BEGÄR. “Dubbelgångarnas sätt att älska och leva blir en omvänd spegelbild av den heterosexuella matrisens påtvingade begränsningar och förväntningar, på vad kön, sexualiteter, kärlek och intima relationer bör innehålla och representera”. Cecilia Persson recenserar Erika Johanssons debutverk.
SPRÅKSYN. “Men lika mycket visar dessa exempel på en annan språksyn där ord betraktades som någonting mångtydigt, fullt av nyanser och bibetydelser som man kunde använda sig av på ett lekfullt – och ofta subversivt – sätt”, skriver Carl Magnus Juliusson.
ESSÄ. “Det finns också, trots de extremt närgångna beskrivningarna, en humoristisk distans som när den kombineras med ämnet förstärker känslan av absurditet. I denna bistert humoristiska betraktares blick förlöjligas den våldsamma mannen, och framförallt hans bild av den egna fallosens gudomlighet”, skriver Anna Remmets.
VISIONÄR. “Jag kommer sörja hennes varma respekt inför människans frihetslängtan och drömmar om en bättre tillvaro. Vem skildrar sådana tvetydiga utopier?” undrar Hampus Byström med anledning av författaren Ursula Le Guins bortgång i förra veckan.
KUSLIGT. “Detta grepp förstärker den kusliga känslan av att iaktta något som pågår bortom den av människor kända världen. De relativt korta verserna med sina många långa, flerdelade ord är täta, kompakta och slingrande som skogen”. Anna Remmets recenserar Erik Vernerssons debutverk.
FÖRINTELSEN. Den 27 januari är den internationella minnesdagen. Carolina Thelin har läst Vi kommer snart hem igen, en skildring i serieform om sex överlevare och deras familjer.
TIDSUPPFATTNING. “Bokens huvdsakliga tema är vår tidsuppfattning som skeende eller illusion, och våra försök att förstå, mäta och dela in den. Einstein och hans relativitetsteori spelar sin roll i berättelsen och det gör också de slumpmässiga möten som kan förändra öden”, skriver Elisabeth Brännström.
MEKANISMER. “Vi måste istället lära oss se det ‘som ligger i öppen dager’, skriver Moi, lära oss lyssna på vad människor faktisk säger och skriver. Det är där verkligheten finns, det är den platsen vi läker och skadar varandra på”. David Zimmerman om Toril Moi.
LYRISKT. “Andkjœr Olsen går tonsäkert in i diktens rum. Hon vecklar ut den med ren, klar stämma, stannar upp och låter den loopa, stramar till, släpper och låter den bölja framåt igen. Precis som ett stycke musik”, skriver Helena Lie.
