Pengarna eller livet

Existentiellt
Foto: Wikimedia Commons

LIVETS FIENDER. Autostradan blir allt bredare. Man tävlar om en plats i solen men använder sällan den energi som solen ger. Ingen vill kastas av vägen. Men utanför autostradans skenverklighet känner många medlidande med de varelser som rusar mot ett mål som inte kan vara annat än total katastrof.

Pengarna vill inte sitta instängda. Pengarna vill tjäna. Det är inte människorna som ska tjäna pengarna, utan det är pengarna som ska tjäna människorna. Pengar är till för att röra sig och vara till nytta och glädje för alla. Pengarnas befrielserörelse förbereder sin entré, men ännu regerar penningen.

”Pengarna eller livet!” ropar en sjörövarklädd man på en sandstrand där Stilla havets vågor hörs. Du ser in i en pistolmynning och svarar: ”Livet tack.” Pengarna kan pistolmannen få. De finns ändå inte. Men vad är livet utan pengar? Kan man då leva?

Den finlandssvenske poeten Henry Parland (1908–1930) skrev en gång: ”Jag har inte råd att leva / Det må vara hur billigt som helst.” Konstnären och poeten William Blake ansåg att ”Kristendom är konst och inte pengar. Pengar är dess förbannelse.” Blake säger också: ”Människans hela uppgift är konstarterna och allt vad därtill hör.” Hur är det nu, cirka tvåhundra år efter William Blakes tid på jorden? Är konst pengar? Är pengar konst?

Leonardo da Vincis målning Salvator Mundi (”Världens frälsare”) såldes 2017 för 450 miljoner dollar. Sveriges militära försvar kräver 168 miljarder kronor för att fungera tillfredsställande. Människan är skicklig på vapentillverkning och utsugning av jordens resurser.

Vart är mänskligheten på väg på en autostrada där de flesta rusar fram med allt högre hastighet? Vem vill inte ha pengar? Har du gott om pengar blir du omklappad och hyllad. Har du inga pengar alls måste du kanske sitta framför något av våra mer eller mindre välbesökta varuhus eller museer och tigga en slant. Är du fattig konstnär som William Blake ger du kanhända en tiggare 20 kronor. Du måste ju tänka på din egen överlevnad: hyra, mat, kläder, skulder … Du är inte tiggare. Men du förstår alla tiggare som hoppas att en rik människa ska ge dem en smula av sitt överflöd. De som äger det mesta i världen är ytterst få. De borrar efter olja för att tjäna ännu mer. De bygger kärnkraftverk, förstör skogar, bördig jord, vattendrag, berg, djurliv, växter, ja, nästan allt. De är ändå inte nöjda. Det går att tjäna mer. Nya prylar behövs. Nya datorer, nya mobiler, nya preparat …

Autostradan blir allt bredare. Man tävlar om en plats i solen men använder sällan den energi som solen ger. Ingen vill kastas av vägen. Vem vill hamna vid sidan om? Men trots allt finns det de som hoppar av, och utanför autostradans skenverklighet känner många medlidande med de varelser som rusar mot ett mål som inte kan vara annat än total katastrof. Hinner vi bromsa in? Det är den stora frågan.

Blake, Gauguin, van Gogh med flera konstnärer offrade nästan allt för sin konst. Men vad är konsten för den nutida människan? Är en målning värd fem miljoner kronor vågar man kanske kalla den konst. Men finns det ingen prislapp med i bilden blir man mycket osäker. En efterfrågan skapas och konstverket får ett pris. Mer eller mindre pålitliga bedömare hjälper till och man rullar vidare på den stora autostradan, där förlag, tidningar och andra medier finns utposterade som bränslestationer. Du fyller tanken och färdas vidare. Ibland stannar du på en rastplats och fyller magen med goda rätter. Allt tycks vara välordnat.

Den fria naturen utanför autostradan är för många en tillgång och en resurs som de andra inte förstått värdet av. Den utarmas och försvagas medan autostradans dimensioner växer. ”Jag jobbar, har inte tid,” säger någon. ”Sänd mig ett sms!” En annan säger: ”Det du har att erbjuda har ingen tydlig kommersiell potential.” Alla vill överleva. Alla vill leva.

”Pengarna eller livet!” Pistolmynningen är riktad mot dig. Men pengar saknas. Du kan inte ens ge pistolmannen ett stycke bröd. Det enda du kan ge är ord utan kommersiell potential. Du är inte ens bankrånare eller tiggare. Nej, inte ens ordleverantör till de ordköpare som äger mäktiga företag och vill utöka sin makt och sitt inflytande.

Vi talar om marknadskrafter och marknadsföring, hittar en ny idé, säljer den, kapar åt oss ännu en bit av kakan, sprider vår underhållning och står där slutligen med tomma händer. Det barkar åt skogen. Det gick åt pipan. Civilisationsföretaget med sin globala storvulenhet satsade på fel hästar. Loppet var kört redan från början. Den kommersiella potentialen var en värdelös skrammelburk. Det hela sprack, och löneslaven, arbetsnarkomanen, det tjänstvilliga tjänstehjonet … stod där tomhänta och rådvilla. ”Hjälp oss Gud! …” Men var fanns Gud? Hade han eller hon någonsin funnits? Hade hon eller han någonsin lyssnat på alla dessa jämmerrop ur hesa strupar?

Det medeltida Spelet om Envar har inte förlorat sin aktualitet. Girigheten fortsätter att växa. På 1700-talet skrev den tyske författaren Gotthold Ephraim Lessing spirituella och insiktsfulla pjäser där pengar spelar en avgörande roll. Och vem känner inte till Molières pjäs Den girige? Hugo von Hoffmansthal (1874–1929) omarbetade Spelet om Envar och kallade sitt verk Jedermann, på svenska Det gamla spelet om Envar, som bland annat spelats på en kyrktrappa i den sydtyska medeltidsstaden Schwäbisch Hall.

För inkafolket i Peru var guldet en solens gåva. Men de spanska erövrarna respekterade inte solen. De ville endast äga guldet för att öka sin makt. Vad är mänskligheten, den regerande mänskligheten, egentligen värd? Är den över huvud taget värd någonting i ett universum som inte kan ägas av någon?

Den franske teatermannen Antonin Artaud (1896–1948) insåg att en konstnär i själ och hjärta inte kan tjäna någon. Men alltför många konstnärer (poeter, målare, skulptörer, kompositörer) springer gärna ärenden åt sådana som kan betala för någonting de inte begriper. Cirkusen är i gång. Vi lyder alla när makten lyfter sin taktpinne. Ja, kanske inte alla. Men utbrytarna måste betala ett högt pris. De blir ofta överkörda av dem som måste komma snabbt fram på den stora autostradan i pristävlingarnas, prisutdelningarnas, prissättningarnas och applådernas tidevarv. Nu talar visserligen många människor om nödvändigheten av att nödbromsa i en tid när förintelseteknikens herrar kammar in häpnadsväckande belopp på sin olja, sin kärnkraft, sin gas, sitt kol, sina vapen och sina kemiska produkter …

”Nej”, skulle Antonin Artaud eller någon nutida genomskådare kunna ha sagt. ”Mänskligheten är ännu inte född. Den är på sin höjd en misslyckad idé i Guds hjärna, om nu någon Gud någonsin har existerat.”

Skulle fria pengar kunna åstadkomma en ny mänsklighet, fria fonder, som kan ge medel till konstnärliga, ekologiska och meningsfulla projekt? Experiment med fria fonder har förekommit. Läs vad en av permakulturens pionjärer, arkitekten och ekonomen Margrit Kennedy har skrivit i sina böcker! Nedgångna samhällen kan plötsligt börja blomstra om skapandet frigörs. Vem vill vara löneslav i en miljöfarlig, fantasilös och själlös produktionsvärld?

Blunda, ta ett djupt andetag, tänk efter, vakna ur din inre sömn … Är pengar allt?

Pistolmynningen är fortfarande riktad mot ditt huvud. Orden ”pengarna eller livet” har uttalats. Stilla havets vågor rullar under en bländande sol. Måsar skriker. Världen håller andan. Det första skottet missade. Av någon anledning drar sig pistolmannen tillbaka. Han bugar sig efter att ha hört välsignande fredsord eka mellan de höga klipporna. Livet måste fortsätta trots allt. Det vill säga: det fria, växande och soluppfyllda livet utanför den stora autostradan.

PERCIVAL

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Se människan!

AKTUALITET. Begreppet Ecce homo myntades för långt över tvåtusen år sedan och
Gå till Toppen