12 miljoner har mellan en och två miljoner människor antingen hjärntvättats, slagits, tvångssteriliserats, våldtagits eller satts i tvångsarbete. Och det är långtifrån allt. Hela Xinjiang-provinsen är ett slags öppet fängelse där gränsen mellan fri och ofri är svår att dra.
Även människor på gatan blir trakasserade, övervakade och tvingade att spionera på andra. Ett skägg och en bönestund tolkas som extremism och gör en till villebråd. Att bli uppringd från ett muslimskt land bestraffas, oavsett vad samtalet handlar om. Det är en kreativ ondska som den kinesiska regimen sprider i varje hushåll. Hankineser uppmanas att flytta in i uigurernas hus och bo där i tio dagar, varje månad. Denna praxis kallas för ”att bli släkt” (”becoming kin”). Ett vittne berättar att hennes dotter parades ihop med en tjugoårig man. Där satt de tillsammans i soffan, ”släktingen” och barnet, medan mamman maktlöst tittade på.
Barn till bortförda föräldrar är så många att de utgör ett logistiskt problem. De hamnar på olika ”utbildningsanstalter” med höga stängsel runtomkring. Lärarna är instruerade att på olika sätt klippa banden till föräldrarna, bland annat genom att förbjuda användningen av uiguriska språket i skolan. Ofta får de frågan om det finns en Gud. Om de svara ja blir de slagna.
Målet med denna utrotningskampanj är att späda ut och så småningom eliminera uigurernas islamiska tro, kultur och språk. Den bekräftas av satellitbilder, samstämmiga vittnesmål och officiella dokument som inte behöver hackas fram, utan kan laddas ner från kommunens hemsida. Det är ett extremt exempel på vad islamofobisk assimilationspolitik kan leda till. Det är också ett brott mot mänskligheten som i dag saknar motstycke, och som allt fler kallar för folkmord.
Kampanjer mot västerländska företag som använder uigurernas tvångsarbete har äntligen hörsammats. När H&M och andra företag nu tvekar inför att köpa bomull från Xinjiang möts de av en ursinnig bojkott, orkestrerad av kinesiska regeringen och nationalistiska nättroll. USA och andra länder har infört sanktioner mot enskilda individer i Kina. Ett tiotal länder med muslimsk majoritetsbefolkning har – generöst nog – dragit tillbaka sitt officiella stöd till Xi Jinpings behandling av uigurerna. Det säger sig självt att åtgärderna inte räcker.
Att bojkotta OS är det minsta Sverige kan göra. En diktatur som förföljer sin egen befolkning ska inte belönas. Vinter-OS är trots allt den bästa reklam ett land kan få. Frågan hör inte hemma i diskussionen om politik och idrott. Det är inte ens någon diskussion. Att sporta och le i Kina är motsvarigheten till att dansa på någons grav. Det får inte ske. Så varför inte göra Sveriges bojkott officiell redan imorgon? Idrottsminister Amanda Lind, vad i hela fridens namn väntar du på?
info@opulens,se
