VÄRLDEN. Historiskt sett har globaliseringen ofta tolkats som en process präglad av ekonomiska och teknologiska flöden. Samtidigt är globaliseringen är en mångfaldig och komplex process som visat sig vara svårt att förutse, inte minst som i samband med Covid-19 pandemin. För att fler människor ska kunna involveras i världens utveckling rörande globala problem och utmaningar krävs det även att demokratin i sig blir mer globaliserad.
Sedan slutet av 1980-talet har det skrivits många studier om globalisering. Den vanligaste definitionen är att det handlar ökade ekonomiska och teknologiska flöden jämfört med till exempel början av 1900-talet. På det sättet har globaliseringen ofta beskrivits i tekniska termer, även om globaliseringen i modern tid alltid har varit en flerdimensionell process som rörande politisk, kulturell och social utveckling.
Att fokuset för globaliseringen har varit ekonomicentrerad måste förstås utifrån begreppets historisk kontext. Globalisering har även handlat om övergången från industrisamhället till informationssamhället. Redan under 1970-talet började forskare och experter att tala om kommande institutionella och ekonomiska förändringar i takt med informationsteknologisk utveckling som senare kom att äga rum genom Internet, datorer och mobiltelefoner.
Redan innan begreppet globalisering blev ett vardagligt begrepp började till exempel politologen Ernst B. Haas att beskriva relevanta förändringar. Han grundade sina argument utifrån forskningen om utvecklingen i dåvarande Europeiska Ekonomiska Gemenskapet och drog slutsatsen att teknologiska förändringar till och med skulle göra slut på den europeiska integrationen. Enligt Haas skulle europeiska liksom andra regeringar satsa mer på global integration och samverkan, framför allt i ekonomiska frågor.
Under början av 1990-talet hände en av historiens mest unika och banbrytande händelser, nämligen att den Europeiska Unionen bildades genom supranationell integration och samarbeten mellan tidigare mer eller mindre suveräna nationer. Det hände samtidigt som globaliseringen blev en av de främsta berättelserna som i princip alla människor i världen kom att förhålla sig till. Hur kunde dessa olika men ändå sammanbundna processer äga rum samtidigt?
Ett svar är att globaliseringen visade sig vara en svårförutsägbar process än vad många människor förväntade sig. I Europas fall kom det bland annat att handla om politiker som ansåg att EU:s institutioner som Europaparlamentet behövdes även för att hantera globaliseringen. Något som kom att återspeglas som i fallet med klimatförhandlingar under 2000-talet och flyktingsituationen under 2010-talet.
Egentligen visade sig globaliseringen vara en mer komplex process, vilket inte är samma sak som en komplicerad process.
Under 1990- och 2000-talet skrev sociologen Ulrich Beck om “globala risker” och världen som “ett globalt risksamhälle”. Enligt Beck innebär globaliseringen mycket mer än bara ekonomiska aspekter eftersom det berörde allt från terrorism och migration till klimatet och välfärden. Stater borde inte agera som nationalstater utan agera som kosmopolitiska stater för att kunna hantera globala problem och utmaningar, menade Beck.
Hur olika problem upplevs vara och hanteras är beroende av människans tolkningar och sociala konstruktioner. Många människor som antingen var kritiska eller negativa till globaliseringen som under 1990-talet kom att uppleva globaliseringen som något komplicerat men som kunde hanteras och kontrolleras effektivt. Egentligen visade sig globaliseringen vara en mer komplex process, vilket inte är samma sak som en komplicerad process.
Till exempel, Stockholms tunnelbana är ett komplicerat system med alla tåg, tidtabeller och tunnlar som dagligen hanteras. Det finns flera tåglinjer och tusentals individer som reser varje dag men det mesta som kan gå fel kan förutses. Planerare och andra anställda kan göra bedömningar om vilka risker som finns som rörande självmordsförsök eller plankningsförsök. Inte heller tillkommer nya linjer över en natt eftersom nya linjer måste byggas i enighet med planering och politiska beslut.
Ett exempel på komplexitet är den teknologiska decentraliseringen. För bara några år sen var det fortfarande vanligt med åsikter att taxibilar, och inte Uber eller Lyft, var en självklarhet i stadskärnor runt om i världen. Applikationer, blockchain och artificiell intelligens gör att olika system, komponenter och nätverk kan samarbeta med och komplettera varandra på sätt som gör det mer eller mindre omöjligt att förutse vilken utveckling sker imorgon. Användningen av den decentraliserade teknologin berör allt från terrorism och ekologi, till hur framtidens sociala och ekonomiska samspel ska se ut.
Inte minst i relation till klimatfrågan som berör allt från urbanisering, energi och ekonomi manifesteras komplexiteten. Eftersom klimatfrågans hantering kräver just komplexa lösningar genom offentliga, privata och individuella institutioner. I sin tur handlar komplexitet inte bara om hur ett problem upplevs eftersom det framför allt handlar om acceptansen att det finns olika perspektiv och dellösningar som behöver smälta samman och integreras helhetligt och på basis av kollektiv visdom.
Globaliseringen har genom åren även kritiserats för att vara odemokratisk och reducera politikens handlingsutrymme och “folkets självbestämmande”. Men för att hantera dagens och framtidens globala problem och utmaningar kommer det krävas att fler människor är världsmedvetna och involverade i beslutsprocesserna. Genom till exempel digitaliserad demokrati och medskapande processer kan också mer kunskap och fler insikter “mobiliseras”. På det sättet blir demokratins komplexifiering och globalisering en nödvändighet för universalistisk och fredlig framtid.
global@opulens.se
