PROSA. Banktjänstemannen Bengt finner sig plötsligt indragen i ett rendezvous med outsidern Simon. Denne levnadskonstnär lever som eremit i skogen sedan många år. Bengt bär på saker som inte tål ljuset. I bokens tredje kapitel börjar Bengt bli rejält orolig för att Simon har fått nys om hans privata fiffel. Nu måste han till varje pris få honom att försäga sig. Rättsväsendet är inte nådigt om trixandet kommer i dagen. Men hur ska han gå tillväga? Utan att avslöja sig? Inte ens ”taktikern”, hans inre röst som gärna lägger sig i det mesta, är till någon hjälp. Simon tycks dölja något. En hemlig vetskap. Vad har han sett i sin kikare? Vad är det han vet? Kanske något som berör Bengt, men kanske även varje levande människa?
Kapitel 3 ur Bortom skogen av Lars Tidholm
Lars Tidholm är född och uppvuxen i Stockholm. Han är främst verksam som musiker, pianist och kompositör, samt under ca 40 år som pianopedagog. Ett par musikböcker och en rad cd-skivor är tidigare utgivna och han har skrivit en del artiklar om jazzmusik och sporadiska kåserier i landsortspress samt i Dagens Nyheter. Lars Tidholm debuterar på Ekström & Garay med romanen Bortom skogen. “Här finns mängder av de mest filosofiska reflektioner om den mänskliga tillvaron inbäddade i en både mörk och hoppingivande handling. Må den få många engagerade läsare!” skriver litteraturvetaren Sonja Svensson om boken.
”Öh, Simon …?”
Han tittade upp.
”Jaha?” Pipan bolmade på nytt i mungipan. Den tillbockade ståltråden visade sig vara ett mångsidigt verktyg. Nu hade han övergått till att peta naglarna med den. På bordet låg fyra oanvända tändstickor.
”Din tobak doftar så härligt …”
”Jaså, gör den?” Han växlade till nagelvård på andra handen.
”Jag använde själv samma märke, när jag höll på. Luktar rätt inbjudande faktiskt. Väcker gamla minnen.” Min lilla lögn spred ett mjukt oförfalskat leende över Simons ansikte.
”Och jag, som kunde slå vad om att du inte bolmade alls för egen del.”
”Luftrören tog stryk. Fick sluta. Länge sedan.”
”Inte med destillerade och brända drycker i alla fall, hoppas jag? “Vi ska väl ha lite påbackning? Eller hur, grabben?”
Han fyllde på glasen. Råkade spilla lite på bordet och torkade omsorgsfullt upp med kavajärmen.
”Ibland är det inte utan att man saknar rökverken”, sa jag och lyfte glaset. ”Läkarna gav mig inget val. Min fru hade heller ingenting emot att jag slutade. Hon gillade inte lukten. Du vet nog hur det kan vara ibland?”
”Här finns då ingen, som klagar på mina vanor. Jag har aldrig hört fåglarna så mycket som hosta. Varken om det ena eller det andra, ska jag säga. Det finns onekligen vissa fördelar med att rå sig själv. Skål på dig, broder.”
Åter sände han iväg en stilig rökring över bordet.
”Så här har du bott nu i snart tre år, säjer du. Berätta nu hur det hänger ihop!” sa jag med min trevligaste röst.
”Tröttnade på dom, helt enkelt!” sa han och stängde av grammofonen mitt i musiken.
”Tröttnade? På vilka då?” Simon gav mig en häpen blick. Jag bet mig i läppen.
”Människorna!” Han gestikulerade med pipan framför ansiktet. ”Bland människorna sitter man alldeles för nära både sej själv och andra för att kunna tänka klart. Tillslut tröttnade jag. Jag flyttade hit.
“Här uppe i den klara höga luften funderar man mycket bättre dessutom. Mera syre, ser du! Hjärnan behöver allt färskt syre den kan få. Många av dess tankeprocesser är ofattbart komplicerade!”
Ett energiskt pekfinger hamrade mot hans hjässa. ”Hjärnan behöver sitt syre precis som en bilmotor behöver sin olja! Det vet väl jag det, som har rattat fler bilar, än de flesta i det här landet har åkt i under hela sitt liv.”
”Men hur klarar du dig då? Maten och allt sådant?”
”Konserver! Lite fisk från sjön. En och annan hare i skogen. Regnvatten finns i överflöd här uppe. Varierad kost så det förslår! Dessutom har undertecknad en fin liten täppa nere vid buskaget, ska du veta. Till och med tomaterna växer fint där i mitt lilla växthus, när solen ligger på. Då är det väl värre med ryggen på mig. Och mina förgrymmade knän.” Han skakade beklagande på huvudet och klappade sig på knäskålarna med en ovarsamhet som verkade kunna ge knäskador i sig. ”De värker så eländigt ibland. Speciellt när det regnar, konstigt nog. Men jag beklagar mig inte, ser du! Inte blir det någon hemhjälp här inte på gamla dar. Visa mig den hemsamarit förresten, som skulle vilja klättra upp hit frivilligt och dammsuga bostaden åt mig.”
Ett vildsint pekfinger viftade framför ansiktet. Han skrattade så magen hoppade, vilket utlöste en hostattack, så han blev tvungen att harkla sig. ”Nej, man får vara seg! Man får kämpa på så gott det går”, sa han, när han återhämtat sig. Han verkade färdig med manikyren. Ståltråden återvände till bröstfickan.
”Men människorna då? Trivdes du inte bland människorna?”
Simon stelnade till. Rökslingan, som steg ur snuggan i hans näve hann nästan nå den rostiga takplåten. Så reste han sig och klev fram till fågelburen.
”Det märks att de inte har fått lufta sig på länge”, sa han och öppnade luckan. ”De har tjattrat så jämmerligt på mig ända sedan gryningen.” Undulaterna hoppade vant ur buren via pekfingret han höll i öppningen. De flaxade runt honom i hyddan som glada barn kring en julgran. ”Helst vill de flyga fritt lite grann varje dag. De kommer inte ens på tanken att rymma och överge mig. De vet så väl var de hör hemma.”
”Hemtama vänner …?”
”Det kan du skriva upp, broder. Och renhåriga som få.” Den blå fågeln landade på hans axel, kråmade sig och började putsa sin fjäderskrud. Simon betraktade den med oförställd ömhet.
”Trognare än många andra vänner kanske?” En häpen blick bevarade min fråga. Jag andades så omärkligt jag kunde.
Simon strök sig över skägget och satte sig. Han satt tyst en lång stund. Trummade med fingrarna mot bordsskivan.
”Dummerjönsar”, sa han tyst. ”De begriper ingenting.”
”Vad är det de inte begriper?” Jag började känna en kittlande vittring.
”Förhasta dig inte!” viskade taktikern. ”Låt honom fastna ordentligt,
innan du halar in!”
Simon suckade. Så kastade han en blick på sina böcker. ”Om livet vore en bok är det först nu, vid sista kapitlet, jag börjar förstå vad den handlar om. Jag var en vilsen sökare, sedan musiker, men nu är jag mer en … vetenskapsman. Men människorna är så enfaldiga. Ingen ville förstå vad jag pratade om. Människorna är så förbaskat inskränkta och självupptagna att de inte ens förstår sig på sig själva till slut”, sa han och viftade med pipan framför ansiktet. ”Numera pratar jag hellre med fåglarna.”
Han plockade fram en påse fågelfrö och hällde upp i sin hand. Fåglarna hoppade ned och trängdes intill varandra på hans vänstra arm. De pickade ur den kupade handflatan, som sträcktes fram mot dem som en skål.
”Läser en del, verkar det?” försökte jag och nickade mot bokhyllorna.
”Varenda bok är en människas liv …” De oväntade orden hade uttalats lika självklart som musikern drar med handen över sin harpa. ”Många kan ge oss mycket”, fortsatte Simon och lyfte varsamt fåglarna tillbaka i sin bur. ”Men precis som människorna, passerar
somliga av dem obemärkt förbi. Så kan man vända på det också. Varenda människa är också en bok. De flesta kan vi inte läsa. Vi kan inte ens läsa oss själva egentligen. Vi förstår inte språket, ser du. Påtår?” Han lyfte kaffepannan samtidigt som han satte sig. Kaffet höll på att skvimpa ut över bordet.
”Nej, tack, inget kaffe just nu.” Jag hade inte blivit mycket klokare. Tvärtom egentligen! Gubben på vykortet stirrade på mig. Log han? Albert Einstein, din gamle cyniske stofil, hjälp mig nu istället! Ge mig ett uppslag! ”Berätta hur du hamnade här! Varför flydde du från människorna?”
Simon knep ihop munnen inför min chansning och drog på svaret. Han korsade armarna framför bröstet. Jag höll på att brista ut i skratt. I sin mimik påminde han nästan om en skäggig Buster Keaton.
”Jag valde avskildhet”, sa han och skruvade på sig.
”Många söker väl gemenskap. Vänner och bekanta …”
”En astronaut i sitt rymdskepp … på väg ut mot världsrymden kastar han en sista blick mot vår planet. Han ser vårt vackra, ensliga klot, där det svävar fritt i tomrummet.” Hans högra arm sträcktes ut och utförde långsamma cirklande rörelser i luften, samtidigt som han kisade uppåt plåttaket som om det inte funnits. ”Ibland måste man kliva bort en bit för att få perspektiv på saker och ting. Som när en konstnär tar ett steg bakåt vid sitt staffli för att uppfatta helheten.”
”Så du ser världen lite annorlunda här uppe? Lite på distans så där? Är det så du menar?” Jag försökte mig på ett sporrande leende. Min lille taktiker grymtade något. Han verkade inte helt tillfreds med hur mitt upplägg utvecklade sig.
”Kanske det, ja … Det kan man nog säga, ja. Jag ser saker … tydligare. Mera fokuserat.”
”… tänker du på något särskilt i så fall …?”
Simon nickade eftertänksamt. Efter en stund skakade han på huvudet. Så fiskade han upp en näsduk. Omsorgsfullt vecklade han ut den stora, rutiga tygbiten, så den täckte nästan hela ansiktet. Så snöt han sig. Jag trodde hans bihålor skulle sprängas.
Solen bröt fram genom regnmolnen. Det vajande grenverket utanför fönstret fick det gulröda ljuset att bilda gungande mönster på väggarna. Undulaterna följde dem med ryckiga huvudrörelser. Simon satte på en ny skiva på grammofonen. Stråkar denna gång.
”Ravels kvartett i F-Dur. Vackert så det förslår. Impressionismen.”
Musiken var bra vald. Den förstärkte min känsla av intellektuell otillräcklighet. Bitarna verkade inte ens komma från samma pussel, när jag försökte vaska fram något sammanhang ur dem. Höll jag på att köra in i en återvändsgränd? Jag började misstänka att min egen hjärna kanske inte hade samma kapacitet som Einsteins, trots allt. Jag skulle bli tvungen att chansa.
”Ta det varligt!” viskade taktikern. ”När som helst kommer han att
springa rakt i armarna på dig. Bara du låter honom hållas!”
När musiken klingat ut tog Simon till orda. ”Jo, du förstår … När man sitter så här halvvägs mellan himmel och jord om kvällarna, och ser hur solen sjunker ner över landskapet, är det inte utan att man börjar fundera på ett och annat, ser du.”
Jag log mot honom. ”Jaså. Vad brukar du fundera över, då?”
”Man ser människorna på ett annat sätt. Klarare och skarpare än någonsin egentligen. Man förstår sig på hur det ligger till med ett och annat, ser du. Men ska du inte ha lite kaffe?” Han räckte fram kaffepannan.
”Naturligtvis! Mycket gärna en liten påtår då, tack. Det var väldigt gott. Riktigt fint gammeldags kokkaffe du har. Men hur skulle det … kunna ligga till då, tror du?” Jag började känna otålighetens värme kittla innanför skjortkragen och måste ta av mig vindtygsjackan.
”Pokerfacet!” väste min lille taktiker bakom min rygg. ”För guds skull! Du bränner dina skepp. Vartenda ett. Skärp dig någon gång, innan det blir för sent. Innan han glider dig ur greppet!”
”Berätta! Jag blir faktiskt mer och mer nyfiken”, sa jag så godhetsfullt jag förmådde och hängde jackan över taktikerns huvud istället för stolsryggen.
Simon fick något frånvarande i ögonen. Rösten ändrade karaktär och blev djupare, lugnare, sävligare. Hans blick letade sig för några sekunder upp till undulaterna. Så såg han rakt på mig. Anade jag en förändring i hans pupiller? Var det något som glimmade till i dem, på samma sätt som man anar djupet under den svartblänkande ytan hos en bottenlös tjärn?
”Min mor”, sa han. ”Sjuk sedan flera år. I höstas var det slut för henne.” Hastigt förde han upp höger hand och strök sig över pannan. Handen skymde nästan ansiktet.
”Beklagar! Det var tråkigt att höra.”
Simon lät handen falla.
”Även om jag visste att det var nära förestående, så kom det helt överraskande. Jag var alldeles oförberedd. Som att skära av en arm.” Hans blick föll mot golvplankorna.
”Förberedd är man väl aldrig …” Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Alla alternativ verkade lika handfallna.
Simon tittade inåtvänt framför sig. Orden som följde uttalades mer trevande. ”Redan i korridoren när jag mötte sköterskans blick, förstod jag att det var allvar. Din mor är döende, sa hon”. Han tystnade. Slöt ögonen en lång stund. ”Döende? Min mor? De där orden ville inte samsas med varandra i min skalle. Min hjärna kunde inte sammankoppla ordet döende med min mor. Min mor var för mig en levande person. Hon kunde inte förbindas med ordet död”.
Han mumlade för sig själv. Som det inte funnits någon i närheten som lyssnade. Så tittade han upp. Såg mig rätt i ögonen. Drog ett djupt andetag. ”Där jag satt vid hennes sida fick jag uppleva att hon plötsligt försvann. Hon slutade andas. Hon slutade finnas till. Ena ögonblicket kunde jag samtala med henne. Hennes ögon var
trötta, men de var trots allt levande, lågan fanns där. I nästa stund
var hon … ett ingenting.”
”Gåtfullt det där, förstås. När man passerar gränsen.” Jag kände mig smått förlägen. Som jag hade lyssnat på hans utläggningar i smyg. Som en objuden gäst. Simon suckade. Han stödde huvudet med handen och betraktade mig länge. Det ryckte i hans vänstra ögonbryn. Han blängde på mig. Som om jag satt inne med gåtans lösning. Jag kände mig tvungen att skaka på huvudet som ett svar på en fråga han inte ens givit ord åt.
”Hennes spetsiga näsa ovanför den halvöppna munnen fick henne att likna en fågel. Hon såg ut som en fågelunge med näbben gapande efter mat, där hon låg stilla i sin säng. Din mor lyfte från fönsterbläcket som en duva, sa sköterskan. Hon ställde upp fönstret på glänt. Sedan var det över. Vi gick ut.”
Undulaternas kvittrande fyllde tystnaden. ”Människan föds in i löften, som obönhörligen sviks. Den elaka döden fäller sin klyvyxa i våra liv”, sa Simon stilla. Jag blev nästan skrämd av vad som flimrade förbi i hans blick. För ett kort ögonblick såg jag sorgens nakna vrede och smärta. Den skymtade fram som om någon gläntat på dörren till ett dunkelt rum, där människor inte rört sig på länge. Den vilade tung som kvalmig luft bland orörda lakansövertäckta möbler därinne.
”Hon bodde i mig. Nu har hon flyttat. Det ekar mot mina väggar. Inte är det för vår egen skull vi finns till. Inte är det människornas egen lycka och välgång, som står i första rummet.” Hans läppar formade sig ohörbart runt varje stavelse. Jag förmådde inte svara. Efter en stunds tystnad harklade han sig och rätade upp kroppen.
”Jag har alltid haft så svårt att få ihop det där. Jag har alltid tyckt att det som sker när folk dör är en … fullständigt otänkbar händelse egentligen. Ändå skedde det framför mina ögon. Vad det nu var som hände. Jag hade upplevt detta några gånger tidigare i mitt liv, men den här gången var det ännu mera ofattbart. Min egen mor!
Plötsligen försvunnen … mitt framför mina egna ögon.”
Simon tittade mot fönstret. Hans blick kisade, som om han försökte fokusera någonting långt bortom den gräns som glasrutorna utgjorde. Jag iakttog honom under tystnad. Så höjde han rösten.
”Människor kan inte försvinna. Det motsäger sunt förnuft! Lika obegripligt som om hon inte alls hade funnits. Eller lika begripligt, om man så vill.” Han gav mig ett hastigt ögonkast.
Simon tände ny fyr i sin pipa. Han drog flera djupa halsbloss, blåste en rökridå framför sig och hostade. Länge gnuggade han sig i ena ögat som om något irriterade där.
Jag kände mig illa berörd. Eller var det kanske en släng av dåligt samvete över min hemliga iver som hade vaknat? Jag ville inte provocera honom att vandra vidare mot sin egen vilja på den väg han slagit in. Så tog han pipan ur mun.
”Om vår upplevelse av tillvaron inte kan ge några bra svar på vad som skedde med min mor i det där ögonblicket … då måste det alltså vara något fel på vår upplevelse. Det stämmer inte annars. Jag får inte ihop det! Men egentligen så tror jag att …” Simon avbröt sig lika plötsligt som en träffad duva faller för jägarens skott. Han kliade sig i skägget, så att handen kom att dölja munnen. Jag fick en känsla av att han undvek ögonkontakt.
Åter fylldes kojan av tystnad. En humla surrade mot fönsterrutan. Till slut kände jag ett behov av att öppna mun, om inte annat så för att få ner ny, fräsch luft i mina lungor. Simon förekom mig.
”Jag minns hennes egen sorg. Far hade gått bort. Knäfallen invid hans gravsten på kyrkogården mumlade hon sina ord. Knappt hörbart. Vem pratade hon med? Stenen? Sig själv?”
Simon tystnade tvärt och tittade uppgivet på mig. ”Var finns människorna?” Frågan hängde obesvarad mellan oss. ”Många tror ju på själens eviga liv, paradiset och allt sånt där”, försökte jag. Med ens mörknade Simons ögon. ”Vilket jäkla trams!” Han hostade rök i ett våldsamt hostanfall.
Plötsligt såg han lite spänd ut, som om han sagt något opassande. ”Religion är säkert bra för många, som tröst och så, men jag tycker det mest fungerar som någon sorts gruppterapi.” Han reste sig och föste med hjälp av tobakspaketet humlan ut till friheten genom en springa i väggen.
”Du är inte religiös själv, hoppas jag?”
”Inte så det stör.”
Simons blick blev mer avspänd när han satte sig och lyfte kaffekoppen.
”Visst! Människorna behöver sina gudar. Vi måste respektera dem som väljer religionen, och förvisso är den till stor hjälp för många. Det är deras ensak. Men för min del, om du frågar mig, kan jag varken tro på något av alla de förslag som kommer från det hållet, eller på de där konstiga idéerna, att vi kanske återföds i någon sorts själavandring, eller någon av alla de andra tankar som finns. För mig är allt det där rena tramset.”
”Men vad tror du då egentligen? Är du en sån där, vad heter det… ateist?”
Han drack lite kaffe och ställde ned koppen direkt på bordet, vid sidan av fatet. ”Nja, jag vet inte det. Jag tror inte man kan säja så heller. Det enda jag vet är att det verkar helt orimligt att en levande, påtagligt existerande människa bara kan upphöra att finnas till framför våra ögon på ett ögonblick.” Simon markerade rytmiskt de viktigaste
orden med högra handen.
”Det är onekligen ett mysterium. Det måste jag hålla med om. Men jag förstår inte hur du tänker.”
”Alla frågar sig vad som kan tänkas hända efter döden, eller hur?”
”Visst, men jag begriper ändå inte vad du menar.”
Simon rynkade de buskiga ögonbrynen på samma sätt som vår gamle magister i folkskolan brukade göra, när vi ställde dumma frågor. ”Jag tror att det vore mera givande att fråga sig vad som händer före döden.”
”Före …?”
Jag var faktiskt förundrad. Tydligen var jag inte ensam. En fnysning hördes inifrån jackan.
”Gåtans lösning ligger och väntar mitt framför näsan på oss. Den ligger och lurar på oss där vi går och står, just här och just nu. Det är bara det att vi ser inte ledtrådarna.”
”Skulle svaret på våra frågor om livet efter detta finnas i detta livet? Det låter väl lite bakvänt, Simon! Det måste du väl ändå medge!”
”Visst låter det bakvänt, men så är det. Vi förstår inte vad det i själva verket innebär att vara en levande människa. Vi ser inte skogen för alla träd. Frågorna blir fel ställda.”
”Det där får du nog utveckla närmare, tror jag!” sa jag och skakade på huvudet. Det leende som samtidigt spred sig över mitt ansikte var av det uppgivna slag, som signalerar att man starkt tvivlar på vad som framförs, trots att man egentligen hungrar efter att höra mer. Men kanske hade mitt leende även andra orsaker …
Hittills hade Simons kryptiska utläggningar knappast ens snuddat vid hans eventuella vetskap om min lilla ”datorhobby”. Kunde förstås vara en skenmanöver inför det verkliga hugget? Lugnet före stormen? Inte lätt att avgöra, men nu hade jag bestämt mig. Jag kunde inte på några villkor lämna honom. Inte förrän jag fått klarhet. Hur jag skulle hantera insikten visste jag inte. Bara att jag på något sätt måste locka fram den. Tankarna på min familj, min karriär, ja, hela livsupplägget fick mig att rysa. I den allt kyligare luften, som sipprade in genom gliporna i plankväggarna, började jag så smått ångra att min fodrade friluftsjacka hängde där den hängde.
Simon satt orörlig med ett skeptiskt drag över ansiktet. ”Gud Fader sitter väl uppflugen på en molntapp bland himlarna och fnissar åt oss.”
”Nu får du förklara vad du menar, Simon!” sa jag och lät de sista skärvorna av mitt pokerface rämna räddningslöst.
”Det är inte så lätt. Det är inte så många som begriper de här tankegångarna. De flesta bara skakar på huvudet. Eller går sin väg.”
”Går de sin väg? Varför går de?”
”Eller så hånskrattar de. Som människor gör när de inte förstår.”
”Försök med mig då istället! Jag kommer inte att skratta. Ge mig chansen! Det får väl bära eller brista!”
Simon suckade. Betraktade mig länge. ”Då får väl Simon se till att ha en liten överraskning för sin nyfikne gäst …”, sa han och reste sig.
Min lille taktiker kikade fram under jackan. Han log och nickade lillgammalt.
Måhända skymtade man en liten gestalt i sin gråa tomteluva nere bland buskarna? Måhända stod han, en tvärhand hög, intill trädets rotsystem och lutade sig mot stammen, när han spanade nedåt dalen och samhället? Kanske kunde man ävenledes skönja hur solens strålar reflekterades i ett par vackra himmelsblå flickögon vid hans sida? Skakade fen möjligen misstroget på sitt sköna huvud. Skakade hon på det, så att det underbara gyllene hårsvallet rörde sig över hennes axlar i långsamt böljande rörelser?
”Varför ska människorna alltid vara så erbarmligt vetgiriga? Varför
måste de nödvändigtvis lyfta på varenda sten de ser? Var duktigt rådig nu,
Bengt! Vad tror du en gammal trashank har att förtälja för dig? Vilken
klokskap skulle han besitta, som kunde betyda något för just dig bland alla
människor? Var på din vakt, Bengt! Skogen rymmer så många villovägar! Låt dig icke förledas!
Den magiska klockan slog nu sitt andra slag! Vi skall vaka över dig.”
info@opulens.se
