BALTIKUM. Thomas Wihlman berättar om händelser ur sitt eget liv inspirerad av Li Bennich-Björkmans nyutkomna bok Bakom och bortom järnridån – De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Östeuropa.“När min mor anade att hon inte hade så många år kvar, gick vi tillsammans på Nya Kyrkogården i Jakobstad, hon pratade om klasskamrater och vänner som hade mist livet vid fronten, hon pratade om bomberna, om de vita korsen. Men, vi förblev fria, sa hon”.
Någon gång för många år sedan, i början av 60-talet, kom vännerna Väino och Aino Esken på besök till mina föräldrars sommarstuga, för en helt vanlig sommarfika ute i vår berså. Deras döttrar, min klasskamrat Reet och lillasyster Piret, var inte med till min besvikelse, så jag satt med vid kaffebordet och lyssnade.
Vilken tur att ni kunde försvara er mot ryssarna, sa Aino, och tittade på min mor.
Det brukade inte talas om krig i mitt föräldrahem och inte heller hemma hos mormor och de andra släktingarna i Finland. Min mor visste dock hur det stod till i Estland, likaväl som i Finland. Hon avskydde krig och våld, gick ut ur rummet när Aktuellt visade alltför våldsamma scener. Hon höll med Aino och sa: jag kan inte ens föreställa mig hur det kunde ha blivit. Sen pratades det inte mer om saken. Tanken slog mig, om Finland blivit ockuperat, kanske inga semesterresor till mommi mer.
Många år senare, när hon min mor anade att hon inte hade så många år kvar, gick vi tillsammans på Nya Kyrkogården i Jakobstad, hon pratade om klasskamrater och vänner som hade mist livet vid fronten, hon pratade om bomberna, om de vita korsen. Men, vi förblev fria, sa hon. Det var första och sista gången hon pratade om detta.
Aino och Väino fick vänta till efter Sovjetunionens fall innan de vågade resa till sina barndomsminnen. Minnet av ungdomskärleken Vilma, som hade blivit kvar i Estland, blev för stor för Väino och det blev skilsmässa från Aino. Väino begravdes så småningom i sitt hemland, Aino blev kvar i Sverige till sin död.
Men alla dessa ester, vänner och umgänge, har stannat kvar i mitt minne. Aino, Väino, Arved, Reet, Piret, familjen Zaar, familjen Aasma, Virge, Marje, Ülo, Andres. Jag har aldrig kunnat glömma och alltid undrat, vad tänkte ni om hemlandet, om släktingarna, där i diasporan?
Så jag gjorde en reportageresa till Estland 1980, när nästan ingen journalist åkte dit. För att förstå lite mer. Jag såg bakgårdarna och förfallet i Tallinns gamla stad, men kärleken till det estniska bestod och växte.
Jag såg de ryska soldaterna roa sig på ett nöjesfält. Jag engagerade mig efter det i kampen för ett fritt, självständigt Östeuropa. Vi pratade om förtryck, om yttrandefrihet, om dissidenter. Vi pratade om Sverige, som 1940 var ett av de första länderna som erkände Sovjetestland och ockupationen av den självständiga republiken Estland. Varför?
Och vi såg små tecken i Östeuropa på opposition. Sovjetiska dissidenter, en Sacharov, några till. Lite protester i samband med OS 1980. Sovjetunionen föll, så småningom, men inte tack vare oss och inte tack vare oppositionen.
Så läser jag Li Bennich-Björkmans ”Bakom och bortom järnridån – De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Östeuropa” (Appell förlag). Trots mina hyggliga förkunskaper finns där något nytt.
Det är en bok med oerhört många detaljer, så många att det känns överlastat, om människor i olika sammanhang, i studentföreningar, i kulturföreningar och så vidare som på något sätt vägrat acceptera Sovjetstyre.
De hittade vägar att behålla, tillsammans med vänner, sin andliga frihet, ett litet friutrymme.
info@opulens.se
