Frivilligt gravid?

6 dec 2019
Bild: Pixabay.com. Modifiering: Opulens.

ESSÄ. De säger att du inte blir vuxen på riktigt förrän du får barn. Jag säger att du blir inte vuxen på riktigt förrän du står upp för din egen sanning trots att hela världen försöker övertyga dig om motsatsen, skriver Josefine Fischer.

 

För första gången kände jag kärleken till ett barn. En ful, skrynklig, röd och äcklig varelse. Den mytomspunna kopplingen en mor känner till sitt ofödda barn. Den är så jobbig! Bara kräver utan att ens försöka ge något tillbaka. Den skriker och tar min energi och min uppmärksamhet. Den livnär sig på min livskraft. Dör utan mig, dör utanför mig. Jag kan inte låta den dö. Jag önskade mig verkligen att bli gravid, men kärleken till det lilla livet i min livmoder är ambivalent. Det lever i mig och det är samtidigt en del av mig som inte hör dit. Jag känner min kropp, hur den inte längre är min; jag är ett kärl, en resurs, en behållare för något annat, något större och viktigare än jag själv. Jag måste göra mig själv till den näst viktigaste personen i mitt liv. Den gör mig trött, seg, slut. En mage som står ut och spänner; graviditetshormoner, en uppsvälld livmoder, förberedd på vad som komma skall när varelsen växer och omvandlas till ett barn. Äta sura godisar och fet mat.

För första gången fick jag uppleva hur det är att vara gravid. Jag har varit gravid innan, två gånger till och med, men båda gångerna var abort ett så självklart val att jag inte reflekterade över tillståndet i min kropp. Den här gången är jag 38 år. Det är lite sista chansen. Året innan sneglade jag på fertilitetsbehandling för ensamstående. Var till och med och kollade min äggreserv. Tänkte att jag skulle ha ett barn för det ska man ju och det är sista chansen och tänk om jag ångrar mig? Samtidigt blir jag nästan provocerad av folk som ohämmat fortplantar sig, inte nöjer sig med att skaffa ett. Tänker på masskonsumtion, på överutnyttjande av jordens resurser och att vi verkligen inte behöver bli fler människor som vill ha allt. Massproduktion av barn. Det egoistiska i att vilja förverkliga sig själv på ett så ohållbart sätt. Å andra sidan: det allmänmänskliga – det fullständigt naturliga – i att vilja fortplanta sig. Att skaffa barn är att vandra en vältrampad stig, ett köra längs en välpreparerad motorväg. Att inte skaffa barn är att ge sig ut på okänd mark, ett val att inte behöva ha fast bostad och fast jobb. Att inte behöva tjäna pengar och ägna sig åt konsumtion för att barnet måste ha det som alla andra har. Att inte behöva bo på en plats. Att inte veta vad som kommer att hända, men att veta att vad som helst kan hända. Det pirrar i min mage när jag tänker på det.

Min första reaktion när jag inser att jag faktiskt är gravid är att göra abort och inte berätta det för någon. Såklart gör jag inte det utan jag berättar för min man, han som är min stora kärlek och som bor i ett annat land, långt borta. Jag berättar och vi pratar, jag behöver förstå vad jag egentligen vill. Jag kräver av honom att han ska ta beslutet åt mig. Han vägrar. För att testa både honom och mig själv säger jag att jag vill föda det här barnet. Jag vill ge honom ett barn. Vi pratar om hur hemskt det är med abort. Vad han har för möjligheter att komma till Sverige och hur vi skulle kunna försörja oss. Det är som att jag måste prova på att leva som gravid innan jag kan bestämma mig för om jag verkligen ska göra det. Måste pröva identiteten “en som ska ha barn”, se om den passar mig. Jag pratar med försäkringskassan och inser att jag hamnar utanför alla trygghetssystem och kan vänta mig lägstaersättningen trots att jag har jobbat en del och haft ganska hög lön i mitt liv. Jag mejlar migrationsverket och inser att det skulle ta mist två år innan mannen i mitt liv fick komma hit och vara pappa. Jag tänker att det skulle gå ändå. Jag tänker att om jag berättade för min familj så skulle de göra allt för att hjälpa och stötta mig. Jag putar med min uppsvällda mage, håller ena handen under den sådär som gravida gör och försöker se det fina i det.

Jag är hos kuratorn på fertilitetskliniken. Mina tankar studsar mellan väggarna i rummet. Kommer tillbaka till mig, blir till listor på för- och nackdelar. Efter en timmes samtal börjar sanningen gå upp för mig. Jag vill inte ha barn. Jag vill bli mamma för att jag vill ge mannen i mitt liv ett barn, för att få vara en av de lyckade som har en familj som älskar dem. För att aldrig mer behöva vara ensam. För att passa in och slippa göra folk obekväma med min vilja att göra på mitt eget sätt. Men jag, jag, vill inte ha barn. Jag vill vara en av dem som inte skaffar barn, en vars liv äger rum på bergstoppar och skummande hav. Vill ha äventyr och inte normalitet. Nu vet jag att jag har fattat beslutet, men jag vill inte acceptera det. Det ger mig ångest och jag försöker intala mig att jag vill bli mamma. Efter en dag eller två landar insikten i mig: jag måste göra abort. När jag väl har kommit på det känner jag mig euforisk, som att jag vaknat upp ur en dröm där jag satt inlåst och inser att det bara var en dröm – att jag är fri.

Det självständiga livet i mig vill leva, det har en livskraft som jag inte räknade med. Nu känner jag hur det skriker för sitt liv. Hur det bönar och ber mig att låta det leva. Den skriker och kräver och jag står emot, hårdnackad försvarar jag mig själv, distanserar mig. Så blir den stilla, kryper ihop och gråter för sitt liv och hur ska jag kunna vara kall och hård och besluta mig för att inte ta upp den och hålla den mot mitt bröst? Jag ser mitt älskade barn ligga och förblöda i en pöl på golvet, ett aborterat foster och jag vet att det är mitt fel. Jag faller och jag gråter hejdlöst. Jag sörjer fast det ännu inte är gjort. Varför måste jag ha en så stark önskan om autonomi?

När jag ringer till fertilitetskliniken på en måndag för att boka tid säger jag -hej, jag skulle boka tid för abort men jag inser att jag inte är riktigt redo så jag kanske får ringa imorgon istället. Hon som svarar säger att jag får ändå inte tid förrän nästa vecka så jag hinner fundera lite till. Nästa vecka. Jag är ju inte akut sjuk, men tänker ändå att det bli jobbigare – mycket jobbigare – ju längre tid det går. Jag borde ha fått komma imorgon. Sjukvården tar inte aborter på fullt allvar, de gör inte sitt bästa för att göra det lätt. När dagen är inne sitter jag mitt emot en barnmorska och hon lägger tabletten framför mig på skrivbordet. Det kommer så plötsligt, nu måste jag ta beslutet, får inte mer tid att förbereda mig. Jag ber att få gå ut några minuter och ringer till mannen. Gråter och säger att nu ska jag döda vårt barn, I have to take the pill. Gör det, det kommer att bli bra. How can we take care of this baby? Detta med ’how’, som jag tänker att man ska ha kommit över när man är 38 år. Jag blir en tonåring igen. Oansvarig, och råkar bli gravid. Som när man inte vågade andas nåt om kondom av rädsla för att skrämma bort en möjlig kärlek. Abort för att man har gjort ett misstag, inte som jag, trott att jag ville ha barn och sen ångrat mig.

Jag tar pillret och sen åker jag till jobbet och beter mig som vanligt. Efter några timmar känner jag hur min gravidmage börjar sjunka ihop. Känslan av lätthet och jag återfår lite av min energi. På kvällen bråkar jag med mannen i mitt liv. Han säger saker som jag inte kan förstå och relatera till och jag känner mig ensam och övergiven. När vi har lagt på står det klart för mig att jag har tagit fel beslut. Jag vill behålla mitt barn, jag ångrar pillret och önskar att jag aldrig hade tagit det. Jag ser med plågsam tydlighet att jag nu kommer att förlora allt, mitt barn och min stora kärlek i livet. Jag tänker att det sista jag vill är att vara ensam, att jag kan skapa ett barn i min kropp om det gör att jag får behålla min kärlek. När jag vaknar morgonen efter börjar jag googla ’avbryta abort’ ’ångra abort’, ’fosterskador av mifepristone’. Jag läser trådar i forumet på familjeliv.se, den ena mer absurd än den andra. Blir besatt av tanken på att fostret kan ha överlevt, att det kanske, kanske går att ordna. Ringer fertilitetskliniken och får höra att jag kan avbryta om jag vill, i det flesta fall händer ingenting och jag ska boka in en tid för ultraljud nästa vecka så kan vi se om fostret lever. Föreställer mig hur jag går dit och att fostret är dött och jag blir lättad. För egentligen vill jag inte ha barn, men jag vill inte ta beslutet att döda det. Jag våndas, jag önskar att jag kunde få missfall. Jag leker med tanken på att säga att jag fick missfall istället för att säga att jag gjorde abort. Få sympati istället för ifrågasättande från min omvärld.

Klockan sju på morgonen två dagar senare ska jag stoppa upp fyra piller i slidan och sen bege mig till sjukhuset för att blöda ut det lilla livet i min livmoder. En timme efter klockan sju vandrar jag fram och tillbaka i lägenheten. Jag försöker meditera. Jag visualiserar min framtid med ett barn, hur vi går på stranden, hur jag hela tiden måste hålla koll så att barnet inte drunknar, hur jag leker med fåniga plastleksaker. Jag försöker visualisera kärleken, önskar att jag kunde hitta min önskan att bli mamma. Sen gör jag det, jag tar ut tabletterna ur sin förpackning och för upp dem, en efter en, i min slida. Sen får jag panik. Gråter, min kropp skakar, jag drar ner trosorna och för upp handen och lyckas hitta alla fyra pillren igen. Två timmar efter klockan sju sitter jag med fyra blodiga piller i min hand, paralyserad på sängkanten i mer än en halvtimme. Jag har räddat livet i mig än en gång, men förlorat mig själv. Jag börjar inse vad jag måste göra, att jag måste göra det hur svårt och hemskt det än känns.

Kommer till fertilitetskliniken tre timmar senare än avtalat. Det här var inte bra, säger barnmorskan, men vad ska hon göra? Jag är här nu. Blir visad till min plats för att blöda: en fåtölj i ett rum utan fönster. Bakom en skärm sitter en tonåring med sin kompis. Jag hör dem prata med varandra med låga röster. Respektfullt, hänsynsfullt. Som i en kyrka. Här är inga glada miner och gulliga gosedjur. På väggen bakom mig en fototapet föreställande en paradisstrand med en palm. Jag tänker att det är ett tecken. Det är stranden jag alltid har önskat mig och det är ett tecken att jag kommer att vara där helt ensam. Från och med nu är jag alltid ensam. Den snälla barnmorskan förklarar att jag får gå ut ur rummet om jag vill, jag kan gå till kaféet, eller gå ut om jag behöver lite luft men jag måste hålla mig inom sjukhusområdet så att hon kan hålla lite koll på mig. Jag är glad att någon vill hålla lite koll på mig. Sjunker ner i fåtöljen och gråter så tyst jag kan. Den snälla barnmorskan kommer tillbaka efter någon timme och hittar mig i upplösningstillstånd. Jag säger att jag aldrig kommer att förlåta mig för det här. Hon sätter sig framför mig och talar allvar med mig. Säger att jag inte får känna skuld. Säger att jag ska tänka på barnet, att det är det bästa jag kan göra för inga barn förtjänar att komma ovälkomna till världen. Hon säger att det inte är rätt tid för mig och att det är okej. Jag nickar och torkar tårarna men tänker att jag är 38 år och att om det någonsin är tid så är det nu. Att jag hade fixat det om jag bara ville. Fuck försäkringskassan och migrationsverket, barn föds i krigsdrabbade områden och flyktingläger. Jag har det så bra och det är klart att jag skulle kunna om jag ville. Grejen är att jag inte vill och jag är rädd att det inte är okej att jag inte vill.

Sen ligger jag där, värmedyna på magen och kroppen i en tillknycklad sidoposition för att hantera smärtan. Hela tiden undrar jag om det är för sent, om jag kan rusa in på toan och försöka ta ut pillren ur min slida igen. Jag gör det inte. Bara väntar tills det är för sent. Bilder av ett blodigt inre och ett blodigt foster framför mina ögon. Jag vill känna det här, jag vill uppleva det, vill inte ha kvar någon ångest i mig efteråt. Jag går in i det och gråter så jag knappt får luft. På toaletten rinner det ur mig, lätt, några små klumpar av det som hade kunnat bli mitt barn. Nu är det över, garanterat ingen möjlighet till återvändo.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Jag förklarar för barnmorskan att jag nog har fått ut allt. ”Graviditeten” som de kallar det. Det är inte ett foster du känner utan en tjock slemhinna som stöts ut ur dig. Det är kliniskt, en sjukhusvistelse. Jag får stanna till sen eftermiddag, blir undersökt med ultraljud för att se så att jag har fått ut allt. Jag fortsätter att vara liten och svag men inom mig sprider sig ett lugn. En känsla av att ha vunnit, att ha övervunnit något. Jag vill ha ett pris. Jag vill ha en röd matta att vandra ut på och applåder för att jag har valt att göra något jag önskade att jag slapp göra. Det känns mycket opassande att visa att jag är glad och lättad nu. Jag måste fortsätta bära skampålen, den som barnmorskan försökte ta ifrån mig, samtidigt som hon placerade mig i en hård fåtölj i ett rum utan fönster. Det var ett rum för de undanskuffade, de som inte visste bättre och hade oskyddat sex. De som inte är kapabla till att ta hand om ett barn. De som inte är riktiga kvinnor. Jag har aldrig känt mig mer som en riktig kvinna. Jag känner mig vuxen.

De säger att du inte blir vuxen på riktigt förrän du får barn. Jag säger att du blir inte vuxen på riktigt förrän du står upp för din egen sanning trots att hela världen försöker övertyga dig om motsatsen. Du måste inte skaffa barn, du måste inte fortsätta vara gravid. Det finns en styrka i att våga gå sin egen väg, en styrka ingen kan ta ifrån dig om du vågar möta det svåra.

JOSEFINE FISCHER
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Följ/gilla oss

Annonser

TelegrafstationenBehrang Kianzad - Vad kostar ett liv?

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

PROSA. I den här veckans utgåva av Littestraden har vi valt att publicera en novell av Ester Svensson. Den bär titeln ”Kall vår”. Ester Svensson, novell, novellkonst, skrivande, Littestraden, prosa, Prosa & poesi, moderskap,

Littestraden: Novell av Ester Svensson

PROSA. I den här veckans utgåva av Littestraden har vi
FILM. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu mer av ett redan lågt förtroende i filmbranschen. Det rapporterar Ulf Bjereld från Göteborgs filmfestival. Göteborgs filmfestival, Svenska filminstitutet, Parisa Liljestrand, kulturminister, filmpolitik, svensk film,

Kulturministerns fruktansvärda frånvaro

FILMPOLITIK. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu