Helgessän: Finns ingen gräns mellan människa och maskin?

Existentiellt.

 

Bild: Pixabay.com

EXISTENTIELLT. Finns ingen gräns mellan människa och maskin? Får tron att AI-roboten kan få ett mänskligt medvetande fäste, vad är det då för speciellt med människan? Stellan Lindkvist djupdyker i den frågan i veckans helgessä.

Där jag nu sitter och skriver ser jag havet, jag ser ön. Samtidigt ser jag mer. Jag ser tolkningen av det jag ser, innebörden: vinden som orsakar vågorna, lufttryckens kamp som orsakar vinden. Jag ser det som finns bortom havet, det som inte syns. Jag ser tusen saker som gör att det är just ”havet” jag ser. När jag ser berget ser jag dess uråldriga historia, det glödande klotet, formationerna som en gång stelnade, slipades ner av vind, vatten och is. Jag ser mina egna upplevelser av ”berg”, de starkaste från barndomen, eftersom barndomen mer än något annat formar blickens riktning – ljudet från det jättelika klippblocket vi småungar lyckades välta ner från toppen av de uråldriga bergens berg, studsande på klipputsprång, knäckande småträd på sin väg mot vilan nere vid uråldriga träsket. Jag ser en mening, jag ser sammanhang.

Först av allt kommer medvetandet, efter det allt annat. Det är utgångspunkten. Ja, så först kommer det att det inte ens kan tänkas, eftersom det är där det tänks. Det är ljuset som tänds i mörkret. Och när ljuset tänts ser vi världen. Ljuset självt ser vi inte.

Jo, jag vet: medvetandet vilar i hjärnan, gömmer sig i synapsernas och de elektriska impulsernas glitterspel. I sin bok Liv 3.0 skriver fysikern Max Tegmark om AI, artificiell intelligens, om hur vetenskapen stormar fram mot ett självlärande datorväsen som, eftersom den är gränslöst självlärande, obönhörligt kommer att att överträffa oss. Det var länge sedan en människa kunde slå en dator i schack. Och det är bara början. Sägs det. Men är den ett medvetande, detta datorväsen? Har det rent av en själ? Nej, Max Tegmark ser ingen användning av begreppet själ av det enkla skälet att det är vetenskapligt oanvändbart, det vill säga går inte att vetenskapligt operationalisera. Själen hör till metafysikens, rent av religionens område. Vilket kort och gott betyder: finns inte. Sägs det. Han ser egentligen ingen artskillnad mellan människa och maskin.

”Finns” då något som inte går att vetenskapligt studera, verifiera eller falsifiera? Naturligtvis. I vårt obegripliga universum finns, måste finnas, ett lika oändligt antal processer som vi måste anta ”finns”, men som aldrig kommer att kunna studeras. Men finns likväl. Finns på samma gåtfulla sätt som ordet ”finns”. Försvinner när vi griper efter det. Filosofin har sysslat med frågan i tusentals år.

Vi antar. Så lever vi våra liv. Om vi inte antar att saker finns skulle vi inte kunna leva.

Låt oss tala om Dublin den sextonde juni 1904. Låt oss tala om James Joyce, om Odysseus, om Leopold Bloom och Stephen Dedalus. Leopold Bloom rakar sig, kärran gnisslar på gatan, Molly hastar till fiskmarknaden, några pojkar dyker i floden Liffeys smutsbruna vatten, en katt rör sig mellan bordsbenen, en käpp hörs ticktacka på gatan; ett liv framflyter som i vilken stad som helst, varsomhelst, närsomhelst. Människors liv i all sin oförutsägbara komplexitet, vardag och åter vardagar. Inga konstigheter, ingen dramatik, bara det i djupet oerhört dramatiska, närmast obegripliga, att finnas till. Det vill säga det viktigaste elementet i våra liv: självklarheten, den gåtfulla vardagliga självklarheten, den som vi varje dag vistas och andas i.

Den subjektiva världen finns före, finns alltid före den vetenskapliga analysen.

Nej, vi funderar inte över detta när vi går ut på gatan, förstås inte, det är ju livet, bara så. Kanske fokuserar vi ibland, tänker, analyserar. Oftast dock är medvetandet slött, det far hit och dit. Havet utanför, ön, grannens vita gavel, kaffemuggen på skrivbordet, den lätta hungern som börjar ge sig till känna. Stekt bacon, vita bönor, stekt ägg.

Varför skriver Karl-Ove Knausgård i Min Kamp om ”allt”, försöker formulera ”allt”. Vartenda ord som sägs, varenda känsla som känns, varenda handling som utförs. Ingen historia, ingen story, bara allt som händer, känns, utspelar sig. Motivet är enkelt: för att befästa det enda som betyder något: världen han lever i, levde i, fästa det på nålar, besvärja det, bevara det, det banala, det självklara. Ickebanalt blir det först när man förstår, när man ser det. I sin helhet. Ambitionen är oerhörd.

Den subjektiva världen finns före, finns alltid före den vetenskapliga analysen. Hela Max Tegmarks subjektiva värld är ofrånkomligt med när han formulerar sina matematiska formler, liksom den är med när hjärnforskaren analyserar resultaten från magnetkameran. Den subjektiva världen är utgångspunkten. Man ser inte lyckan i hjärnans struktur, heller inte ensamheten, inte passionen, ingenstans i hjärnan finner man smaken av citronglass, lika lite som man någonstans finner upplevelsen av sorg, glädje, skuld, skam, lycka, ensamhet, kärlek, passion eller tanninerna i bourgognevinet. Dock ”finns” allt detta.

Jag tycker om att resa, inte så mycket för att se främmande platser, historiska lämningar, kyrkor, byggnader. Nej, mest reser jag för att se ett liv, ett vanligt liv, ett liv utanför mitt eget sammanhang. Se en annan vardag, en som inte är min, allt som är gåtfullt men ändå samma: kvinnan på väg in i bageriet, sopkärlen som slamrande töms i sopbilen, skotern som visslar förbi, männen i gathörnet, deras agiterade samtal. Utan hinder tycker jag mig kunna tänka mig in i deras liv, deras vardag. Genom att lite stå utanför ser jag mer. Jag kan aldrig flanera på samma sätt i min egen hemstad som jag gör i en främmande stad.

Jag har gjort ett experiment. Det gick till på följande sätt: jag försöker tänka på ”vem/vad” som tänker i mig, på ”vem/vad” det är som ser ut ur mina ögon, på ”vem/vad” som pratar ur min mun, på ”vem/vad” det är inuti mig själv som jag kallar “jag”. Upplevelsen var ångestfylld, som att sugas ner i en brunn med glashala väggar. En strålkastare in i en spegel, tillbaka ett vitt allt utplånande ljus. Logiken i upplevelsen, om man kan tala om en sådan, är den hos självrefererande satser. Hänvisar tillbaka till sig själv, kommer aldrig ut, går i cirklar. ”Jag ljuger alltid” (ljuger jag alltid så ljuger jag ju också om att jag alltid ljuger).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Jag upprepar aldrig experimentet, men det har lärt mig något viktigt. Den om början och slut.

Det finns i huvudsak två läger när det gäller frågan om medvetandet: en materialistisk och objektiv, och en subjektiv. Den förra iakttar, generaliserar och formulerar på denna grund lagar och teorier, säger att ”egentligen” är våra upplevelser inget annat än processer i hjärnan, det vill säga synapsers energiska och alldeles egna och självupptagna arbete. Den senare utgår från att en viss sanning, den subjektiva upplevelsen, föregår allt annat och är given i sig själv. Den säger till och med att utan detta axiom finns ingen vetenskap.

Är frågan viktig? Jag tror det. Får tron att AI-roboten kan få ett mänskligt medvetande fäste, vad är det då för speciellt med människan? Mål eller medel? Vad händer om vi inte lyckas dra en gräns mellan människa och maskin? Vad händer om begreppet själ mönstras ut? Måste vi bli troende? I den materialistiska människosynens utflöde: lobotomering, vipeholmsexperiment, genmanipulation, surrogatmödraskap, tvångssterilisering, rashygien?

STELLAN LINDQVISTinfo@opulens.se
STELLAN LINDQVIST
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Bild: Pixabay.com

Olika författartyper

MISSFÖRSTÅND. Gunnar Lundin skriver om två till synes vitt skilda författartyper. Oändliga
Foto: Pixabay.com

En dag på 70-talet

FÖRSTÅELSE. ”Det finns en poesins filosofi,” skriver Gunnar Lundin. Och förklarar: ”att
0 0kr