Ur Underförstått av Lotta Hedström

Annons.

 

Lotta Hedström (foto: Petra Sörensson.)

NYUTGIVET. Insikten att verkligheten är så mycket större än ens egen lilla hemmaficka och att besjälat beslutsfattande måste få beröra mer än ens egen plånbok måste få konsekvenser.

Steg för steg är vi nu på väg mot ett mer globalt medvetande, något den Gröna Ideologin alltid hävdat. Det måste i sin tur börja med en insikt av att vi alla är ett enda stort VI!  Att min granne inte är en fiende och ett grannland inte ett hot. Att ”försvarsallianser” bara är en omskrivning för ett militärt upprustnings-alibi…

I kapitel 6, mitt i boken, försöker jag fånga vad all inläsning, alla utblickar och så många möten och resor  runt om i världen betytt för min alltmer förandligade världsbild. Den startar i hjärtat med en tillit som manar till solidaritet med alla levande varelser på hela planeten…

 

Utdrag ur kapitel 6 VÄRLDEN DÄR UTE – Hur stort är vårt Vi?

Prästvälden förtorkar. Ateistvälden förblöder – Martin Lönnebo

Utrikesutskottet

Lotta Hedström har varit lärare, rektor, biståndsarbetare, landsbygdsutvecklare, bondmora, projektverkare, kommunbyråkrat, lobbyist, egenföretagare, föredragshållare med mera. Medlem och verksam i Miljöpartiet på alla plan internt och med förtroendeuppdrag sedan 1989. Bland annat språkrör 1999–2002 och därefter riksdagsledamot. Nu pensionär, verksam med egen permakultur-odling i Sveriges sydligaste glesbygd vid randen av Österlen.

Lotta Hedström - Underförstått
229 kr. KÖP HÄR>>

Plastkartan över världen är påpassligt instucken under skrivbordsunderlägget men båda knastrar och frasar högljutt när man drar isär dem från varandra. Där, vid min namnade plats på Utrikesutskottets cirkelrunda sammanträdesbord, försöker jag vid första sittningen i september 2002 så diskret det går att hitta var Transnistrien ligger. Det är tydligen ett urfattigt och eländigt område, trots att det ligger bara strax utanför vårt alltmer enandes Europa.

Jag tyckte namnet lät som en fantasiort tagen ur ett Tintinäventyr och jag misslyckas helt med att vara diskret när jag drar fram kartan för att kolla. Jag har ännu mycket att lära om världen.

Utrikesutskottet, UU, öppnar åren 2002–2006 världen för mig en fjärde gång. Den första var ungdomens Interrail-resor runt i Europa. Då lärde jag mig att världen är välkomnande och att folk i allmänhet gärna vill hjälpa en, men också att man själv får lov att söka sig fram till det genuina men blunda för allt det utslätade krafs som oftast bjuds unga resande turister.

Den andra öppningen var Indien- och Nepalåret 1978–1979 med sin stora inandning mot Österlandet och fattigdomen.

Därefter följde en mer inåtvänd livsfas med småbarn, familjebestyr och svårigheter att hänga med i nyheter och världshändelser, så den tredje öppningen kom först 1993–1995 med Tanzaniaåret. Det fyllde på med konkret biståndskunnande och Östafrikas alla horisonter.

I Utrikesutskottet får jag sedan 2002–2006 hela resten av klotet med sina alla brännande frågor framlagda för mig på ett samlat bräde. Liksom kartan under skrivbordsunderlägget ligger världen presenterad, förklarad och beskriven, land för land, konflikt för konflikt och tema för tema. Nästan allt av global väsentlighet detekteras framför mina ögon i utskottets alla dokument och beslutsunderlag.

För min del kom fred, världshandel, bistånd, säkerhet, vissa migrationsaspekter, fattigdomsbekämpning och en världsvid demokratiutveckling, inkluderade respekten för De Mänskliga Rättigheterna att utgöra den viktigaste agendan.

Jag kom verkligen att älska Utrikesutskottet med dess mintgröna väggar, gobelänger och plastkartor på våning fem i Riksdagen Östra. Bara där, av alla ställen jag befolkat under livet, kunde mina krav på hur smidigt saker ska fungera och hur kompetent en ledning ska vara, att helt bli förverkligade.

Med sin utsikt direkt mot Utrikesdepartementet på Arvfurstens Palats snett över Strömmen påmindes vi konkret, men diskret om att det faktiskt var regeringen som ensam äger utrikespolitiken och att vi parlamentariker bara är rådgivande på detta vitala område. Utom när det gäller att sända ut svensk militär trupp någonstans i världen; endast då må vi folkvalda ge regeringen vårt godkännande.

Diskussionerna där inne var alltid bra och givande, både internt mellan oss olika svenska partiföreträdare, liksom med våra många utländska gäster. Personalen vi hade till vårt förfogande var också mycket, mycket bra. Korrekta, förberedda, alltid underlättande och alltid fullt underrättade.

Bara en gång, när vi i utskottet på eget initiativ skrev ett särskilt betänkande om islam, för att i all välmening bättra på förståelsen för denna kultursfär, kände jag att jag behövde intervenera i grunden mot det textutkast som förelades oss. Ansvarig tjänsteman hade inte ens koll på Edward Saids grundverk Orientalism och det hela fick ett pinsamt etnocentriskt och själv-omedvetet perspektiv.

Fast vi diskuterade så grundligt, ändrade och putsade, väckte den slutliga inlagan ändå en del rabalder och klassades av progressivt folk som ”att vilja, men inte kunna”.
Alltmedan islamofobin fortsatte växa runt om i västvärlden och tyvärr även i delar av mina privata kretsar.

Stadigt på tisdagar och torsdagar mellan klockan 9 och 11 sitter vi i utskottsmöte, oftast även längre tid än så. Jag läste regelmässigt igenom den tjocka packen med utskottshandlingar vid femtiden samma dags morgon.

Vi har även en hel del frivilliga sittningar under veckorna, för utskottet får ständigt och återkommande besök av små och stora delegationer från världens alla hörn. De avlägger både formella, planerade eller akuta visiter och då får man som ledamot ställa upp allt efter tid och förmåga.

Mina ord lyssnas på, där i UU. Jag känner att jag både bidrar och får tillbaka. Får igenom rätt mycket putsningar på alla de texter vi filar på i våra grundliga betänkanden och yttranden, och jag tillåts oftast anlägga saknade gröna perspektiv.

Vår habile ordförande är Urban Ahlin. Han är S-märkt och expert på Östeuropa, fast han månar påfallande mycket om den så kallade den transatlantiska länken, det vill säga Nato:s och USA:s täta och goda relation med Europa.

Min första bänkgranne var Lars Ohly. Han var kul, kunnig – och kommunist. Jättemycket kommunist, vilket han senare, i början av sin partiledarkarriär, inte förnekade. Men som han senare, av politiska överlevnadsskäl gissar jag, ändå blev tvungen att avsvära sig.

Extra roligt var att reta upp hans relativa ideologiska rigiditet, som till exempel när det diskuterades ideologier och jag på ett litet papper krafsar ner att jag är anarko-taoist. Hans spelade rysningar och konvulsioner blir till en skojig liten show över denna sammansatta ideologiska styggelse.

Fast han menar allvar med sitt avståndstagande från flum. Nej, saklighet och pragmatism, ska det vara. Bröd i stället för skådespel. Rättvisa i stället för svammel. Förvisso en god ansats inom det kommunistiska tänkandet och hos honom, som jag både förstår och delvis sympatiserar med. Ett berättigat saklighetspatos.

Ändå framhärdar jag konsekvent i mitt eget avståndstagande mot en alltför prosaisk, materialistisk och centralistisk politikutformning.

Några månader tidigare, under ett av våra många S-V-MP-samtal (Till vardags kallat SVAMP), som vi så ofta höll under åtta års ständigt budgetförhandlande, klargjorde Lars Ohly noga att hans och Vänsterns stöd för inkomstbortfallsprincipen stod fast. Det är den svenska klassiska modellen inom socialförsäkringssystemet, där medborgarna under sin aktiva inkomstförvärvande period ska betala in lika mycket som de får ut när man är sjuk eller av andra skäl tvingas vara borta från förvärvsarbete. Lika för lika, men differentierat mellan personer, alltefter vad man tjänat in. Nästan världsunikt system.

Vi gröna tänkte i andra banor. Inte officiellt fullt ut om medborgarlön eller basinkomst, för det var det bara några visionärer, inklusive jag själv, som förespråkade. Men vi hade i alla fall en sorts grundtrygghetsmodell där man lägger ett socialförsäkringsgolv som inte utgår från bibehållen konsumtionsnivå, utan från att det totalt sett ska räcka till det nödvändigaste, räcka till fler och räcka för alla under en sett längre tid. Sedan ska man eventuellt kunna komplettera upp med en egen försäkring på toppen.

Detta var flum för Ohly. Nej, inkomstbortfallsprincipen skulle det vara.

Det är också han som viskande lär mig att ”Abu Mazen” var smeknamnet på PLO:s president Mahmoud Abbas. Sådana detaljer kunde inte jag när jag först kom till UU, men det kunde han. Vi fnissar och har i mångt och mycket samma ståndpunkter.

Vänstern är de verkligt progressiva i Riksdagen och kunskapsnivån hos de flesta av deras ledamöter är påtagligt hög.

Själv lär jag mig också snart alltmer detaljer om nutidshistoria, länder, teman och konflikter. Går mycket på magkänsla av vart hållbart, solidariskt, demokratiskt och rättvist leder till, enligt min gröna inre kompass.

Det var därför alltid en glädje att gå iväg upp till hörnrummet i Gamla Riksdagshuset. Mycket roligare än att häcka nere i MP:s dammiga källare i Ledamotshusets bottenplan. Högre luft, bättre utsikt, bredare vyer och mycket bättre nivå på analyserna.

Under de fyra åren jag bekläder Utrikesutskottet för Miljöpartiets räkning märker jag att det alltmer är där jag känner mig hemma och upplever meningsfullhet i uppdraget. Känner att jag verkligen försvarar större perspektiv och dimensioner – Helhetens, Mänsklighetens och Planetens.

Internationell solidaritet!

Det jag är allra stoltast över att ha varit med att åstadkomma i Riksdagen, är den Politik för Global Utveckling, PGU, som antogs 2003. Ett verkligt genomtänkt och välformulerat milstolpe-dokument för hur bistånd och utvecklingsarbete ska bedrivas på ett heltäckande sätt från svensk sida. En vägvisare för iscensättning av solidariteten i världen, vilken blev både beundrad och studerad av många andra länder under lång följd av år och en global riktningsgivare som fortfarande gäller.

Jag satt där på Utrikesdepartementet på möte efter möte med först Jan O. Karlsson och därefter Karin Jämtin som biståndsministrar, och skrev och ändrade i texten, rad för rad.

Allteftersom förstod jag att människors världsbild är helt avhängig av hur långt deras identifikationsförmåga sträcker sig och därmed förmågan till just solidaritet. Hur stort en människas Vi kan bli, helt enkelt. Stannar mitt Vi vid mitt hus, min gata, min klan, släkt, stad eller mitt land? Eller är Vi lika med hela världen? Är Alla Människor mina syskon – eller är den där typen på andra sidan gatan verkligen liktydigt med en fiende? Låter vi relations-byggena i världen handla om tillit och inkludering eller om avtal? Eller kanske bara om demarkationslinjer?

Kohlbergs stadier blev plötsligt relevanta för mig igen.

På föreställningar som dessa och om begränsningar eller räckvidd i tankeförmågan, byggs hela utrikes-, migrations-, bistånds- och säkerhetspolitiken.

Alltför ofta styrs tyvärr det som sker av en rädslobaserad världsbild à la tamas, med dess vidhängande pessimistiska människosyn. En där man spårar fiendskap och konkurrens överallt, eller tror att våld har ett berättigande. Fast det ofelbart leder till upprustning, fler konflikter och ännu fler sorters maktkamper.

Ofta aktualiseras även det så kallade teknologiska imperativet. Det lär att om bara det finns en teknologi till hands, för något syfte, så kommer den ofelbart också att användas. Det gäller i hög grad för innehav av vapen, i värsta fall till och med för kärnvapen.

Farligt, farligt, särskilt efter 2019 då icke-spridningsavtalets viktiga broms för kärnvapenanvändning lyftes av, av USA och Ryssland, och en ny förbudskonvention höll på att inte få fullt antal undertecknare. I alla fall inte Sveriges.

Mina olika egenpåhittade indelningsgrunder av människor, så som jag berättat att jag slagit fast dem under tidigare delar av mitt liv (till exempel om att göra saker eller bara kritisera, eller om de som skräpar mer men inte orkar städa rent eller hur man ser på våld), blev faktiskt mycket relevanta även för diverse globala spelare och i det utrikespolitiska storformatet.

Hur olika världsledare mycket väl kan vara gravt störda och spela upp paranoida, patologiska maktspel med sina vapen, krig och mobilisering har jag skildrat tidigare.

De hutus som till exempel drog ut med machetes i Rwanda 1994 och högg ner alla tutsier som kom emot dem längs vägarna, var drogade, hetsade och sedan länge inbillade att tutsis var roten till allt ont och alla orättvisor.

Men var det verkligen så laddat från början?

Under den utrikespolitiska perioden blev jag gradvis alltmer misstänksam mot det militärindustriella komplexet och mot vapenproducenternas Doktor Död. Jag tog till mig fakta och analyser av John Pilger, Noam Chomsky, Michel Moore och Naomi Klein som ifrågasatte stormaktsledarnas agendor, drivkrafter och lobbyisterna bakom dem.

Den insikt som istället växte fram i mig under åren och resorna med Utrikesutskottet, var att världens alla krig inte alls styrs av enskilda medborgares eller nationers påstådda privata antipatier eller känslor för varandra – utan av att det finns inplanterade och uppförstorade potentiella konfliktytor som noga exploateras uppifrån. Enskilda människor är ytterst sällan så personligen arga på varandra eller på grannklanen att de spontant tar till vapen för den saken skull. Men om de manipuleras eller kommenderas till det, är det tyvärr inte sällsynt att de lyder!

Etnicitet och grupptillhörigheter är ändå tacksamma tamasiska strängar att spela på för den som vill så split. Det fyller behändigt funktionen av att utmåla De andra som projektionsskärm och att utmana allas behov av trygghet och tillhörighet. Den bekväma syndabocken att ta till när livet känns för djävligt. ”Det är judarnas fel, muslimernas fel, romernas fel, samernas fel, tutsiernas fel, Kosovoalbanernas fel” och så vidare, och så vidare i all evighet. Dom. De andra. Projektionerna.

Det finns nämligen helt klart vapenhandlare och externa maktspelare som vill ha avsättning för sina ”produkter” och för det behöver ständiga och lagoma krig här och där. Till exempel för att passa på att utprova nya vapensystem i Tora Boras bergsgrottor i Afghanistan vintern 2001–2002 och framåt.

Den närliggande sanning som kom att stå alltmer klar för mig genom allt resande och läsande, var att vanligt folk, vardagsmänniskorna världen runt, faktiskt bara vill samarbeta och att få ha det lugnt i sina liv. Kolla på fotboll eller gulla med sina barn. Ta en öl, dansa en svängom, hitta en käresta, pula på för att göra livet litet bättre i sin lägenhet, hemby eller förort. Så kallat ”vanligt folk” struntar högaktningsfullt i makt och skyr framför allt de riktigt stora maktspelen. De vill få sköta sig själva – men vill också att statsmakten ska sköta de större frågorna åt dem!

Framför allt vill de inte tvingas gå ut i några krig, inte fly, inte lämna sina barn eller behöva gömma sig. Detta måste i grunden inses: Folk vill ha fred och folk vill få vara i fred! Och så lät jag mig alltmer vägledas i utskottsarbetet för global förbättring.

Resor, besök och privilegier

Att hemma eller borta få träffa många intressanta grupper, människor och organisationer och att kunna öka sitt vetande runt olika skeenden i tid och rum, är ett stort privilegium som följer med uppdraget i Riksdagen.

Jag saknar att vara så uppdaterad och välinformerad som jag var då. Lika mycket saknar jag alla underbara och berörande besök och gäster vi hade, och alla resor jag fick göra.
För under mina åtta riksdagsår reste och reste och reste jag. Under utskottstiden låg snittet på en utrikes långresa per månad. Några länder innan dess, som Nepal och Tanzania har jag ju haft förmånen att leva årsvis i som volontär, och privat hade det kunnat bli bara helt kort över dagen, som till Franska Guyana eller Costa Rica. Men för det mesta handlade det i Riksdagen om en veckovistelser med ett syfte. Något som kombinerade konferensande och studiebesök och som anordnades av rad olika inbjudare. Mer sällan av Riksdagen själv.

Den sista av mina riksdagsresor skulle skett i maj 2006, men den orkade jag inte med. Vi skulle hjälpa våra parlamentariska kollegor i Vietnam med litet utbildning i hur man både kan tackla och använda sig av media. En välkänd journalist var vår medföljande expert.

Men jag orkade inte packa, flyga och vara borta en vecka till. Trots att jag så länge längtat att få se Vietnam och sona litet av de kollektiva skuldkänslor jag hyst alltsedan tidiga 1970-talet, så hoppade jag av i sista minuten av pur utmattning. Kollapsslut och bara längtandes hem och bort från politiken.

En positiv liten sidoeffekt av resandet är att man lär man känna sina medresenärer litet djupare, till exempel en sådan kvinna som Gunilla Karlsson från Moderaterna. Hon kom in i Utrikesutskottet efter att ha varit i EU-parlamentet och tog genast över vice ordförandeklubban. En sen kväll tog hon chansen att tillsammans med mig vandra runt i kåkstaden Sowetos dunkla och halvfarliga kvarter i Sydafrika, i stället för att gå på det flashiga vingårdsbesök som var planerat för oss politiker på vår utskottsresa. Hon var genuint nyfiken på att få träffa de kontakter jag fått tips om genom svenska lilla biståndsorganet Sophia. Det hedrade henne.

När jag så småningom slutade i riksdagen 2006 gav hon mig en liten sten från Kosovo i avskedspresent, för hon tyckte att jag var en freedom fighter som förtjänat den.

Man kan uppenbarligen uppskatta en persons väsen så mycket mer, än deras politiska konfession…

Birgitta Olsson, Folkpartiet, numera Liberalerna, stack också ut och vi delade rum i Washington. Hon var nog den ledamotskvinna, sett på närmare håll, som verkligen satsat mest av alla på politiken och oförtröttligt gav sig ut i alla tänkbara frågor. Ofta i intern motvind och sällan med mina värderingar – med undantag för Mänskliga Rättigheter, jämställdhet och mot köttätande.

Riktigt roliga var Kaj Nordqvists och mina resor till New York och Sydafrika. Vilka beundransvärda förmågor en synskadad människa måste tillägna sig! För att memorera allt, ta reda på en massa triviala praktikaliteter som strömknappar och ljud på övergångsställen, orka parera en mängd helt onödigt praktiskt strul och stå ut med dumma kommentarer – för att alls klara att flyga och ta sig fram i världen. Han kunde allt det, och mycket mer därtill.

De bästa utländska utskottsbesöken, de som etsat sig fast i minnet under både partiledartiden och som UU-ledamot, skedde emellertid varken uppe i utrikesutskottets trevliga sessionssal eller ute på alla de oräkneliga resor, manifestationer och debatter som jag bevistade runt om i landet och i världen.

Det var i stället de mer informella träffarna nere på vårt eget partikansli. Befrielserörelser från Sydamerika, småbönder från Frankrike, Taiwans beskickning, spanska ambassadörer, iranska förtvivlade studenter med flera, med flera bokade in sig i en strid ström.

Där fick de en kaffekopp, mitt hjärta och mina öron. Det kändes som jag satt med alla tänkbara företrädare för alla problemfickor som fanns i hela världen. Fikade, lyssnade och lärde. Lärde, lyssnade och skrev. Häpnade och skrev och lovade förvalta budskapen.

Mina anteckningsböcker, nu undanstuvade på vinden, är fulltecknade med notater från alla dessa gripande möten.

Några av alla dem har bitit sig fast extra mycket. Ett som jag minns extra väl, var när Peter Hjukström från Svenska Afghanistankommittén, SAK, bad att få komma till mig en sen eftermiddag redan hösten 1999 för ge mig en dragning. Intensiteten i vad han berättade om det som kommittén mot alla odds lyckats åstadkomma i Afghanistan, blev nätt opp livsavgörande för mig. Efter det satt jag uppe två nätter och läste på och skrev ihop en glödande Afghanistanmotion. Men språkrör fick inte lägga enskilda motioner själva, så det var någon annan kollega som fick skriva under och stå för den.

Våren 2000 kommer en mycket tagen och till bristningsgränsen pressad kvinnlig ambassadör från Eritrea, Hebret Berhe, och knackar oanmäld på min dörr. Hennes folk svälter. Världen gör ingenting. Regimen därhemma är … ja, hur mycket ska hon våga  antyda till mig, utan att gå för långt?

Hon vill få mig att förstå hur riktigt illa det är på alla plan i hennes land. Vilket hårdnande förtryck och vilka militärutgifter som urholkar alla andra tillgängliga resurser.

Hon kommer senare med hem till oss Hälsingland med sin son och får fira en glad svensk midsommar. Att vara avspänd och fri i ett privat hem på landet med sol och litet grönbete några dagar, i stället för att sitta instängd i den trista Nackalägenhet som deras ambassadörs-”residens” erbjöd, gjorde henne uppenbarligen gott.

Hösten 2000 söker hon upp mig två gånger till, men hon ser alltmer rädd ut. Sedan är hon borta.

Långt efteråt får jag veta av Dodde Boström, en kamrat från Solbergaskolan, sedermera stjärnfotograf, författare och global reporter, att hon flytt till USA och att regimen är efter henne, stämplad som dissident och förrädare.

Samma plågade intryck och samma vädjande intensitet kommer våren 2001 emot mig från Ibrahim Rugova, Kosovos nyvalde fredspresident. Han är något så sällsynt som en ledare som öppet är för ickevåld! Men han är dels redan marterad av den lungcancer som snart ska bli hans död och dels så hårt ansatt av både serber och kosovoalbaner som inte alls ville ha något vapenfri lösning av Kosovokonflikten. En dödsmärkt fredsängel som aldrig fick en chans, men som ändå reste Europa runt för att söka stöd hos varje tänkbar allierad för sin linje.

Stort och tragiskt

Hösten 2002, kommer så Rolf Ekéus in på mitt enkla rum i botten av ledamotshuset. Han vill som FN:s utredare redogöra för hur det ser ut med vapeninspektionerna i Irak, vilka inte alls lett till några substantiella fynd av några påstådda massförstörelsevapen. Vårt parti, det vill säga jag, gör samma bedömning som den han är på väg att göra.

Men jag sitter hela mötet och undrar varför han kommer ner till mig, i stället för att gå upp till de nya språkrören. Antagligen är han felinformerad om vem som nu leder partiet tänker jag, och får allt svårare att koncentrera mig på själva samtalet. Men han är fin. Seriös. Och helt klart väldigt bekymrad över vad som iscensätts i Irak med alla fabricerade anklagelser som ska ursäkta en amerikansk krigsöppning.

Den följer mycket riktigt året därpå, och konsekvenserna av draksådden fortgår ännu arton år senare. Dagliga attacker, dagligt våld i ett så splittrat, sargat och förött land. Irak och Falluja är för evigt inskrivna som ett av USA:s globala aggressions största och skamligaste offer, näst efter alla latinamerikanska kupper à la Contras och såklart det gamla genomvidriga Vietnamkriget. Jag har för mig att det är hela 26 konflikthärdar planeten runt som USA har iscensatt alltsedan andra världskriget.

Samma intensiva känsla av angelägenhet var det när Jabar Amin och hans kollegor gav mig en första introduktion i kurdfrågan. Det folk som 1920 lämnades utan eget land och som nu lever splittrade i över fem olika stater, förtrycks ännu i olika grad på alla dessa kanter. Kurder har bedrivit en imponerande kamp för frihet och självbestämmande redan långt före USA:s invasion av Irak 2003.

Han blir min vän och vill självklart dra med mig på någon av sina många resor till.

Kurdistan. Det sker dock först 2005 efter ett misslyckat försök sommaren 2002, då vi stoppades av turkisk militär.

Sammantaget känns som sagt detta myckna resande som det största privilegiet jag fått av politiken; tänk att ha fått se så mycket av vår värld! Särskilt som jag vet att den globala klasstillhörigheten avläses just på hur man reser och varför: frivilligt, planerat, bekvämt, snabbt och kunskapsmässigt berikande. Eller inte…

Jag har i alla fall fått tillhöra gruppen av dessa ytterst priviligierade resenärer och den så kallade ”hundraklubben” hägrar. Av klotets alla cirka 200 länder har jag hittills gjort 59 kryss, det vill säga i så många länder har jag kunnat sätta ner min fot.

Helst ville jag få se allt på mitt klot. Min värld. Vår värld.

I husarrest i Turkiet

Det första försöket att med Jabar komma till Kurdistan är en av de mer minnesvärda resor jag gjort. Vi var 2002 en nätt liten grupp bestående av Jabar själv, mig, Ann-Margret Mossberg, Jakob Dencker och Yvonne Ruwaida.

Under försommaren blev vi utrustade med nödvändiga ambassadpapper för att via Turkiet komma in till Irakiska Kurdistan. Vi flög först ner till Ankara, sen till den kurdstyrda staden Diyarbakir och sist med ett lokalflyg till lilla Batman. I en sista etapp med hyrd folkabuss skulle vi ta oss till gränsstaden Silopi vid turkisk-irakiska gränsen.

Men längs den sista sträckan av landsvägen blev vi upphunna av turkisk underrättelsetjänst. De följde oss först långsamt och på distans, men sedan allt tydligare och allt närmare under cirka tre mil. När de till sist blinkande stoppade oss, beordrades vi att komma med till närmsta större ort för att turkisk militär skulle eskortera oss vidare. De tyckte inte alls att vi hade i den här turk-kurdiska gränstrakten att göra och var ytterst tveksamma till om vi skulle uträtta något som de skulle komma att gilla i Irak.
För övrigt verkade vi inte vara något riktigt riksdagsfolk heller, slafsigt klädda i shorts och sandaler som vi var.

Från vår sida krävde vi att lämnas i fred och åberopade våra visum, pass och specialintyget från Turkiets ambassad om att ges fri lejd över gränspassagen. Men det hjälpte icke. Vårt specialtillstånd kunde vi torka oss med ni-vet-var och i stället blev vi allt mer misstänkliggjorda och oönskade.

Så vi kontaktade vår dåvarande svenska ambassadör i Turkiet, Ann Dismorr, som i sin tur kopplade in UD och Anna Lind. Allt detta tog sin lilla tid och vi fick under tiden sitta i husarrest på ett hotell i den lilla byn Silopi.

Med våra beväpnade vakter utanför de respektive hotellrummen fördrev vi fyra dagar av sysslolöshet och brädspel. Minns att jag i alla fall fick gå en bevakad promenad i byn och köpa mig en ovanligt snygg palestinasjal, som ena sonen senare annekterade och bar så stolt.

Samt att vi spelade kort med våra fångvaktare. Precis som vid det berömda Stockholmssyndromet på Norrmalmstorg i min ungdom, blev vi kompisar med våra nästan-gisslantagare…

Vi fick i alla fall lov att rätt ofta springa ner till internetcaféet strax intill det lilla hotellet, visserligen alltid med eskort, för att maila hem till Sverige. Särskilt Yvonne och Jabar var flitiga i att kontakta all svensk media de kunde och att för dem berätta om vår belägenhet.

Men in till Irak/Kurdistan kom vi ändå inte. Bara hem igen, genom att vår ängel Anna Lind personligen kontaktade Turkiets utrikesminister Gül.

Väl hemma på Arlanda möttes vi som hjältar med blommor och en liten hurrande skara som tackade oss för – tja vadå? Det måste ha varit några kurder som tyckte att vi hade varit modiga som utmanat Turkiet, landet som ännu notoriskt förföljer deras folk och förnedrande kallar dem ”bergsturkar” …

Öst-Västligt och Västvänligt

Jag har väldigt kluvna känslor för just Turkiet, inte bara tack vare denna incident. Dess största stad, Istanbul, är i princip den enda storstad i världen som jag verkligen gillar och dit jag gärna reser gång på gång.

Den vilar så strategiskt vackert på spetsen vid Bosporen på tippen mellan Öst och Väst. Turkiet har i sin historia och i sin mentalitet också alltid balanserat mellan dessa två hemisfärer.

Att anatolisk mat dessutom är bland den godaste i världen har Süreyya låtit mina smaklökar få lära sig.

Turkiet är vidare ett mycket viktigt och strategiskt beläget Nato-land och har en duktigt stark militärmakt. Ett fäste i Orienten för den västliga försvarsalliansen och som emellanåt får ta en medlande roll gentemot sina grannländer. Visserligen inte gentemot Grekland angående Cypern, och bara måttligt gentemot Iran, men ändå.

Nivån på de mänskliga rättigheterna ser dock aldrig ut att komma upp till den EU-standard som Köpenhamnskriterierna avkräver varje presumtivt medlemsland. De senaste tio åren har det tvärtom gått brant utför för Turkiet med att tillgodose detta.

Under 2004 var landets kandidatur till EU-medlemskap högst aktuellt och jag reste dit i vårt trivsamma lilla regeringsplan med bland andra dåvarande talmannen Björn von Sydow. Vår lilla delegation for runt till diverse dignitärer och institutioner och skulle promota och uppmuntra deras utvecklingsansträngningar, främst på just mänskliga rättighetssidan.

De skulle kvalificera sin ansökan till ett fullskaligt EU-medlemskap, men jag var väldigt kluven och tveksam. Turkiets ständiga övergrepp mot kurderna, historiskt även mot armenier och i nutid mot journalister, plus det starka militärstyre som fått råda genom många årtionden gjorde att jag trodde de aldrig skulle komma att uppfylla kriterierna för mänskliga rättigheter och därmed inte kunna bli en fullvärdig ny EU-stat.

Samtidigt tyckte till exempel Frankrike, påhejat av flera i den svenska opinionen, att Turkiet var för ”långt bort, för folkrikt och för islamiskt” för att ens få bli påtänkt som del i den europeiska gemenskapen. Det som annars var bra med EU under 1990- och 2000-talen var, enligt mig, just utvidgningen. Ju fler medlemmar, ju plattare och bredare EU blev – desto mindre dåligt.

Så med kluven själ skålade jag mig igenom denna representationsresa, där vi var fyra parlamentariker plus vår jovialiske talman, som tillsammans skulle visa upp både EU:s goda vilja att få dem med och Sveriges specifikt egna vänskapsband.

Tayyip Erdoğan var då nytillträdd som premiärminister men blev ”sjuk” den kväll vi skulle möta honom. På en överdådig middag i landets representationspalats i Ankara fick jag i stället sitta bredvid en glad fransktalande turkisk diplomat.

Längst ner på den alnslånga menyn stod det med snirkliga bokstäver att vi skulle få dricka BEYAS till den fina maten – min ungdoms billigaste slaskdricka! Men han lärde mig skrattande att det helt enkelt betyder vitt vin på turkiska.

Historiskt imponerande är hur Kemal Atatürk på bara några få år i början av förra seklet ersatte det arabiska skrivsättet med latinska bokstäver och samtidigt behöll det talade orientspråket. Han hann västorientera och reformera det mesta i turkiskt samhällsliv, men fortsatte själv att vara just en klassisk orientalisk furste.

Erdoğans nybyggda presidentpalats av i dag är på samma furstevis rent patetiskt i sin vräkiga vulgaritet. Han vill troligen ha ett lika stiligt monument över sig själv som Atatürks enastående gravmonument är. Har ni sett dessa båda byggnader förstår ni vad jag menar. Jämför gärna denna palatsbyggarsjuka med Lukasjenkos i Vitryssland, eller Putins vid Svarta Havet. Har man ett hungrande ego, vill man gärna att eftervärlden ska se en som En Stor Man och då gäller det tydligen att hinna snickra ihop ett par stadiga byggnadsmonument över sig själv, innan man dör.

Från uppvaknandet till omvärlden under Atatürk, via en intensiv period av västorientering vid tiden för andra världskriget, kom en period med avsevärd och efterfrågad turkisk arbetskraftsemigration västerut.

Därför är det som nu sker i Turkiet så rent sorgligt att beskåda; en allt tydligare diktatur växer fram, som givit Erdoğan nästan absolut makt över 80 miljoner turkar. Han har på tämligen få år smulat sönder det mesta av den spirande demokrati som 2003 gjorde att vi kunde överväga att vilja ha dem med i de demokratiska strävandena i EU.
Hur kan ett civiliserat folk släppa fram något sådant?

Dagens Nyheters utmärkta ledaranalys i januari 2017 berättar hur detta också fått ekonomin att krympa tack vare att Erdoğan effektivt permanentat sin egen maktposition på bekostnad av demokratin, pressens, kapitalets och medborgarnas frihet. Utländska turister såväl som utländskt kapitel har dragit sig för att komma dit, alltmedan inflationen rusat i höjden.

Upptakten till detta demokratiska förfall avhandlade jag en solig eftermiddag 2013 med Şahin Alpay, professor i statskunskap och journalist.

Jag hade en dag över i Istanbul på väg till Afghanistan och hade av Mehmet Kaplan fått tipset att förkovra mig i landets utveckling via denne försynte demokratikämpe. Han har bott rätt länge i Sverige och brukade i engelskspråkiga tidningar skriva försiktiga, men dock kritiska krönikor om den turkiska regimen.

Vi satt tillsammans ute en hel solig hösteftermiddag på hans arbetsrumsaltan vid Bosporen och fläktades av en ljummen vind vid ett av universiteten och avhandlade allt det som utspann sig runt om i landet.

Genom åren har hans skriverier misshagat Erdoğan så pass att Şahin i dag sitter fängslad – utan brottsrubricering, utan rättegång. Exakt så ser sönderfallet av en rättsstat nästan alltid ut.

Men å andra sidan har Turkiet i dessa massflyktingtider jämte lilla Libanon, ändå öppnat sig och tagit emot tusentals av de eländiga flyktingar som vällt ut ur Syrien i den värsta flyktingkatastrof som världen skådat sedan andra världskriget. En kanske generös bedrift, fast EU också har fått betala landet litet väl bra för det. Turkiet ville såklart hela tiden slippa den belastningen och släppte så i mars 2020 till sist sitt åtagande.

Helt andra takter var det tio år senare vid ett nytt afghanskt parlamentskvinnobesök. 2013 satt jag i SAK:s styrelse sedan ett antal år, och var nu dess ordförande. Tillsammans med tre andra svenskor från olika partier hade vi sökt och fått pengar från våra partier, Riksdagen och framför allt från Svenska Institutet, för att ordna ett renodlat kvinnligt parlamentarikerutbyte. Jag satte igång med planeringen hösten 2012, när jag var inne i Riksdagen, och fick även god hjälp av det välsignade internationella kansliet där.

Dessa afghanskor hade jag lärt känna tidigare genom Afghanistankommitténs omfattande bistånds- och attitydarbete på olika konferenser i Kabul och Stockholm och de var verkligen varken bylsiga, nertystade eller bortkomna. Nej, nu var det fem självmedvetna och talföra kvinnor som kom hit, efter att vi först hade varit en vända nere hos dem i Kabul. De varken hukade eller grät, utan tog modigt för sig på presskonferenser och vart vi än i övrigt skred fram.

Denna andra besöksomgång innehöll enligt min och Svenska Institutets planering flera blandade studiebesök. Vi var såklart mest i Riksdagen och regeringen och träffade bland andra Gunilla Karlsson, då biståndsminister. Men även till UNIFEM, SAK, ett jämställdhetsdagis i Gamla Stan och såklart till den strålande biståndsorganisationen Kvinna till Kvinna, styrde vi våra steg.

Vårt uppdrag handlade ju om att främja det välkända Women, War and Peace-konceptet, alltså att se till att den epokgörande FN-resolutionen 1325 i praktiken äntligen skulle börja fungera i Afghanistan. Avsikten var uttalat att stödja dessa kvinnliga kollegor, så deras röster bättre skulle bli representerade i den stapplande och haltande fredsprocessen, precis som ju denna milstolpe till globala överenskommelser föreskrev.

En av dem, Shukria Barakzai, fick extra mycket medial uppmärksamhet, eftersom hon frankt deklarerat att hon tänkte kandidera till det förestående presidentvalet 2014. Ett alldeles oerhört tilltag för en afghansk muslimsk kvinna.

Deras egna färska erfarenheter som nominerade till parlamentet var dock extremt nedslående: kvinnliga kandidater fick över huvud taget inte några pengar att kampanja för. Deras fäder, makar, bröder, söner och grannar försökte som regel med kraft få dem att hoppa av eller självmant avstå, stanna hemma eller åtminstone lyda deras manliga påbud om vad de skulle driva, rösta för eller verka för i politiken.

Väl invalda tvingades de ofta tiga i plenisalen och talmannen i Wolesi Jirga stängde vid flera tillfällen helt sonika av deras mikrofoner om de sagt något som misshagade honom.
Som extra bonus blev de fysiskt hotade och till och med beskjutna, när de var ute i sina distrikt för att möta sina väljare. Ja, det var ingen ände på vilka ruttna villkor dessa demokratiarbetande kvinnor tvingades uthärda, i den spirande politiska demokratin i Afghanistan.

Också i det spirande fredsarbetet var som sagt den kvinnliga representationen fortsatt nästan helt obefintlig, trots allt internationellt prat om vikten av FN:s resolution 1325 och hur bra kvinnor skulle komma att få det. Det gäller ännu, i skrivande stund sju år efter besöksutbytet och tjugo år efter både USA:s invasion, första internationella återuppbyggnadskonferensen och UNR1325.

Går allt jämställdhetsarbete överallt på tok för sakta, eller ??????

Två saker noterade de afghanska parlamentariskorna extra mycket under sitt Stockholmsbesök och med extra stor förvåning.

Dels att det fanns ett manligt nätverk i svenska Riksdagen som främjade jämställdhet.

– Menar ni att dessa män verkligen vill hjälpa kvinnorna framåt, löd deras tvekande och förvånade kontrollfråga till mig efter sittningen med dessa välmenande svenska riksdagsherrar.

Det andra som gjorde dem konsternerade, var att reglerna för flickors och pojkar beteende, klädsel, rättigheter, skyldigheter och möjligheter på det jämställdhetsdagis de besökte, inte var strikt könsuppdelade. Inte alls bra ansåg de.

– Bara förvirrande med så långt gången normupplösning.

Nej, jämställdhet i nuvarande afghansk tappning avser ännu bara representativiteten och i viss mån att säkra lika rättigheter på vissa områden. Precis samma som den första vågens feminism här i Väst runt förra sekelskiftet siktade in sig på. Fastän alltfler kvinnor nu kvoteras in överallt i Afghanistan, till och med inom polisen och i det militära, vill ingen ännu rubba på det sociala identitetsbygge som det traditionellt gestaltats i roller eller relationer.

Män är män och kvinnor är kvinnor, menade de.

Rädslan är att fortsatt att tvingas vara lika, för att få tillmätas lika stort värde.

Trots dessa feministiska tveksamheter har uppenbart ett stort steg tagits av de kvinnliga afghanska politikerna: från de bortkomna nybörjare vi såg 2002, till den frimodighet, kompetens och målinriktning som uppvisades 2013. Inget mindre än ett kvantsprång!
Inkvotering av kvinnor i beslutande församlingar är en mycket bra start, men man må tåla att det tar viss tid innan det blir reella resultat.

Lotta Hedström har varit lärare, rektor, biståndsarbetare, landsbygdsutvecklare, bondmora, projektverkare, kommunbyråkrat, lobbyist, egenföretagare, föredragshållare med mera. Medlem och verksam i Miljöpartiet på alla plan internt och med förtroendeuppdrag sedan 1989. Bland annat språkrör 1999–2002 och därefter riksdagsledamot. Nu pensionär, verksam med egen permakultur-odling i Sveriges sydligaste glesbygd vid randen av Österlen.Lotta Hedström - Underförstått
229 kr. KÖP HÄR>>

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons

0 0kr