Helgläsning: Mariatorget och monogamin

Existentiellt
Mariatorget. Collageillustration: C Altgård / Opulens.

ESSÄ. Idag startar vi serien Helgläsning som sista publicering på fredagar. Ett återkommande inslag av längre texter som får avsluta Opulensveckan. Först ut är Michael Nyhaga som filosoferar kring kärleksrelationer och den plats, samt offentliga konst som omgärdar den, han sedan åtta år kallar sitt hem.

 

 

Mariatorget är en av få platser på Söder i Stockholm som ännu inte helt övertagits av välbeställda barnfamiljer där föräldrarna jobbar inom media, är musiker, journalister, konceptkonstnärer eller grafiska formgivare. Det bor fortfarande pensionärer runt parken och fyllona fylkas där på bänkarna när våren kommer. Mariatorget är strikt talat snarare en park än ett torg. Den har gräsmattor, planteringar, gångstigar, träd och blomsterrabatter. Det är dock en mycket liten park som mäter 180 meter i den nord-sydliga riktningen och cirka 50 meter utmed kortsidorna mot Hornsgatan och Sankt Paulsgatan.

Jag flyttade hit 2011 som relativt nyskild efter ett tjugofemårigt äktenskap. Det var en galen tid. Nätdejtande och ensamhet, calvados och smatter av regn mot plåttaket utanför mitt sovrumsfönster. Ett par måsar brukade väcka mig på morgnarna genom att picka med näbbarna mot fönstret. Jag genade ofta över parken och gick förbi fontänen som bildar dess centrum, Tors fiske, som skildrar asaguden Tor i strid med en drakliknande varelse. På något sätt kände jag igen mig i statyn, i kampen den skildrade. Den väckte en genklang i mig, något som svarade.

Mina minnen av relationer är minnen av platser, av städer, hus och gator. Sådana som kommit och gått. Offer för den seriella monogamin och det moderna vagabonderiet.

Fortsätt

 

Precis som platser har kärleksrelationer sin egen karaktär. En del är kanske inga behagliga ställen, men utsikten är kanske är hänförande och det doftar tång från havet. Andra kan vara en behaglig och varm glänta i skogen. Alla är olika. Det är lätt att förstå att det är så, men kan vara svårt att sätta fingret på vad som gör en relation speciell.

Att kärleksrelationer precis som platser är unika bör du inte tolka negativt. Din partners exmän eller exkvinnor är unika för honom eller henne. Visst. I någon mening kommer du aldrig att kunna ersätta dem. Men det betyder också att du inte är utbytbar.

Om din partner lämnar dig kommer hon eller han alltid att få något annat.

*

En bronsbyst i norra delen av parken föreställer Emanuel Swedenborg — som bodde på Hornsgatan i närheten. Kvarteret där hans bostad låg heter Mullvaden och blev känt på sjuttiotalet när det ockuperades av blomsterbarn och vänsteraktivister. Trots att Swedenborg själv aldrig var gift — enbart förlovad en kort period — spelade äktenskapet en framträdande roll i hans variant av kristendomen som har anhängare runt om i världen: Nya kyrkan. Han trodde att äktenskap var instiftade av Gud och att de fortsatte efter döden (en religiös föreställning som förutsatte en helt annan skilsmässofrekvens och syn på varaktighet i relationer än dagens). Äktenskapet var ett slags självförverkligande, det gör oss till de vi verkligen är eller bör vara. Långt innan all normkritisk genusdiskussion ansåg han att mannen i äktenskapet representerade visdomen och kvinnan kärleken. Äktenskapet speglade religionen där förnuft och känsla förenas.

Med Swedenborgsgatan och Bellmansgatan i närheten sätter två historiska kulturgestalter sin prägel på Mariatorget. Carl Michael Bellman föddes och växte upp i närheten av den öppna stadsplatsen. Den kom till 1759 när Bellman var tonåring, för att man behövde en brandgata mot dåtidens stadsgissel, bränderna. Först kallades platsen Hornstorget men den dåvarande kungen lät platsen ett decennium senare, efter att man lovat att upphöra med offentliga avrättningar där, få namnet Adolf Fredriks torg.

Swedenborg blev en gammal man och dog när Bellman var 32 år. Bellman som hyllade de tillfälliga relationerna och mötena. Möjligen såg Swedenborg någon gång den lille Bellman rulla ett tunnband längs med torget med några andra odrägliga småttingar. Kanske blev han irriterad och hötte med käppen när de sprang framför hans ben. Eller så log den gamle andeskådaren bara överseende och tänkte på sin egen stränga uppväxt i biskopshemmet.

Fram till 1905 var dåvarande Adolf Fredriks torg ett salutorg, men sedan blev det allt mer en stadspark. 1959, i samband med att tunnelbanestationen byggdes, fick platsen namnet Mariatorget. För att undvika förvirring för resenärerna, får man anta. Adolf Fredriks kyrka finns ju i en annan del av Stockholm och den närmaste kyrkan heter Maria Magdalena.

Förutom Swedenborgsstatyn och fontänen Tors fiske finns ytterligare två statyer på Mariatorget: Snöklockan, en naken ung kvinna, och Tjusningen, en änglalik och avklädd pojkgestalt. Tjusningen är en pojkkropp med en relativt vanlig pojkpenis, inte den förkrympa bebissnopp som ofta finns på statyer av såväl män som pojkar. Tjusningen och Snöklockan är placerade mittemot varandra på likadana socklar och på varsin sida av gångvägen som löper genom parken. Skulptören, Per Hasselberg, var känd i slutet av artonhundratalet för sina sensuella kvinnofigurer. Han skapade Tjusningen 1880 med en ung pojke som förlaga. Snöklockan skulpterades fram året därpå med en italiensk flicka som modell.

Snöklockan och Tjusningen verkar omedvetna om varandras existens. Eller så spelar de ointresserade. Snöklockan håller handen för örat och lyssnar inåt. Hon är inte riktigt med. Tjusningen har sin uppmärksamhet riktad mot en fågel i sin utsträckta hand. En fågel som han ser bortom med en blick som strävar vidare ut i tomma luften.

Vilka bilder fanns i konstnärens huvud när de bägge figurerna, nakna och av olika kön, förlänades med en sådan likgiltighet för varandra och omgivningen?

Femhundra meter bort i Gamla stan ligger ett tjusigt hus från början av nittonhundratalet med en stiliserad vulva i fasaden och en gråtande man ovanför — en så kallad hanrej, en man med otrogen hustru som i den folkliga bildkonsten ofta avbildades med horn. När det regnar faller dropparna som tårar från hanrejens ansikte ner över kvinnokönet. Bakgrunden till den gråtbestänkta fittan lär vara att hustrun till byggherren och husets ägare — affärsmannen Carl Smitt som bodde i etagevåningen högst upp — låg med en annan och Carl beställde konstverket på husfasaden som ett bittert rop ut över Skeppsbrokajen och vattnet.

Kanske är det ännu ett kärlekstrauma som ligger bakom Per Hasselbergs ointresserade statyer som vänder sig från varandra på Mariatorget. Kanske är det lagen om minsta intresse, vad vet jag.

I ett hörn av Mariatorget är en grinande och naken kerub utmejslad i stenfasaden ovanför ingången till 7Eleven. Han sitter bredbent förankrad på en djävulsfigurs huvud vars horn han håller fast sig i.

Lille Cupido har gått vilse.

Många rastar sina hundar i parken. På sommaren solar man och har picknick på de underdimensionerade och söndernötta gräsmattorna. Vissa morgnar har tiggarna högljudda morgonmöten vid en av de bänkar som omgärdar springbrunnen. Som nyskild kunde jag sitta på den grönmålade bänken mellan Tjusningen och Snöklockan och fundera på hur det blev som det blev. Jag satt där och tänkte på vad som hänt och varför.

Som om ett sådant svar skulle haft något värde, erbjudit någon hjälp eller gett mig en möjlighet att agera annorlunda.

*

När jag var i tonåren talade vi om lagen om minsta intresse. Den som är minst intresserad och på i en flört eller kärleksrelation — så löd lagen — vinner den andres intresse. Ju svalare och mer ointresserad du är, desto större chans att fånga och hålla kvar intresset hos den du vill ha. Det är som en gungbräda där du ökar din tyngd genom att flytta dig bakåt. Ett slags föregångare till tricken hos nutida raggningsexperter som rekommenderar att man inleder en kontakt med en avvisning eller nedsättande kommentar. Eller till instruktioner i kvällstidningarnas frågespalter om att man ska ta det lugnt och invänta den andres intresse.

Vi vill se mönster, regelbundenheter och lagar. Bläckplumpen visar alltid något. Den kan inte vara enbart en fläck på ett ihopvikt papper. De experiment som kan upprepas är de som leder oss framåt. Det är inte så konstigt att vi ser lagbundenhet även när det gäller kärlek. Men när det gäller relationer tror jag inte på förutsägbarhet. Det finns inga garantier för att lagen om minsta intresse fungerar. Som lag är den mer eller mindre värdelös. I krig och kärlek är allt tillåtet.

Kaosteorin har lärt oss att alla system innehåller en viss grad av oförutsägbarhet. Vissa mer än andra. Ett äktenskap är som ett vädersystem där det är i stort sett omöjligt att göra pålitliga förutsägelser för mer än några dagar framåt. Det är inte som ett urverk eller tåg som tuffar fram på räls. Det är för många faktorer och två fria viljor är inblandade. Din partner kan helt plötsligt välja att göra annorlunda utan att du begriper varför.

Dessutom pågår äktenskap ofta under lång tid, vissa för resten av livet, vilket gör osäkerheten ännu större. Det anske går att förutsäga vädret nästa dag och möjligen nästa vecka, men hur ser det ut om sex månader?

Lagen om minsta intresse handlar mer om makt än förutsägbarhet. Den som säger nej tar makten och bestämmer. Kanske är det den enda lag vi kan tala om här. Att den som säger nej får makt. Men, tyvärr, makt garanterar inte heller den andres intresse.

*

Små dagliga beslut och handlingar håller kärleksrelationen vid liv, skapar och omformar den. När som helst kan relationen ta slut om någon av parterna vill det. Det är okej. Vi bor i ett fritt land. Vi väljer eller väljer inte att fortsätta. Besluten bestäms inte av hur väl vi följer regler och rättesnören.

Kärleksrelationen är en hund. Du klappar den och älskar den och måste släppa tanken på att den en dag kanske dör eller biter dig i handen. Det gäller att inte ställa till det i onödan genom fantasier eller orostankar om framtiden. Vi har det bra nu, måste du tänka.

En kärleksrelation är något som är och om den upphör så är den inte längre. Det är en självklarhet som faktiskt säger något. En före detta kärleksrelation finns inte lika lite som en död människa finns. Något har funnits, men just det finns inte längre. Men det finns minnen, saker man skaffat ihop, ärr från betten i handen och kanske gemensamma barn.

Det är vinter och kallt ute på Mariatorget och jag sätter mig på bänken igen mellan Tjusningen och Snöklockan och undrar vad de håller på med egentligen. Varför lägger de inte korten på bordet? Varför inte lägga ner det där löjliga spelet, det låtsade ointresset?

Tor med sin kamp är lättare att förstå sig på.

*

När jag skriver det här bor jag ihop med en kvinna som jag varit ihop med i fem år. Jag visste vad jag ville redan vid första ögonkastet, på gatan utanför lokalen där vi sågs för vår första dejt. Det kändes som om sökarljuset föll på just mig när jag såg henne. Hon tror mig inte, så vi brukar skoja om det. Hon flyttade in till mig i lägenheten vid Mariatorget i väntan på en större, en fyra som nästan är en omöjlighet i bostadsbristens Stockholm.

Mina barn är vuxna, hennes i tonåren. Det är inte familjebildning som knyter oss samman. Vi skämtar om demens och sjukdomar och pratar om vem av oss som kommer att dö först. Vi har utsett en dansbandshit som vi älskar att hata till vår sång: ”Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv.” Som alla någorlunda förnuftiga människor ogillar vi dansbandsmusik, men här finns en poesi i pekoralet som inte kommer av textens kvaliteter utan för att vi — om än ironiskt — gett den en särskild betydelse för oss: ”När nattens mörker falnar och stillar sig till ro.” (Men allvarligt… Mörker som falnar..?)

Eftersom jag bodde på barnhem som liten har jag en djupt rotad rädsla för att bli avvisad eller lämnad. Men hon gör mig lugn. Vi har det bra på, som man brukar säga, alla plan. Vi gifte oss för ett par år sen. Ändå kan jag känna oro för den där hunden. För vad den ska hitta på. Men avlägset, som på långt avstånd.

MICHAEL NYHAGA
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Gå till Toppen