Låtsaskriget – Del 2 (av 4)

Existentiellt.
Collage: C Altgård / Opulens. (Grundbild: Pixabay.com)

SOMMARESSÄN. ”För att begripa tiden vi lever i nu måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa mot superhjältarnas och superskurkarnas invasion av vår kultur idag”, skriver Christoffer Andersson i sin essä Låtsaskriget som vi i sommar publicerar i fyra delar. På samlingssidan hittar du tidigare delar.

Jag såg min bror på en tyngdlyftningstävling en gång på Elixir fitness i Nyköping. Han var ett huvud kortare än de andra i tungviktsklassen, men han vann – möjligtvis hamnade han på andraplats. Det var ett förbluffande färgspektrum av viktplattor på skivstången – jag hade aldrig sett honom in action tidigare. Jag har däremot sett honom äta två pizzor och en hamburgare, i en sittning. Han töjde magsäcken för att få större kropp: ett tag vägde han över hundra kilo, vältränad. Han är knappt en och åttio. Han kunde vakna mitt i natten med spänningen pumpande i kroppen, kasta sig ur sängen och gå till gymmet. Han tränade fyra-fem, ibland sex timmar om dagen.

Min bror idoliserade Arnold Schwarzenegger. Arnold och Bruce Lee var betydelsefulla för vår uppväxt kring millennieskiftet; sedan många år har tuppfäktningarna varit en stående tradition och min brors Arnold-imitation är fortfarande klockren. Idoliseringen styrde hans liv. När jag ringer honom i samband med att jag börjar jobba med de här texterna har han haft några år på sig att distansera sig från drömmen om den perfekta kroppen. Det gick nämligen inte som tänkt: ett tag efter tävlingen gjorde han sig illa och måste ställa om till mycket lättare träning. Han tappade massa muskelvikt och kampen för honom att ställa om träningen var minst lika tuff som den att ta avstånd från idoliseringen av Arnold Schwarzenegger. Ångestfylld inspiration, det är begreppet han använder när han erinrar sig den. Man skulle väl kunna kalla det avund. Fast jag tror det är att göra det enkelt för sig.

När superentreprenören Joe Weider marknadsförde en mycket ung Arnold Schwarzenegger i sina kanaler om bodybuilding introducerade han bilden av en tysk maskin ”som alltid fungerar”. Vid den tidpunkten var det långt var tills Arnold skulle övertyga James Cameron om att han skulle spela rollen som mördarroboten och inte Michael Biehns huvudroll i Terminator (1984). Han kom till Amerika i slutet av 60-talet, och med honom sinnebilden av en tysk maskin. Från Amerika sprider sig sedan bilden över världen. Ju närmare vår tid vi kommer rinner den gängse bilden av en fulländad människa allt närmare den tyska maskinen. För att begripa vad som hände mellan efterkrigstidens livsåskådning och vår tids, kan vi försöka förstå Arnold Schwarzenegger.

Idag vet jag att den känslan måste dövas.

Den tyska maskinen är sinnebilden för vår tids människa: en fysiskt oförstörbar och socialt outtröttlig övermänniska med en hänsynslös vinnarskalle för vilken ”en normal tillvaro vore rena kryptoniten” som det står i Schwarzeneggers och Peter Pietres bok Total Recall (2012). I praktiken ser det ut så här: några år gammal i Amerika driver Arnold en postorderfirma, ett byggföretag, studerar språk och ekonomi på college och tränar fem timmar om dagen sex dagar i veckan (bara genom att skriva det känner jag det vattnas i munnen. Jag har flera försök bakom mig att leva ett så mångfacetterat liv, och lika många misslyckanden. Ändå kan jag känna kroppen ladda upp för ännu ett försök. Det är som vore luften full av små vibrerande elektroner, de glöder omkring. Känslan i magen som när man väntar på något riktigt spännande. Idag vet jag att den känslan måste dövas därför att den ljuger: den som gifter sig med tidsandan finner sig snart som änka, sa en klok människa jag inte minns namnet på).

Arnold Schwarzenegger föds 1947 i en liten by utanför österrikiska Graz. Ett par år tidigare har Stig Dagerman rapporterat från de tyska ruinerna, inte alls långt därifrån, på uppdrag av Expressen. Texter som senare ska sammanställas till den svenska klassikern Tysk höst som utkom i Sverige samma år som Arnold föds. Redan som ung bländas Arnold av längtan till det förlovade möjligheternas land borta i väst. Viktigt att förstå är att han var långt ifrån ensam om det. 30-, 40- och 50-talens ungdomar drogs som flugor till skit till den nya, amerikanska progressiviteten, framåtandan, längtan bort från ruinerna och framför allt Tredje rikets förlorade drömmar. ”Allt i Amerika var stort”, menar han i Total Recall och allt som var stort, det var bra. Arnold erinrar sig en projektorbild i skolan på New Yorks skyskrapor. Det var första gången han tänkte att han ”måste till Amerika”. Från det ögonblicket ter sig allt han gör vara medel för ändamålet.

Som barn var Arnold och hans äldre bror Meinhard knappt medvetna om de vuxnas bitterhet. Alla rosa moln kring drömmen om det Tredje riket hade skingrats. Allierade soldater ockuperade allt Hitler lämnat efter sig. Den så kallade ”avnazifieringen” talades det knappt om: Tredje riket skulle utplånas ur allas tankar, och kriget med dem. Tjänstemän, makthavare, poliser och lärare förhördes och granskades systematiskt i jakten på SA- och SS-sympatisörer. Arnold ska vid ett tillfälle frågat sin far om kriget. ”Det finns inget att prata om”, blev svaret.

Gustav Schwarzenegger var militärpolis och hans ”svar på livet var disciplin”. Han drillar Arnold och Meinhard hårt, ställer dem att tävla mot varandra, eggar upp deras vinnarskallar. Sedan de börjat idrotta måste de förtjäna sin frukost med träning. Arnold svarar bäst på Gustavs fostran. Det är han som fortsätter vilja göra sin far stolt (det har hävdats att han hyste ett glödande hat för sin far men det vänder han på i självbiografin). Med tiden kommer pappa Gustav och mamma Aurelia bli mer beskyddande mot Meinhard och utmanande mot Arnold; kanske är det symptomatiskt att Meinhard börjar rymma hemifrån, och att, när Arnold etablerat sig i Amerika, Meinhard kör ihjäl sig på fyllan och villan (1971).

Bilden av den högpresterande, oförstörbara, outtröttliga, hänsynslösa vinnarskallen härbärgerar vår livsåskådning idag. För att inte säga hela vår kultur. För min familj stämmer den inte längre. Och i allt större omfattning börjar den falla sönder, vilket är på tiden om du frågar mig. Men för många är den livs levande, styr deras liv som en tom-tom med en nästan adlig auktoritet. Och de många framgångsmahatmer bland föreläsare och influencers som inte skräder med slagorden i sina kanaler gör det bara värre: sammanställningar av framstegsvänliga egenskapsbanker som framgångsforskare koketterar med har förstört fler kroppar och liv än de byggt upp. Men några exakta siffror på det lär vi inte få på länge därför att en kulturell idé (sinnebilden av den fulländade människan som maskin) lever sitt eget liv när den gnuggats in tillräckligt hårt i det kollektiva medvetandet.

CHRISTOFFER ANDERSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Ta hissen till månen!

RYMDKOLONIALISM. Mats Barrdunge skriver ur ett kritiskt och filosofiskt perspektiv om aktuella

Vad är visdom?

LIVSFILOSOFI. ”Vem orkar Proust när jobbmejlen pockar på uppmärksamhet och du inte
0 0kr