Gud just nu: Tro och alternativa fakta

Existentiellt
En som inte ingriper i våra världsliga göromål utan snarare uppenbarar sig i världens lagbundna harmoni. Spinozas Gud enligt Einstein.

PÅSKSERIE. Under förra århundradet var förutspåelser om religionernas utdöende inte ovanliga. Nu talar många istället om deras comeback. Niklas Anderberg menar att vår tids ”alternativa fakta” är symptom på att upplysningen nu kan vara på reträtt. Med detta bidrag avslutar vi vår serie Gud just nu, där vi låtit olika röster komma till tals om Guds ställning i vår del av världen 2017.

Nu skall vi se: Allting är upplyst. Det som tidigare ansetts askgrått framstår numera som besjälat av ett underbart ljus. Medeltiden, för att bara ta ett exempel, är inte alls någon bister period mellan antikens högtidsdagar och det modernas upphöjda förnuft. Man kan lika gärna säga att vetenskap, undervisning och allmän framstegsvänlighet präglade denna långa epok.

Omvänt kan numera renässansen verka lika fylld av tomtar och troll som det djupaste 1000-tal. Astrologer och andeskådare beklädde höga poster vid vart och vartannat hov. Lika väl som i det forna Egypten fäste man sina hopp och drömmar vid stjärnornas konstellationer och planeternas strövtåg. Tidens förståsigpåare var alkemister och vetenskapsmän i en och samma person. Man klädde sig i vidlyftiga kaftaner och höljde sina spekulationer i en dimma av magiska formler och hermetiska tecken. Det som verkade förbehållet svunna tider levde kvar, tillsynes med oförminskad kraft. Kabbala, tarot, tankeläsning och nekromanti levde på god fot med matematik, kartografi, navigation och anatomi. Sedd från detta perspektiv var renässansen lika genomsyrad av vidskepelse som alla andra perioder.

Man behöver inte vara tankeläsare för att bakom dessa rader se reflexerna av dagens skenfäktande med allsköns gudar och demoner, både stora som små. Kanske har tiden runnit ut för det lutherska kaffedrickandet. De enda som verkar kunna ta upp den falnade manteln från en mycket avlägsen reformation, är en växande armé av fantaster. De som tror på det ogripbara som omger oss alla och som åter har väckts till liv i den lilla hjärnans djupaste recesser. Främmande objekt genomkorsar åter himlavalvets purpurfärgade avgrund. Teleologin har gjort en lysande comeback.

De profana slår till reträtt och flyr till höga Norden, sekularismens sista utpost. Där, på Kebnekajse är det kyligt, ensamt och rått. Ekot av Hobbes ljuder över nejden.

Populism

Thomas Hobbes och Baruch Spinoza var två av de tidiga upplysningsfilosofer som ofta betraktas som politiskt subversiva och teologiskt revolutionära. Båda ansågs vara gudsförnekare. Men Hobbes förblev hela sitt långa liv medlem i den anglikanska kyrkan och Spinoza kunde tala om Gud som härlig och fulländad. Samtidigt var han en av första på 1600-talet som öppet förespråkade tolerans och yttrandefrihet. Detta har utvecklat sig till ett av dagens hetaste stridsämnen. Vad bör man tolerera och var ligger gränsen för yttrandefriheten? Vi tar den för given men när kan den göra intrång på andras rättigheter?

Samtidigt som vi idag är lättkränkta och lyhörda för all slags förmenad orätt, anser vi att rätten att följa det egna samvetet och kunna uttala sig är inherent i demokratins själva väsen. Det är i detta mellanrum populismen visar sitt verkliga ansikte. Man riktar sig mot den så kallade eliten och menar sig tala i folkets namn. Folket vill inte styras av samhällets grädda som bara är ute för att sko sig på andras bekostnad. Att Trumps regering innehåller fyra miljardärer och tre generaler tycks inte vara något hinder för trovärdigheten i denna retorik.

Populismen åberopar också det judiskt/kristna arvet, som om det skulle vara något oproblematiskt. Historieböckerna ligger tydligen på biblioteket och samlar damm. En kampanjledare som följt Trump rapporterar att han aldrig sett en bok någonstans, inte på kontoret, inte hemma; ingenstans. Trump kallar sig inte utan ironi the Shakespeare of Twitter.

En annan stormästare på sociala medier är Geert Wilders, ledare för frihetspartiet i Nederländerna. Wilders har rötter i Indonesien och färgar sitt bruna hår blont, är den ende medlemmen i sitt odemokratiska parti och vill förbjuda koranen i det pluralistiska samhälle Holland alltid varit (Holland var ursprungligen en av de sju provinserna i de förenade Nederländerna). När familjen d´Espinosa, som kastats ut ur Portugal på slutet av 1500-talet, slutligen hamnade i Amsterdam, kunde sonsonen dra en lättnades suck. Här, menade han, var alla fria att tycka och säga vad de ville, här härskade den verkliga friheten. Descartes tyckte detsamma. Hur de båda skulle ställa sig till dagens marknadsliberala demokrati är en öppen fråga. Spinoza ansåg att statens målsättning måste vara medborgarnas frihet.

Valutgången 2017 blev inte lika glänsande som förutspåtts och som Wilders hade räknat med. Visserligen gick han framåt och lyckades nätt och jämt bli andra parti med 13 % av rösterna, men samtidigt ökade kristdemokraterna kraftigt och de gröna ännu mer.

Vi är inga adepter till Nostradamus, men kan det möjligen vara början på en bruten trend för den våg av populism som sköljt över Europa? Det är åtminstone vad den internationella pressen spekulerar i och ser som valutgångens viktigaste frågeställning.

Einstens gud

En av mina vänner sa häromdagen att han tyckte Spinozas världsbild verkade kall och att han därför inte fördjupat sig i den. Andra tycker tvärtom att Spinoza kan vara till tröst i vårt till synes alltmer splittrade och intoleranta samhälle. Att den holländske 1600-tals filosofen inte är lättillgänglig vet vi alla, men för hans anhängare utstrålar han en närmast magisk dragningskraft. En av de senaste boktitlarna talar om glädjen av en fördjupad insikt. Spinozas Ethica är en ytterst komplicerad bok medan hans politiskt-teologiska skrifter riktar sig direkt till vårt moderna förnuft – och till våra moderna hjärtan.

När en rabbi en gång frågade Albert Einstein om han trodde på Gud, svarade han att det i så fall skulle vara Spinozas Gud. En Gud som inte ingriper i våra världsliga göromål utan snarare uppenbarar sig i världens lagbundna harmoni. Varken Einstein eller Spinoza tyckte om att kalla sig ateister. Vilken form av tro de i själva verket stod för har alltid varit hett omdiskuterat.

Solen gick upp i Rotterdam och ner i Basel. Detta brukar sägas om Rotterdams kanske kändaste invånare: Desiderius Erasmus, den store humanisten och fredsmäklaren som avled i Basel år 1536. Men det finns också en annan person som med Rotterdam som bas utövade ett stort utflytande på ett något senare tidevarv. Efter återkallandet av ediktet i Nantes tvingades han som hugenott fly undan Ludvig XIVs förföljelser och hamnade då i de relativt toleranta Nederländerna. Även Descartes hade tillbringat många år i det frisinniga landet innan han tog sitt fatala beslut att sälla sig till drottning Kristinas hov där han knappt hunnit installera sig innan han plötsligt avled 1650. För den intresserade av denna tragiska historia (med vissa komiska inslag) kan hänvisas til Svante Nordins Drottningen och filosofen.

Den landsflyktige hugenotten var Pierre Bayle, skaparen av en av de tidiga encyklopedierna vilka fick sin höjdpunkt i Diderots och d´Alemberts storverk under upplysningens högtidsdagar. Bayles beryktade skrift Pensées diverses sur la comète var ett angrepp mot all slags vidskepelse. Kometen som julaftonen 1680 dök upp på kvällshimlen var alls inget järtecken utan ett naturfenomen som kunde förklaras av vetenskapligt skolade astronomer.

Till råga på eländet var han också den förste, åtminstone sedan antikens dagar, som menade att ett samhälle bestående av idel ateister skulle kunna fungera. Eftersom han ansåg att konfucianismen var ateistisk, drog han slutsatsen att en brist på gudstro inte automatiskt utmynnar i anarki och moraliskt förfall.

Baruch Spinoza

I Bayles encyklopedi finns en längre artikel som handlar om den mest berömde – och i vissa kretsar beryktade – av nederländska filosofer, nämligen Baruch Spinoza (1632-77). Berömd för sitt tidiga försvar av yttrandefrihet och demokrati; beryktad för sin notoriskt svårbegripliga filosofi och inte minst för sitt hårdnackade rykte som gudsförnekare. Bayle kallar honom utan omsvep ateist. Leibniz som hade varit på besök i Haag när han var ung, beklagade sig senare över att en så högt begåvad person kunde falla så lågt. Steven Nadler som är en av nutidens främsta Spinozakännare betraktar honom också som ateist, liksom Jonathan Israel som tilldelar Spinoza en central roll i det han kallar den radikala upplysningen.

Mot detta synsätt står kanske först och främst Novalis´ (Georg Friedrich Philipp Freiherr von Hardenberg, 1772 – 1801) ofta citerade uttalande att Spinoza var en “gottgetrunkener Mensch”. På svenska skulle man vanvördigt säga att Spinoza var full av Gud. Med tanke på Spinozas uttryck Deus sive Natura, Gud eller Naturen, är detta kanske inte så underligt. Det finns bara en substans och ingenting kan befinna sig därutanför. Denna substans tar sig uttryck i två för oss kända attribut, utsträckthet och tanke eller materie och ande; fritt översatt kropp och själ. Detta känner vi igen från Descartes med den skillnaden att det för honom var två olika substanser.

Spinozas attribut manifesterar sig i otaliga former, såväl fysiska som andliga och de ingår alla i den enda substans han kallar Gud/Naturen. Berg och dalar, tankar och handlingar – allt ingår i den väldiga naturen. Det finns ingenting utanför eller bortom Gud/Naturen, vilket bland annat för med sig att ett mirakel per definition är en omöjlighet. Det som kan se ut som ett mirakel gör det bara för att vi inte vet nog om naturlagarna. I Spinozas system finns inget utrymme för något övernaturligt. Här går Spinoza längre än Hume som ansåg att mirakler endast är högst osannolika och hellre pratar om något som är mirakulöst. Det är förstås frågan om han inte dolde sin verkliga uppfattning bakom en dimridå av vänliga ord.

Idag finns det troligen inte många forskare i Nederländerna som skulle våga sig på att kalla Spinoza för en ateist i strikt betydelse. I sin senaste bok utmärker sig den tidigare ordföraren för Spinozahuset i Rijnsburg, Kees Schuyt, för sin beskrivning av Spinoza som djupt troende, om än utan behov av kyrka och en personlig Gud. Schuyt menar att Nadlers biografi är utmärkt, men att han misstar sig i trosfrågan. Schuyt och Nadler är representanter för två olika strömningar som antagligen aldrig kommer att mötas helt.

Om det är ideologi eller andra dolda motiv som färgar deras glasögon (eller i detta fall, linser*) kan man bara spekulera. Man kan dra fram det ena citatet efter det andra men i grund och botten är det kanske inte så viktigt vilken etikett som klistras på, utan snarare vilken levnadshållning en filosof står för. Bland de sekulära filosofer som tänker i dessa banor märks Thomas Nagel och Ronald Dworkin.

Många populära böcker med titlar som Spirituell ateism eller Tro utan Gud har sett dagens ljus de senaste åren. Om de kommer att läsas med samma intresse om tio år står skrivet i stjärnorna.

Solfläckar

Förr i tiden var det så här: Den gyllene antiken följdes av en djup och mörk depression som varade i flera århundraden. De första tecknen på ett uppvaknande kunde förnimmas under det vi numera är vana att kalla en återfödelse; renässansen. Denna följdes av reformationen som riktade sina pilar mot den katolska kyrkan och skulle få oss alla att vakna upp och följa vårt eget samvete. Efter de traumatiska stridigheter detta förde med sig, började ljuset sippra in på allvar och det första riktigt moderna tidevarvet visade sin solsida.

Från upplysningen fram till våra dagar har det varit en stigande linje av framsteg, såväl tekniska och intellektuella som moraliska, vilket fört med sig ett allt jämlikare och mer sekulariserat samhälle. Äntligen har vi befriat oss från de vanförställningar och vidskepelser som sedan stenåldern förmörkat vår tankeförmåga och lagt sina snaror om våra anklar. Bojorna från ett mörkt förflutet har brutits och frisk luft har äntligen strömmat in i Piranesis unkna fängelserike.**

De senaste årtionden har denna optimistiska och linjära historieuppfattning börjat ifrågasättas. Testbilden har blivit darrig och hotar att gå i upplösning. Forskare och historiker från jordens alla hörn har pekat på motsägelser och anomalier; de har upptäckt solfläckar på den tidigare så homogena ytan. Vissa går så långt som att ifrågasätta själva idén om periodisering och framsteg. De föredrar att se historiens förlopp som en lång och böljande process, en utveckling präglad av både upp- och nergång. De framsteg vi stirrar oss blinda på går inte djupare än den glänsande fernissan på en målning. Under ytan försiggår som alltid samma gyttjiga kamp för att överleva i en ogästvänlig värld.

En islamsk upplysning?

Efter förra årets The Catholic Enlightenment (Ulrich L. Lehner), har nu The Islamic Enlightenment sällat sig till de böcker som bidrar till den allmänna förvirringen. Samtidigt som allsköns populister och flera reguljära politiker beklagat sig över avsaknaden av en islamsk upplysning i europeisk mening, kommer nu journalisten och författaren Christopher de Bellaigue med en alternativ historia om islam från Napoleons erövring av Egypten till dagens Iran. I sin ambitiösa bok väljer han som utgångspunkt tre städer: Kairo, Istanbul och Teheran. Från början av 1800-talet fram till första världskrigets utbrott hade utvecklingen i de länder han beskriver varit framstegsvänlig. Tvärtemot den allmänt accepterade uppfattningen, försöker han visa att man under denna period anammade både modern läkekonst, undervisning och emancipation. Den populistiska uppfattningen att islam per definition skulle var fientligt inställd till vetenskap, demokrati och jämlikhet, avfärdar Christopher de Bellaigue som nonsens.

Som motvikt kallar han sista kapitlet Counter-Enlightenment där han beskriver hur mordet på Egyptens president Anwar al-Sadat 1981 förde islam in i en ny, och mörkare, tidsålder. Den våg av medeltida avrättningar, rekrytering av barnsoldater och stenande av oskyldiga kvinnor; kort sagt den atavism av terror och ångest i bästa Kublai Kahnstil vi bevittnat, betraktar han som ett tillbakaslag för en genuin islamsk upplysning.

Under de mer än tio år han var bosatt i Sydasien och Mellanöstern spårade han effekterna av modernismens fluktuerande frammarsch. De Bellaigue befann sig på plats medan vi fick nyheterna serverade här hemma. Kanske är hans ofiltrerade bild klarare än vår grumliga blick.

Alternativa fakta

Det finns otaliga exempel på paradoxala företeelser i dagens bildformning. President Trump har lånat, eller om vi så vill, stulit sin slogan America first! från Charles Lindbergh. Vi trodde att denne kände antisemit och nazistsympatisör för länge sedan hamnat på historiens soptipp. Vid närmare efterforskning visar det sig att även John F. Kennedy var en anhängare av America first! (David Bromwich, London review of books, 16 februari 2017). Kennedy vars historiska bild redan flagnat så illa!

Bill Clinton tyckte om att spela golf med Trump och sa “I like the guy”. Inget nytt under himlen kanske, men hur mycket skall det till för att man skall förlora fotfästet i det politiska kärret?

Man kan fråga sig i vilken mån det för en vanlig läsare och konsument är möjligt att komma till rätta med den tsunami av information vi dagligen översköljs av. Ofta är det dessutom fråga om en salig röra av ryktesspridning och underhållning. Utan tillförlitlig information verkar vi hjälplöst förlorade i det fyrverkeri av meningar och åsikter som hotar spränga alla gränser. Den allmänna opinionen och dess dragare, opinionsundersökningen, utgör det ekipage som förflyttar stora delar av befolkningen, än åt ena hållet, än åt det andra.

Vem har tid eller lust att fördjupa sig i något så problematiskt och undflyende som sanning och realitet? En fabel är så mycket mer spännande och lärorik. Ingen reagerade när nyheterna förstärktes med bakgrundsmusik och bytte skepnad till infotainment. Vad är det för fel på alternativa fakta?

NIKLAS ANDERBERG

 

 

 

 

 

 

 

 

* Spinoza livnärde sig även som linsslipare
** se Giovanni Battista Piranesis etsningar från serien De imaginära fängelserna

Alla artiklar i serien

Konsulterade böcker:
SVANTE NORDIN – Drottningen och filosofen – Atlantis 2012
PIERRE BAYLE – Historical and critical Dictionary – selections translated by Richard H. Popkin – Hacket 1991
KEES SCHUYT – Spinoza en de vreugde van het inzicht – Balans 2017 (Holländska)
GUNNAR FREDRIKSSON – Spinoza – Bonniers 1999
STEVEN NADLER – Spinoza, a life – Cambridge 2008 (1999)
TIMOTHY GARTON ASH – Free speech – Atlantic books 2016
CHRISTOPHER DE BELLAIGUE – The islamic enlightenment – Bodley head 2017

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Gå till Toppen