ESSÄ. “Det pratas mycket om behovet av gemenskap och samhörighet nu, men vi behöver inte enbart samlas under den nationella flaggan. I stället kan sammanhållningen kanske skapas ur omvårdnaden och omtanken av varandra.” Det skriver Henrik Schedin som läst Kvinnoland och The Care Manifesto.
Det sägs att man kan mäta hur civiliserat ett samhälle är utifrån hur det tar hand om sina svaga. Det vill säga mäta det i kvaliteten på omvårdnaden.
Ett mjukare samhälle har sökts av samhällskritiker under lång tid även om verkligheten är hård. Redan 1915 skrev Charlotte Perkins Gilman boken Kvinnoland, som nu har kommit i svensk översättning av Emilia Fjeld, en bok om ett land enbart befolkat av kvinnor som lever efter omvårdnadsideal.
Romanen handlar om tre män som genom en expedition kommer till det isolerade landet Kvinnoland. Genom jungfrufödsel har landet lyckats överleva under flera tusen år, och utvecklat en kultur och ett system som bygger på en omvårdnadsideologi. På så sätt har det varit en plats av och för kvinnor genom generationer.
Männen utgörs av tre stereotyper. Terry är en rik och äventyrslysten playboy som suktar efter drömmen om att vara ensam tupp i en hönsgård. Den känslosamme Jeff är botaniker och poet, en sentimental själ som hittar hem bland de moderliga kvinnorna. Samt berättarjaget Vandrake som är en rationell sociolog som fascineras av det nyupptäckta samhället och jämför det med sitt eget.
Kvinnoland är ett kollektivt samhälle där det omvårdande moderskapet står i centrum och den gemensamma strävan är utveckling och kunskap. Samhället bygger på en mjuk fostran och en lekfull undervisning, där den moderliga kärleken är allomfattande. Omvårdnaden inkluderar även naturen, och skogen är skött som parker och ekosystemet har utvecklats i symbios med kvinnorna.
Sjukdom och fattigdom tyder på en uppenbar brist på omvårdnad.
Det är ett mjukt och välskött samhälle utan sjukdom eller fattigdom, vilket kontrasteras till 1910-talets USA som männen kommer från. Det manschauvinistiska samhället styrt med makt och kontroll falnar i jämförelse med Kvinnoland. Sjukdom och fattigdom tyder på en uppenbar brist på omvårdnad, och det finns mycket förbättringspotential.
Genom Kvinnoland skriver Gilman en samhällskritik som sorgligt nog behövs även ett sekel senare. Londonbaserade Care Collective, vilket består av en samling forskare, har skrivit The Care Manifesto med skarp kritik mot vår samtid. Manifestet kritiserar neoliberalismens möjligheter att ta hand om oss, och skildrar en värld där vårdslöshet snarare än omvårdnad regerar.
Care Manifesto handlar inte bara om just omvårdnad, utan kritiserar en helhetsbild av ett individualiserat samhälle, där omtanken om den andre inte uppmuntras. Författarna påpekar att alla är beroende av varandra samt att omvårdnad och samhället i stort bygger på just det ömsesidiga beroendet, men att det glömts bort i individualismens tidevarv.
Vår samtid har till exempel self-care, ett modernt uttryck som anspelar på att få tid att ta hand om sig själv. Som begreppet antyder är det individuellt, utgår från eget ansvar och handlar bara om en själv.
När även omvårdnaden blir individuell och omtanken kretsar kring sitt eget börjar det bli både skrämmande och sorgligt. Därför kan Kvinnoland bli en påminnelse för vad alternativet kan vara även i vår tid. Den gemensamma strävan efter något större och mjukare som målas upp i romanen är avundsvärt. De typiskt kvinnliga egenskaperna är förvisso stereotypa, men också nyttiga för ett välfärdssamhälle att leva efter. Gilman bytte ut broderskap, jämlikhet och frihet till moderskap, jämlikhet och ömhet.
Kvinnoland och det samhälle Care Collective vill åberopa är nästan identiska. Omvårdnad, gemenskap och delaktighet bör premieras, inte vinster, kontroll och osäkerhet.
När jag läser de båda böckerna efter varandra blir det påtagligt att vi lever i en skev värld. Kvinnolands rationella syn på omvårdnaden av alla framstår som fullt rimlig, och den värld där alla inte är omhändertagna ter sig något absurd.
Stöd Opulens - Prenumerera!
De två böckerna är båda radikala för sin tid, och det är tråkigt att det är radikalt att tycka att ett mjukare och mer omtänksamt samhälle är av nytta. Det är ännu tråkigare att under läsningen komma på sig själv tänka tanken att det är svårt att uppnå. Radikala idéer kan få oss att byta bana och inse vad världen kan – eller kanske borde – vara.
Det idealistiska i att bygga ett samhälle kring omvårdnad kan verka omöjligt att uppnå idag. Omvårdnadsyrket har låg status och omvårdnadssektorn är i mångt och mycket försummad, vilket kan göra det svårt att se möjligheterna i Kvinnoland och Care Manifesto. Som idéböcker är de däremot viktiga.
Det pratas mycket om behovet av gemenskap och samhörighet nu, men vi behöver inte enbart samlas under den nationella flaggan. I stället kan sammanhållningen kanske skapas ur omvårdnaden och omtanken av varandra likt i Kvinnoland?
Filosofen Emmanuel Levinas utforskade efter andra världskriget och Förintelsen hur vårt samhälle ska motverka rädslan för de som är främmande. Levinas menar att vi behöver förståelse och beskriver ett asymmetriskt förhållande till våra medmänniskor som ett ideal. I detta förhållande är jag skyldig den andre allt, men den andre är inte skyldig mig något.
Det innebär en förutsättningslös och ovillkorlig omtanke av andra människor, en medmänsklighet som utgår från andra och inte sig själv. Dessutom lägger tanken fokus på det mellanmänskliga och ömsesidiga beroende som är det fina med omvårdnad, och skulle kunna leda till ett mjukare och mänskligare samhällsklimat.
Så om vi ska kunna mäta oss med civiliserade fiktiva länder bör omvårdnaden och våra mellanmänskliga relationer omvärderas till något större, så att samhället faktiskt kan ta hand om sina invånare.
info@opulens.se
