Littestraden: Novell av Ester Svensson

PROSA. I den här veckans utgåva av Littestraden har vi valt att publicera en novell av Ester Svensson. Den bär titeln ”Kall vår”.

Ester Svensson skriver både poesi och prosa och vid sidan om sitt författarskap undervisar hon inom vuxenutbildningen i Malmö. Just nu skriver hon på en trilogi som utspelar sig mellan tidigt 40-tal och sent 80-tal. Ett gemensamt drag i de fristående delarna är kvinnans kamp för att själv få bestämma över sitt liv, sin kropp och sexualitet. Svensson har tidigare varit publicerad i Opulens, senast med novellen Fjäril vingad.

Nu har vi nöjet att presentera ännu en novell av Svensson. Kall vår utspelar sig mitt i brännpunkten där dödsångest och ensamhet samsas med lyckan över ett nyfött barn.

CAROLINA THELIN

Kall vår

Det är vår, ännu en sen vår. Barnet är också försenat, jag har gått över nu igen. Och barnet är för litet, jag vet att det är alldeles för litet, barnmorskan är inte nöjd. Hon har tjatat på mig att jag måste vila flera timmar varje dag, än på den ena sidan, än på den andra, så att barnet ska få mera näring. Trots att det nu är fullgånget har det inte kommit ett enda hack uppåt på kurvan.

Min kropp bestämmer sig till slut, eller om det är barnet som bestämmer sig, svårt att säga. Dragningen neråt och mensvärken upphöjt i flera, säger mig att nu ska det bli. Vi åker genom skogar och byar, vägen är oändligt lång innan vi kommer fram till det nedslitna länssjukhuset. Jag kunde inte sova mer än en timme natten som gick, jag hade förvärkar och medan jag räknade minuter tänkte jag på min far som inte hade druckit mer än lite blåbärssoppa sist jag var hos honom. Därför sätter livmodern sig på tvären. Den gör det den ska, men den gör det halvhjärtat, utan glöd. Barnmorskan är bekymrad. Jag ser det i hennes rynka mellan ögonbrynen som blir djupare för varje gång hon kommer in.

”Nej, dessvärre är hon inte öppen för mer än två centimeter”, hör jag henne säga till barnmorskeeleven.

Jag vet vad det betyder. Det betyder att jag fortfarande har det mesta framför mig. Nästa gång hon kommer in, skakar hon ännu mer på huvudet och på väg in i en ny värk hör jag henne förklara något om missfärgat fostervatten innan jag försvinner in i den röda smärtpunkten.

Tiden går eller står stilla, jag vet inte vilket. Barnmorskan är där, men i ett nu är det flera stycken i rummet. En grönklädd man kommer fram, nära, intill mitt ansikte. Han har dålig andedräkt och en ljusblå mössa med band som slutar i små rosetter på hjässan. Han verkar inte heller nöjd, för han spänner ögonen i mig och skriker.

 ”När har du druckit?”

Jag förstår inte frågan, jag tänker på blåbärssoppan jag drack innan, men när och hur mycket och jag ser framför mig pip-muggen på sängbordet jämte far och tänker att jag kanske blandar ihop dem? Så jag bara skakar på huvudet. Också läkaren har en panna full med djupa veck. Jag hör inte vad de andra säger, antingen är det för att de skriker eller viskar, jag vet inte, jag känner bara hur det plötsligt bränner till på handryggen, som om någon satt dit en glödande cigarett.

Barnmorskan är där igen.

 ”Försök slappna av”, säger hon. Det kommer att gå bra.”

Mitt lilla barn, hinner jag tänka, ska jag få se dej eller kommer jag att dö eller vi eller du och hur ska det gå om jag drack för mycket av blåbärssoppan, kvävs jag då? Sedan blir allt suddigt och insvept i bomull, jag hör ett surrande läte, det brummar allt högre och starkare. Samtidigt med ljudet känner jag hur jag dras inåt, in mot en svart tunnel. Jag vill inte, jag vill för mitt liv inte ner i den men jag kan inte spjärna emot hur jag än försöker och jag hinner tänka ännu en gång på att jag eller barnet eller vi kanske aldrig, och på de andra barnen jag måste ju leva, jag måste

Sedan blir det svart.

Jag vaknar av att en man står lutad över mig. Jag känner hur det rinner varmt vatten utefter mina lår. Jag förnimmer svagt att han gör något med mitt underliv medan min näsa känner doften av sjukhustvål. Det är Dax hygientvål för nedre toalett, tänker jag medan bilden av tvålflaskan på toaletten hos far på sjukhemmet flimrar förbi. Jag ser lite av ett tvättfat och mannens händer men jag förstår fortfarande inte vad det är han gör med mig. Jag hör honom prata med någon jag känner, de småpratar med varandra och mannen som jag känner står jämte sängen. Nu ser jag honom. Han är ljus på rösten, ljus och avslappnad men jag förstår fortfarande inte vad de pratar om och varför det rinner varmt vatten nerför mina lår. Äntligen minns jag tunneln och verkligheten kommer rusande som ett snabbtåg som dånar fram, rakt emot mig. Jag drar i nödbromsen, det saktar ner. Tankarna ligger huller om buller om varandra. Jag försöker röra mig men jag kan inte. Jag försöker lyfta mitt huvud, äntligen lyckas jag röra på det en aning och armarna kan jag också röra, jag böjer mig fram en aning, jag sträcker på mig och då ser jag det.

 Han har ett litet barn i famnen och barnet gnyr mycket tyst och stilla, ett litet svagt jämrande läte. Han lägger det på min arm och jag känner den lilla tyngden mot mitt bröst. ”Hon väger som ett sockerpaket”, säger han och skrattar. ”Två kilo exakt. Och söt är hon också, söt som socker”, lägger han till.

Några timmar senare har jag kommit ur sängen och jag börjar ta tillbaka min kropp, bit för bit blir den min igen. Någon har trasat sönder min nacke och hals, jag är hes och stel men kommer mig inte för att fråga vad som har hänt. Undersköterskan har gett mig en kudde. Jag trycker den mot min mage och tänker på min mor. Jag tänker på ärret efter kejsarsnittet då man skar upp henne från naveln och hela vägen rakt ner.

 Läkaren tittar in, nästan alla hans rynkor i pannan är borta och han ler vänligt mot mig.

 ”Jag la ett snitt under bikinilinjen, trots det ur-akuta läget”, säger han och låter mycket nöjd.

Inne i mig känner jag skräcken sprida sig, som tjocka bläckfiskarmar sträcker den ut sig på alla håll och kanter, skräcken för att magen kanske ändå kan dela på sig, att stygnen trots allt är för få. Åter minns jag min mors mage, med bråcket vid naveln, en tunn, blåskimrande blåsa som buktade ut. Mycket tidigt förstod jag att den blåsan var förbunden med innandömet. Långt senare fick jag veta att det hade bildats ärrvävnader och fistelgångar och jag frågar mig varför livet är så orättvist, kunde det inte räcka med alla de andra bråcken hon hade, åderbråcken som ringlade sig lik ormar, på hennes ben och lår. Medan jag tänker på allt detta hinner läkaren försvinna ut genom dörren.

Man har satt ner en liten tunn slang i barnets näsa. Jag försöker få henne att dricka men det går inte. Medan jag matar henne läser jag Den farliga resan och tänker att Tove Jansson skrev den för att sådana som jag skulle ha den som en livboj.

Nu flåsar Någon närmare… Vad illa har de gjort?! Om man är mycket liten blir det väldiga för stort… mumlar jag och märker att jag kan hela boken utantill. Någon förvandlas i detta nu till bröstvårtan som är alldeles för hård och stor med all denna mjölk som vill ut och nästan hotar att kväva den lilla.

”När man är mycket liten blir det väldiga för stort”, viskar jag i hennes öra medan tårarna rinner nerför mina kinder och jag ber henne om förlåtelse för att hon så tidigt ska behöva känna smaken av salta tårar och jag vill att hon ska förstå att det inte är hennes fel att hon är så liten som ett sockerpaket, det är mitt i så fall, för jag gjorde ju inte som BVC-sköterskan sa, jag vilade inte flera timmar än på den ena än på den andra sidan.

Jag försöker komma tillbaka till boken och dalen som är där någonstans även om vi inte ser den än. Nu är jag åter djupt inne i Den farliga resan, jag tänker att vi är däruppe i luftballongen, hon och jag, vi svävar fram i den blåkalla vårskymningen. Vi har inte gått ner för landning, o nej, ännu syns ingen Mumindal, inga kulörta lyktor skymtar mellan träden.

”Men den är där någonstans”, viskar jag i hennes öra, ”vi ska bara hålla ut.”

Då tittar hon upp med ögon som brunnar, djupt in i min själ ser hon, och blicken är så lugn att jag slutar gråta och tänker att redan är det hon som tröstar mig. Sedan fortsätter jag att sakta spruta in mera mjölk i sonden som är så tunn och fin, lika tunn som hennes lilla hand.

Vi får flytta till en intensivvårdsavdelning och det gör mig inget för här är det lite fler människor som kan hjälpa mig att pumpa ut och mata och de har gjort henne en mössa av tub-gas och de skrattar och är vänliga och här är det inte konstigt att vara liten som ett sockerpaket för här finns det de som är ännu mycket mindre.

 Och jag går. Undersköterskan säger att jag måste komma i gång så att jag inte får blodproppar i benen. Jag går lite längs korridoren och tre trappsteg ner och tre trappsteg upp men såret stramar och min trötthet är så stor, att när jag kommer tillbaka, lägger jag mig ner och tänker att så trött som jag är nu har jag aldrig varit. På ett dygn har jag blivit tio år äldre, tänker jag. Minst.

 Undersköterskan kommer in. Hon sätter sig på huk jämte sängen och tittar vänligt, nästan kärleksfullt, på mig.

 ”Var inte ledsen”, säger hon. ”Tänk på, att det finns ju alltid någon som kommer att hålla om dej och ta hand om dej när du behöver det. Du är inte ensam.”

Då slungas jag ut kilometer efter kilometer rakt ut i den svarta rymden där det är isande kallt och mörkt, och där finns det ingen! ingen! vill jag skrika till henne. Men jag skriker inte, inte alls, utan jag pressar fram ett litet tacksamt leende så att hon snart ska gå. Hon tittar undrande på mig, hon har varit med förr och är inte så lättlurad. Sedan nickar hon, reser på sig och går ut ur rummet.

Den lilla har gått upp några gram. Hon kommer att klara sig fint. Mina bröst kommer att ge henne allt hon behöver, det var bara moderkakan som var så erbarmligt liten och navelsträngen som försökte kväva henne, inte undra på att hon inte orkar dricka mer än en kort stund, innan hon somnar. Jag pumpar vidare. Och jag tänker på hur min mor räddade den lilla spädgrisen med en flaska. Och killingen, kalven och kycklingarna, det tog aldrig slut på alla små munnar som inte fick nog.

Nu har jag henne i korgen av klarplast på hjul. Jag har bestämt mig för att möta världen, att ta mig utanför mitt rum, ända ut i dagrummet. Solen lyser in genom fönstret. Jag vet inte vilken dag det är. Försiktigt lyfter jag vagnen över tröskeln, så att den lilla inte ska vakna.

 Rakt fram i rummet står en TV. Bilden är lite svag av det starka solljuset. Just i den stund jag fått vagnen över tröskeln, slår de emot mig! De är väldiga i närbild, vita längst ut men ju närmre mitten jag kommer med blicken, övergår de alltmer i rosa. Ytterst är bladen tunna och skira, men blir allt kraftigare längre in mot pistillen. Det är som om jag stryker med handen över ett av dessa blomblad, det är som om jag står där som en i mängden intill magnolian, och jag vet i den stunden att jag måste tillbaka dit, till varje pris måste jag tillbaka till staden och människorna och den varma våren. Jag måste tillbaka till sköna maj-sången med de unga studenterna och de gamla gubbarna i sina gulnade mössor med spruckna röster som alla sjunger in våren, våren som äntligen är här, efter alla dagar med den kalla nordanvinden utefter universitetets vita väggar och domkyrkans gråa, tunga stenblock, där hon ligger och vilar sig, den gamla kyrkan, som en trött men vänlig gammal ko.

 Medan jag styr min farkost ännu närmre rutan, vet jag att allt från och med denna stund, allt som heter kraft och mod måste gå till detta enda, att ta mig tillbaka dit.

 Mumindalen finns inte här.

 Jag backar tillbaka till mitt rum och jag lutar mig över ner över baljan och jag viskar hur boken slutar och jag tänker att med den blicken kan hon säkert höra också när hon sover.

”Och där låg dalen full av sol och vänlighet och färg”, viskar jag. Sedan drar jag in hennes doft som är en doft av snödroppar och gullvivor och jag fortsätter viska i hennes öra. ”Vi kommer att klara det, hela vägen dit.”