Adjö till kapitalismens ofrånkomlighet

Existentiellt/Kultur
”Kapitalism”. C Altgård / Opulens,

NYTÄNKANDE. Glaciärer smälter, skogar brinner och den biologiska mångfalden minskar. Det är ett faktum. Ett faktum som tvingar oss att tänka bortom den inkörda ekonomistiska ofrånkomligheten, den bittra evighetspolitiken och de förbrukade utopierna. Tänka bredare, tänka djupare och tänka nytt, skriver Erik Cardelús,

 

 

Det tycks finnas en lockelse i ofrånkomligheten, i föreställningen om att det bara finns en väg att ta och att ödet driver oss mot ett förutbestämt mål. Från de grekiska ödesdramerna till Bibelns Harmagedon, via Ragnarök till dagens tillväxtdiskurs, många och mycket driver med i ofrånkomlighetstänkandets strida ström. Fatalismen är en flink förförare.

En flytboj kan den också liknas vid — ofrånkomligheten. Något att hålla fast vid när strömmarna blir för strida, vattenvirvlarna för många och det forsande kalla vattnet allt för grumligt. Bristen på verklig kontroll, ersätts av inbillad känsla av kontroll. En känsla som framkallas själv eller av någon annan. I centrum ställs en synlig eller osynlig storhet, byggd av mekaniska, mänskliga eller magiska krafter.

I Timothy Snyders senaste bok Vägen till ofrihet behandlas ofrånkomlighetens politik. Tydligast finns denna ofrånkomlighet inristad i proletariatets diktatur hos Marx och senare i historiens (ny)liberala slut tecknat av Fukuyama. I historisk närtid inkarnerades den av Margaret Thatcher som proklamerade sin TINA, there is no alternative, en nyliberal ofrånkomlighetsretorik vars konsekvenser färdats vida omkring och satt många avtryck i dagens globalsamhälle.

Längst in i ofrånkomlighetstänkandets garderob finns utopierna och extremideologierna, ett förföriskt men giftigt tankegods som förliste med 1900-talets många totalitära illdåd. Allt rikligt dokumenterat i historieskrivning och litteratur. Karin Boyes Kallocain, George Orwells 1984, eller Är detta en människa? av Primo Levi och Gulagarkipelagen av Alexander Solzjenitsyn är några verk som skärskådar detta mänskliga mörker. Tillbaka till dessa blodbestänkta utopier önskar sig ingen rumsren politiker, åtminstone inte öppet. Istället tar sig det politiska ofrånkomlighetstänkandet andra skepnader.

För utrymmet för auktoritära ledare har vidgats under senare år, både i Öst och Väst. Ledare som pekar med hela handen, skyr fakta och låter befolkningen sitta tigande i baksätet. Ofta stärks dessa auktoritära tendenser av korrumperande oljepengar, tillgångar inför vilka omvärldens politiska ledare tenderar att mjukna och demokrati blir ett böjligt begrepp.

Ett sätt att stärka ofrånkomlighetstänkandet är att måla upp en mäktig fiende eller ett akut politiskt hot. På så sätt blir det lättare att sälja in idén om att vi-gör-så-här-bara-för-att. Ofrånkomlighetstänkandet trivs i undantagstillståndets och den absoluta nödvändighetens grumliga vatten, gärna med frasen ”vi-gör-så-här-bara-fram-till-att”, ”vi-måste-ju-försvara-oss” eller ”vi-måste-ju-hänga-med-i-den-globala-konkurrensen.”

Med kapitalismens tillväxtideologi har det länge erbjudits ett ofrånkomlighetstänkande som framstår som mer tilltalande och förnuftigt än tidigare. Här garanteras vi alla en bit av framgångskakan, så länge vi inte ifrågasätter det faktum att det ökande materiella välståndet saknar större baksidor, exempelvis skenande klyftor och miljöförstöring. Istället hörs lockropen skalla om tillväxt till alla och en ekonomisk man som är allmänt gosig. Att det sedan skevar mellan karta och terräng, är en annan sak. En sorts litet räknefel, lätt att justera.

I andra änden av ofrånkomlighetstänkandet finns dystopierna. Här är det redan kört och vi sätts i baksätet med defaitistiskt, fatalistiskt eller nihilistiskt facit i hand, ofta med känslan av att vi vet bättre än andra som försöker göra något åt saken. Och eftersom det redan är kört, kan vi bränna på ända in i kaklet, utan hänsyn till omgivning eller efterkommande. Bränna på, med eller utan stark ledare eller yttre kraft. Kanske bara med stort YOLO blinkande i hjärnan.

Oavsett om ofrånkomlighetstänkandet hakas fast i utopiska eller dystopiska föreställningar, i lust eller nödvändighet, i lockrop eller hot, så tycks det som om den mänskliga hjärnan ständigt söker kognitiva raksträckor och snabbspår. För självklarheten och helhetslösningen är alltid bekvämare än tvivlet och den komplexa lösningen. Och den raka vägen tycks alltid snabbast, oavsett om den leder till det utlovade paradiset eller ner i diket.

Hur mår då ofrånkomlighetstänkandet idag? Enligt Snyder ser vi ett stort sammanbrott för ofrånkomlighetens politik. Istället söker sig allt fler till evighetens politik. ”Ofrånkomligheten utlovar en bättre framtid för alla, evigheten placerar en nation i centrum för en cyklisk offerberättelse”, skriver Snyder. I båda fallen handlar det om tankesystem som placerar oss utanför historien, som tömmer oss på agens och ansvar, oavsett om vi uppfattar oss som ofrånkomliga förlorare eller självklara vinnare.

Klart är att den liberala tillväxtssagan inte har levererat i linje med förväntningarna hos många människor. En lång väntan har förbytts i besvikelse, inte sällan med bitterhetens och ilskans förtecken. Fältet öppnas återigen för mingel mellan demagoger, despoter och desperata. Ett fält som blir rekryteringsgrund för revanschismens och extremismens rörelser, en marknadsplats där populistiska, nationalistiska och auktoritära idéer saluförs.

Bortom besvikelsen finns ett annat land. Där har ett fåtal fått så många guldkranar att det knappt kan räknas. Och fler blir det, i skatteparadis, med juridiska krumsprång och snygg PR.

Någonstans i skuggan av allt detta — den stora besvikelsen och de skinande guldkranarna — finns något annat: en grav misskötsel av planeten vi äger tillsammans. En skenande förstörelse av den natur och det klimat som ofrånkomligen binder oss samman. Här står vi alla i stor, skamsen och sårbar gemenskap, alla tillsammans inför den massiva förstörelsen av livsbetingelser.

Varför har det blivit så här? Sannolikt finns många orsaker. En faktor lär vara människans begränsade förmåga till långsiktigt tänkande och agerande, inte minst då kortsiktig vinst förespeglas. En annan faktor är flocktänkandet och benägenheten att dela upp omgivningen i vi-och-dom, vilket undergräver ömsesidigt förtroende och bredare samarbeten. Ytterligare en faktor är den inneboende girigheten som ständigt riskerar att förgifta solidariteten, speciellt i situationer och strukturer då det — mer eller mindre uttalat — viskas, meddelas och basuneras att ut att greed is good och att själv är bästa dräng. Att vår gemensamma miljö saknar pris på Marknaden försvårar naturligtvis också saken. För vilken nolla på börsen räknas egentligen på samtidens ekonomistiska spelplan?

Samtidigt ser vi hur glaciärer smälter, skogar brinner och den biologiska mångfalden minskar. Det är ett faktum. Ett antropocent faktum som tvingar oss att tänka bortom den inkörda ekonomistiska ofrånkomligheten, den bittra evighetspolitiken och de förbrukade utopierna. Tänka bredare, tänka djupare och tänka nytt. Tänka bortom det ofrånkomliga.

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Gå till Toppen