Ode till en ensam person

Existentiellt
Foto: Pixabay.com

HYLLNING. ”Det här är till dig som inte släpper en människa för att han eller hon är tråkig och som inte träffar en människa för att hen är rolig. Som tittar djupare på riktigt, som inte bara säger att du gör det”, skriver Christoffer Andersson i sin essä som riktar sig till alla ”glädjedödare”.

 

Det här är till dig som på ett eller annat sätt kan betraktas som glädjedödare, stämningsdödare; negativ eller tråkig. Du som inte kan låta bli att säga saker som de är, som tycker att någonting är konstigt med omgivningens sätt att kommunicera; folk är inte ärliga. Jag brukar säga till min son att folk vill vara snälla, och att de är snälla, bara de vet hur de ska vara snälla. Själv är jag inte så säker på det, men det måste jag vara för Gud förbjude att han blir som du och jag, en glädjedödare och en negativ tråkmåns. Paradoxalt kanske, men det är av barmhärtighet. Det vet du. Om det finns en chans för honom att vara blind (eller åtminstone kunna blunda) för det som händer bakom det som händer då önskar jag honom det. Det är inte illvilja mot dig. Det enda jag vet är att vi lider, du och jag, för att vi inte kan ”spela spelet”, och jag respekterar att du fortfarande lever. För det är vad vi måste göra: fortsätta leva.

Jag respekterar dig för att du står ut. Det där dravlet om starka tillsammans, det gäller inte oss. Vi måste vara starka själva. För vi kan ingenting annat. Vi kan släppa in andra i vår sfär i många andra sammanhang, men inte för att bli starkare. Vi behöver bara vetskapen om att vi finns. Jag vet att du finns där ute. Det räcker för mig. Ingen människa kan ge mig styrka annat än under mycket långa och djuplodande samtal där våra jag, våra fysiska kroppar med våra små värderingar, är skilda från samtalet och våra medvetanden. Andra människor är så beroende av den fysiska kontakten att de håller lika hårt i den som de håller i sina pengar. Ett sådant mellanmänskligt utbyte är oerhört uttröttande. Jag respekterar dig för att du lika lite som jag vill träffas. Du öppnar hellre en bok, den långsammaste och djupaste formen av kommunikation mellan två individer som kan existera, för det är en individ som har skrivit boken och som har velat säga dig någonting. Tro inget annat. Om du öppnar en bok och läser den till slut var den skriven för dig att reflektera över, att formulera till en pusselbit i din tankekarta.

Det här till dig som vill prata med människan bakom masken.

Det här är till dig som inte släpper en bok för att den är ”negativ”. Som inte släpper en människa för att han eller hon är tråkig och som inte träffar en människa för att hen är rolig. Som tittar djupare på riktigt, som inte bara säger att du gör det. Som väntar tills det där djupa visar sig. Som vet att det roliga och det tråkiga inte är annat än gener och miljö – inpräglade karaktärsdrag – och därför inte kan bedöma en människa efter annat än det djupa, det individuella. Det här är till dig som trots utanförskapet och ensamheten det förebådar inte hungrar efter gemenskap, som vet att lycka och olycka är tillfälligheter med en början och ett slut. Som inte klistrar dig fast vid en människa i törst efter mänsklig kontakt – saktmodigheten handlar inte om det misstolkade begreppet medmänsklighet, inte om välvilja, omhändertagande, inte om öppet sinne, stort hjärta eller någon mänsklig värme. Det handlar om demaskering. Ingenting annat. Det här till dig som vill prata med människan bakom masken, annars inte alls – det här är till dig som klarar dig ändå.

Jag vet inte om du finns på riktigt. Men det vore konstigt om du inte gjorde det. Vi är ganska många och om det är något vi är på jorden så är vi mångfasetterade. Jag hoppas aldrig att vi träffas. Jag hoppas att vi är varandras fantasifoster, varandras glimt av en annan verklighet, där medvetanden möter medvetanden och ingen har så bråttom. Innerst inne är vi alla sammanlänkande i det stora kosmos som vi kallar världen och det finns ingen anledning att försöka så hårt. Det är ändå bara kroppar som möts. Våra kroppar är fängelser av kött och blod som ska hållas vid liv från uppenbarelse till uppenbarelse, de ögonblick då vår klick av kosmos håller oss levande, drivande bland höga moln på konstens himlavalv. Ögonblick vi skulle kunna dela, men som tillhör sin plats i tiden i så hög grad att ett sådant samtal skulle tillintetgöra uppenbarelsens kraft. Det kan bara upplevas i det uttryck som blir kvar: i konsten. När ögonblicket är över återgår kraften till sin rätta plats i kosmos och det enda vi kan göra är att vänta på nästa uppenbarelse.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Vi är det väntande folket. Ju färre störningsmoment mellan uppenbarelserna desto bättre. Vi rör oss inte från plats till plats i den fysiska världen. Rörelsen sker i ett inre kosmos som bara kan urskiljas i de fragment av spår som vi lämnar i konsten. Vi har omedelbar kunskap om varför det inte går att döma en människa utifrån hennes sken, men det är en kunskap som inte kan förmedlas omedelbart; kosmos kommunicerar aldrig med omedelbarhet, det förfelar konsten. Det vet vi och det är därför vi väntar. Vi är ödesbestämda att vänta för att vår kontakt med världen bara sker i uppenbarelserna. Det här är till dig som vet det. Som fortfarande funderar på hur man gör för att kommunicera det utan att framstå som en flummig idiot.

Det här är till dig som inte håller någonting för självklart oavsett om du inte kan eller bara inte vill. Som vet att allt är förgängligt och sprött och som vet att allt skapat har en begynnelse och en ände. Människan har sin ände för att hon föds och dör och däremellan försöker göra så gott hon kan för att förstå vart hon har hamnat och varför hon inte får stanna. Konsten har sin begynnelse och ände för att den föds och dör i ögonblicksbilder, i betraktarens ögon och medvetande. Det här är till dig som inte vet när, var eller ens hur dessa ögonblicksbilderna har sin levnadscykel, men som klarar dig ändå. Som vill mötas i uppenbarelserna för att det bara är då du kan orientera dig i den fysiska världen som annars ter sig så mångtydig. Som förstår att individualismen går förlorad i kommunikationen för att den måste placeras i en hierarkikarta för att kunna begripas i ett socialt sammanhang; i slutändan måste någon bli föremål för en ideal individualism och där går dess kärna förlorad. Det här är till dig som vet att bakom språkets och tystnadens otaliga svek har individualismen deformerats till en vertikal jaktmark. Som vet att alla inte tilldelas lämpliga vapen för att överleva i jaktmarken. Det här är till dig som inte skäms ett ögonblick för att sätta dig ner och vänta. Som vet att bara för att en fysisk kropp är stillastående betyder inte det att dess hela väsen är orörligt.

CHRISTOFFER ANDERSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Med friheten i sikte

FRIHET. ”Att Martin Hägglunds bok nu föreligger på svenska är mycket glädjande.