Till humorns försvar

Existentiellt.
Montage: Opulens. (Mun från Pixabay.com)

BILDNINGSIDEAL. Vi måste ta itu med vår svårighet i västerlandet att tåla paradox och mångtydighet. Men för att klara av mångtydighet krävs humor, menar Carsten Palmer Schale och argumenterar mot en humanism som tar sig själv på för stort allvar.

Den alltför allvarlige är svårt att ta på allvar. Allvarsmannen som kan räcka ut tungan är däremot lätt att ta på allvar.

Men humanismen är inte alltid humorlös. Det finns – och har funnits – företrädare med humor. Exempelvis sådana som kan säga Äh Herre! Och inte bara O Herre! Eller den gamle ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg. Både lärd och frispråkig. Som kunde säga: ”Näst religion och sedlighet är små brännvinsglas det djävligaste jag vet.” M.A. Numminen, när han tolkar Wittgenstein. Victor Borge, när han på sitt clownartade och musikaliskt raffinerade sätt på flygeln trasade sönder Mozart och Beethoven, och lät alla stycken han gav sig på övergå och ända i Happy birthday to you. Jag menar dessutom att såväl Numminen som Borge arbetade helt i samma anda som dem de skojade med. Boye deklamerad av Weiron Holmberg (återstår dock). Oscar Wilde.

Det finns alltså humor i humanismen, även om man ibland har svårt att tro det. Och när den föreligger i en konstfärdig och suverän tappning, har den en marknad som de överdrivet djupa aldrig kan drömma om.

Vi måste därför på allvar inse att vårt kvardröjande rationalistiska sätt att se på världen inte alltid duger. Vi måste ta itu med vår längtan efter förklaringar och förenklingar och paradigmer. Sammanhängande världsbilder. Holismer. Vår alltid så gravallvarliga attityd när vi inte enbart sysslar med en lika förödande ytlighet. Våra blodiga debatter om rasifiering, identitetspolitik, transsexualitet, klimat, pandemier. Religion. Har förresten någon tyrann någonsin haft humor? Har någon ekonom haft det? Någon vänstersinnad? Sällan.

Vi måste kort sagt ta itu med vår svårighet i västerlandet att tåla paradox och mångtydighet. För att klara av mångtydighet krävs humor. Ja, bara med åtminstone en gnutta humor står vi ut med tillvarons mångtydighetsser. Och vi måste odla vårt sinne för proportioner. Jag tror att varje djupare diskussion bör ge utrymme åt just detta: humorns sinne för proportioner. Monty Python hade humor, men också den allvarligt sinnade rabulisten Torgny Lindgren.

Våra stora morgontidningars kultursidor leker man inte med.

Här ansluter jag mig till den syn på humor, som Kierkegaard utvecklar och förfäktar i bl.a. i sin avhandling om ”Begreppet Ironi”, där humorn står som uttryck för religiöst livsallvar. I humorn blir människan myndig just därför att hon i den kan möta det osynliga och ovetbara utan att behärskas av det. Äh Herre! Äh Sokrates! Religiös – och politisk – övertygelse har en benägenhet att uppsluka sina troende. De har mist förmågan att skratta. Inte för inte spelar därför skrattet huvudrollen i Umberto Ecos roman ”Rosens namn”.

Den litteräre giganten Shakespeare väver in skämtet och allvaret i varandra rent stilistiskt, och han blandar inte komiskt och tragiskt. Komiskt och tragiskt finns där från början, som två sidor av samma mynt. Men här och nu och i Sverige förefaller många kulturkoftor att överblicka världen från sina skrivbord. Man skall tas på allvar. Här skall rynkas på pannan. Här skall lidas dag som natt.

Å andra sidan, kunde man invända, är det överdrivet gravallvarliga komiskt i sig. Men det är nog inte så man avser att uppfattas. Våra stora morgontidningars kultursidor leker man inte med. Inte heller med förkämparna för alla stora frågors lösningar. Det hela gör att det lätt blir kolossalt urvattnat och utspätt på nöjets barrikader, genant högstämt i predikstolarna och mördande trist och patetiskt i kulturspalterna.

Äh Gud!

Idealiskt är snarast, som den polske filosofen Leszek Kolakowski tycks mena, att det inom samma människa, samma person, finns en präst som förkunnar och förmanar – och en gycklare som ifrågasätter, tvivlar, gäckas, djävlas.

CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Landet som icke är

MODERNISMEN. Lis Lovén gör en djupt personlig reflektion kring vad det modernistiska
0 0kr