IDEAL. Lis Lovén reflekterar över skönhetsideal och könsnormer och gör en tillbakablick på sin egen ungdomstid.
Jag minns så tydligt Roy Anderssons En kärlekshistoria. Jag var runt tretton år och jag och min kompis såg nog mera av Björn Andrésen, han som skulle komma att bli “världens vackraste pojke” efter det internationella genombrottet i Viscontis film Döden i Venedig.
Men jag är mera intresserad att minnas det oskyldiga med min barndom och ungdom. För i min värld var 60-talet och det tidiga 70-talet även oskuld. Så Björn, “världens vackraste pojke”, i min tjejvärld gavs han en oskyldig blick. Och jag vill så gärna att även våra oskuldsblickar ska få ha kvar något ljuvligt, något ömt. Kan jag ge det till Björn idag? Ja, gärna.
Som kvinna kan jag känna in hur varje individ, precis alla, bär med sig något av maktstrukturer. Både offer och förövare är förenade i denna gruppdynamik. Det är därför som offret (jag själv någon gång?) har så svårt att slita sig loss. Se sig själv med egna ögon? För beroendet av att upptäckas ligger djupt hos oss, det gäller alla oavsett kön…
Jag tror det lockande med barn och barndom är att vi ständigt längtar tillbaka till ett tillstånd där vi slipper vår mognad och vårt allvar och vårt ansvar. Även jag har sett pojkar som var offer, men jag föll in i manlighetens jargong, för den gav mig verktyg att slippa rätta till offerproblematiken.
Här tror jag stora delar av feminismen befinner sig idag. Att låna manlighetsattribut är att få låna makt. Men vad hjälper det barnen, pojkar och flickor av idag?
Tjatet om patriarkatet löser inte offersymbolismen. Offret var en gång Jesus och de flesta delade detta offer. Världens vackraste pojke var tvingad, tror jag, att genomlida kvinnlighetens största komplex. Och det är svårt, det är omöjligt, det är katastrofalt i sitt läge när vi som kvinnor ställer oss på männens skuldror, för då känns det som om vi kan blicka bortom, mot fjärran land, mot romantik och löftet om det annorlunda. Ett barn?
Ja, det finns något med manlighetens attribut jag som kvinna behöver. Det kan tyckas primitivt åt båda hållen. Men kvar i djupet av stenåldershjärnan finns ett löfte om beskydd. Så om kvinnor lär sig spela på dessa strängar, ja då kanske löftet lovar oss tillhörighet. Men att lära sig balansgången när det gäller makt är outhärdligt svårt. Detta gör att vi kan välja in offersymboliken gång på gång, så liksom slipper vi ta på oss kulturelitens auktoritet och makt… Skönheten offras på vårt altare, prydd med blomster och örter och kvistar med grönt. Naturens död och skörhet ser vi genom offrets sköna blick! Men kommer barnen i kläm?
Och den moderliga instinkten bygger oftast på en i intuition som kvinnorna tycks ge upp frivilligt, av rädsla, för moderlighet är en stark myt och en stark kraft som är skrämmande i sin dominans. Och ordet skönhet har vi lärt oss att förknippa med dum, fager offervilja. Så tänker vi in våra egna tankemönster på offret. Och om skönheten är lockande, skrämmande, förknippad med en farlig kult som finns kvar hos många konstnärer och poeter, då sätter vi sällan likhetstecken mellan skönhet och status. Mannens attribut tycks vara mer makt i politiska och ekonomiska termer. Konst och skönhet blir vår offersymbolik. Ska moderskapet lyckas återskapa intuitionens makt? Att ta nån slags kontroll över konstnärliga medel, men inte längre förfula livet? Utan se på skönheten med respekt och beundran? Hur skaffar man sig den blicken? Modersmyt revisited, no 5, Chanel?
Om vi drömmer mer om ett slags romantik med männens agenda som grund, då misslyckas moderskapet i sitt projekt gång på gång. Moderskapet som värnar om pojkar och flickor behöver sitt tredje öga, att återerövra kvinnlighetens intuition. Och det är svårt, för ibland kommer ungdomlig skönhet vandrande på en trottoar, och vi har glömt bort den slöja vi behöver för att dölja blicken. Eller allvarligt? Finns det en enda beslöjad blick kvar idag? Jo, det tror jag nog.
En moder vill skydda sitt barn, men drömmer också om beskydd.
Det blir bara så krångligt att försvara en kvinnlighetens rum som bygger på något vi kallar utanförskap. En skönhetsdrift i Västerlandet har gått för långt. Var finns skönheten nu?
info@opulens.se
