Både Myskristus och Che Guevara-Jesus är moderna påfund

Existentiellt

PÅSKSERIE. Under förra århundradet var förutspåelser om religionernas utdöende inte ovanliga. Nu talar många istället om deras comeback. Kaj Landberg är kritisk till de rådande bilderna av Jesus i hans bidrag till vår serie Gud just nu, där vi låter olika röster komma till tals om Guds ställning i vår del av världen 2017. 

Jag tror inte på gud och har heller aldrig gjort så. Men kristendomens starka inflytande på det svenska samhället är svår att undgå och ett förhållningssätt till Jesus likaså. En vanligt förekommande uppfattning även bland icke-troende är att se Jesus som en hygglig kille vars sanna budskap blivit misstolkat och utnyttjat. Detta säger möjligen något om kristendomens starka ställning i vårt land, hur sekulariserade vi än må påstå att vi är. Genom att skilja ut evangelierna från både det Gamla Testamentets vedergällande gud och den faktiska kristendomens långa historia av förtryck, förföljelser och dogmer kan Jesus budskap stå för sig självt, fritt för var och en att ta till sig.

Men vad står det egentligen i Bibeln? Stämmer det verkligen att Jesus var den där snälla, toleranta mysfarbrorn som i alla fall jag växt upp med föreställningen om? När jag vid något tillfälle faktiskt läst vad Jesus påstås ha sagt så är det påfallande intrycket snarare att det mesta är ganska konstigt. Liknelser vars poänger inte känns särskilt upplysande, rent kvacksalveri om att tro kan flytta berg och löften om ett evigt liv, samt en allt mer tilltagande självfixering som mynnar ut i att Jesus påstår sig vara guds son vars bud man blint måste följa för att inte brinna i helvetet. Till exempel.

Visst finns där guldkorn. Han ömmar för de fattiga och hungriga, han fördömer hycklarna och de rika som visar upp hur de ger allmosor för att framhäva sig själva. Liksom den berömda frasen om att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad och historien där han räddar en dödsdömd äktenskapsbryterska med orden ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen” (Joh. 8:7). Men den varmt leende vitklädda kärlekspredikanten kändes ändå avlägsen.

En ögonöppnare var när jag såg Pier Paolo Pasolinis Matteusevangeliet från 1964. Filmen följer den skrivna förlagan utan några egentliga tillägg, men känns ändå väldigt annorlunda. Istället för en stillsam och vänlig predikant så har Jesus en bister uppsyn, är arg och talar snabbt – och dessutom på italienska och inte den amerikansk-engelska vi är vana vid att få Ordet förkunnat för oss via filmduken. Genom att bara ändra tonläge förvandlar Pasolini Jesus till en folkagitator. En läsning av evangelierna med detta i åtanke förändrar bilden något och förefaller också mer rättvisande – särskilt i just Matteusevangeliet. Det är inte särskilt ofta det uttryckligen står om Jesus känsloläge, även om det då och då förekommer, men mellan raderna är det ändå ganska tydligt att Pasolini har rätt – Jesus verkar förbannad mest hela tiden. Med detta i bakhuvudet kan vissa stycken närmast framstå som om Jesus vore en revolutionär uppviglare. ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender.” (Matt 10:34-36).

En som lagt möda på att undersöka Jesus känslolägen är Uppsalafilosofen Axel Hägerström (1868-1939). I Jesus – En karaktärsanalys, en serie föreläsningar från 1907 som gavs ut i bokform först efter författarens död, försöker Hägerström sätta Jesus i både en psykologisk och filosofisk kontext. Hägerström är inte intresserad av den historiska Jesus, utan personen så som han beskrivs i texterna, bortom traditionens alla filter. Och det är just Jesus starka personliga känslor som tycks ha varit hans drivkraft. Medlidande med de fattiga och hungriga, hat mot de rika och mätta. För Jesus hatade. Det var bara en logisk följd av hans varma känslor för de fattiga och förtryckta. Domsförkunnelsen uttalas med en brinnande lidelse, väl förankrad i den gammaltestamentliga traditionen där den allsmäktige guden straffar genom att låta eld falla över hela städer. ”Att stryka bort helvetet ur Jesu förkunnelse är som att stryka bort alla skuggor från en tavla” som Hägerström uttrycker det.” Det är inte heller med medömkan som Jesus uttalar domen”, fortsätter han. Straffets syfte handlar inte om att med tukt förbättra folks viljor eller inre egenskaper och inte heller är det ett avskräckningsmedel. Jesus helvetesdomar handlar enbart om hämnd.

Det finns visserligen omisskännliga spår av klasshat hos Jesus, menar Hägerström, men det är viktigt att förstå skillnaden mellan den socialreformatoriska rättighetstanken och det personligt präglade medlidandet. Jesus predikade inte någon annan social ordning, tvärtom var det bestående en förutsättning för hans mission med den personliga barmhärtigheten i centrum.

”Hos Jesus finns överhuvud inga naturrättsliga synpunkter. Det är ren konstruktion att tillskriva honom satsen om allas likaberättigande. Han framställer ingen kritik av den bestående ordningen såsom rättsvidrig. Ej ens tanken på slaveriets rättsvidrighet kommer fram hos honom.”

Men Jesus predikade å andra sidan inte heller för den bestående ordningen, det politiska livet var helt enkelt ointressant. Att den moderna socialismen är starkt kritisk till kristendomen är därför logiskt, fortsätter resonemanget.

”Socialdemokratien har icke, såsom man understundom felaktigt uppgiver, sina rötter i medkänsla med lidandet, utan i samfällda strävanden hos en viss klass att göra sig gällande. Den har aversion mot just detta att låta sig böjas av lidandet och ropa efter förbarmande. En sådan lidandets typ är för den ett hinder. Den vill ut över denna sociala nödens typ till en samfälld kamp som går ut på att uppnå gemensamma ändamål.”

Man kan tänka sig att Hägerström själv hyste starka känslor kring Jesus. Axel Hägerström var prästsonen som tappade tron och blev en av landets mest beryktade ateister. Han är Sveriges enda egentliga filosof av rang, vars livsuppgift det blev att rensa ut alla religiösa och metafysiska spår ur vetenskaperna, vilket gjorde honom till en kontroversiell figur under det tidiga 1900-talet. Jesus och kristendomen dyker även upp i hans bok De socialistiska idéernas historia och också där avfärdas tanken på att kristendomen i någon ursprunglig form skulle varit revolutionär eller ur-socialistisk, vilket ibland hävdas. Tvärtom var kristendomen redan hos Jesus en lära som vände sig bort från alla reformatoriska anspråk och blev som klippt och skuren för en framtida överhetsreligion.

Man kan fråga sig varför jag som icke-troende intresserar mig för Jesus. Bibelläsning är i regel något många tänker sig att bara kristna sysslar med, och ibland kan man höra en och annan ateist utbrista att denne inte tror på att Jesus överhuvudtaget har existerat. Detta är dock inte särskilt troligt. Jesus är ganska väldokumenterad för att vara en person under antiken i och med att Nya Testamentet inte utgör en, utan flera olika böcker. Då evangelierna ger olika beskrivningar av Jesus – och ibland rent av motsäger varandra – så finns det goda grunder för att med en källkritisk läsning bilda sig en uppfattning om den historiska personen, låt vara att det alltid blir mer eller mindre spekulativt. Vi vet dessutom att kristendomen uppstod som en rörelse under det första århundradet, och vi vet från otaliga exempel – historiska såväl som i vår egen tid – hur det brukar gå till när sekter och religiösa rörelser uppstår. De brukar nämligen uppstå precis så som det beskrivs i evangelierna – genom att en karismatisk figur med stor retorisk begåvning samlar folk kring sig och bildar en kult runt sin egen person.

Det är med denna vetskap som en ny Jesus börjar framträda ur bibelsidorna för mig. En fanatisk predikant som påstår sig ha övernaturliga krafter och står i förbindelse med högre makter. Det finns också en tydlig, och fullt trovärdig, dramaturgisk utveckling i evangelierna där Jesus konfrontation med det omgivande samhället sker stegvis. Sektledarens ambitioner växer nämligen i takt med rörelsens ryktbarhet, vilket når sin kulmen i föreställningen om att han är Messias och att jordens undergång är nära. Det görs vid flera tillfällen poänger av att Jesus lärjungar, liksom Jesus själv, har lämnat sina familjer för att följa sekten. Denna avskärmning av sektmedlemmarna tycks senare utvecklas till att man ser ner på det omgivande samhället. Anhängare verkar visserligen tillkomma, men många är också skeptiska, vilket Jesus inte kan tolerera. Ser man sig själv som guds son blir den logiska följden nämligen att de som inte är med en motsäger den allsmäktige själv, och svavelosande fördömanden börjar dugga tätt. Inte bara de rika, de mätta och hycklarna drabbas av den gudomliga vreden. Alla som inte tror på den nya förkunnade sanningen fördöms, som i veropen över de städer som inte tagit emot Jesus eller hans lärjungar tydligt uttrycker. ”Och du, Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ned i dödsriket[..] den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig” (Luk. 10:15-16)

Predikandet sker inledningsvis främst i det heliga landets periferi, men när Jesus kommer med sitt följe till Jerusalem sker en mer öppen konfrontation med de skriftlärda, och hans dagar är snart räknade. Om Jesus var så övertygad om sin egen gudomlighet att han öppet sökte martyrskapet – som det påstås i Bibeln – är sant eller ej känns oklart, men det är inte omöjligt.

Så detta har nu blivit ”min” Jesus. Tänk bort den vitklädde Hollywood-figuren som säger snälla saker. Glöm även Pasolinis Che Guevara-Jesus, eller någon annan variant på den rättfärdiga rebellen. Frammana istället bilden av en obehaglig fanatiker med stirrande blick, berusad av sina hjärntvättade anhängares blinda dyrkan. Se framför dig en man som lurat i sin omgivning att jordens undergång står för dörren men att evigt liv utlovas de som följer honom, Guds Son, utan att ifrågasätta. Och vi läser följande rader ut Matteusevangeliet, kapitel 10 verserna 37-38:

”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.”

KAJ LANDBERG

 

 

 

 

 

Alla artiklar i serien

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Gå till Toppen