Ur: Kapitel 16 ur Waller

Annons.
Montage: Opulens. (Grundbild: Pixabay.com)

BOKSLÄPP. Skog och vatten omgärdar Laduvik, den avigt belägna småstaden, där de mest centrala inslagen utgörs av tung slummer och en Ica-butik. Waller är den första boken i P-C Wikes serie om Laduvik.En bok för dig som undrar hur det går till när anslagstavlor får salmonella och kalendrar snitslar banan. För dig som vill veta vem som har en mutter till keps, en gök i sovrummet och vem som leker Bondbrud på ett hotellrum. Här nedan publicerar vi kapitel 16.

199 kr. KÖP HÄR>>

Detta har hänt

I bokens tidigare kapitel har läsaren bekantat sig med karaktärerna i den miljön handlingen utspelar sig. Rut och Twist bor i Laduvik på en gård som har fler djur än grödor. De har inlett ett aningen splittrat samarbete med traktens Ica-handlare Bengt som köper in ägg och getost från gården. Ica-Bengt är tvär och aningen uppfylld av sin egen betydelse, ett beteende som präglats av hans förflutna.

Gårdens getter rör sig runt i en slags osorterad lösdrift. Situationen har blivit alltmer ohållbar och planer finns för att bygga ett gethägn men tiden har inte räckt till. Rut som noterat att Mini i grannfastigheten verkar sysslolös och föreslår en dag att de borde engagera honom i gethägnsbygget. I detta kapitel har de äntligen kommit sig för att knacka på hos sina grannar, något de tidigare dragit sig för eftersom de inte är helt bekanta. Vid ett par tillfällen hade de träffat Macs fru Pia-Carin medan de mest bara hejat på Mac. Det äldre paret driver en båtmotorverkstad och ryktet säger att Mac är den mest händiga båtmotormekanikern i trakten.

Laduviks gård ligger centralt så Rut och Twist får ofta agera vägvisare åt hjälpsökande, härjade och kapsejsade. Pernilla och Tobbe hör till den kategorin, särskilt när det kommer till båthaverier och tekniska bestyr. De har blivit en av båtmotorverkstadens främsta kunder på grund av prylar som de dragit på sig. De sliter hårt för att fördela tiden mellan det de måste uträtta och det de verkligen vill göra.

Kapitel 16

Om luciagubbar och Frödinbesök
samt filofaxer och självspelande cabrioleter

Säsongskiftet mellan vår och sommar skedde lika obemärkt som tidigare år. För inte alltför länge sen hade de mött vinden i ett nästintill hopkurat tillstånd. Twist hade kommenterat att de rörde sig som nyopererade på gården och Rut skrattade åt liknelsen. Eller som två strykrädda, föreslog hon. Det var i alla fall så det kändes i den kalla och elaka vinden. Den byttes så småningom ut mot friska vårvindar och strax därefter skvallrade ridån av välbekanta dofter om att försommaren hittat till Laduviks gård. Och nu är till och med den perioden förbi. Hagar och inhägnader hade torkat upp och dofterna från djuren blev skarpare i värmen. Helt plötsligt var de mitt i perioden då de tacksamt tog emot vinden som ett avsvalkande inslag i solvärmen. Åtminstone mitt på dagen. De allra första skotten som skjutit upp ur marken hade fått både form och färg, och nådde slutligen sin fulla höjd. För varje dag som passerade syntes alltmer av sommarens framfart och nu var det nästan högsommar.

Twist konstaterade att getterna blivit lata av solen medan hönsen i stället syntes alltmer aktiva utomhus. Och Rut som vanligtvis hade svårt att styra sin tid, som sällan lyckades lämna köksbordet under förmiddagen, gjorde som hönsen. Hon hittade ut i vinden. Tog sina tankar med sig och njöt av denna sköna tid som hon visste passerade fortare än den kommit.

När hon väl kommit så långt passade hon på att initiera en av alla de planer de redan format men aldrig tagit sig igenom. Att få saker utförda var som balsam för själen i och med att det ökade möjligheterna för att snart kunna kontemplera vid köksbordet igen. Genom att driva sig framåt i någon av alla planer skulle hon nå dit. Idag fanns det en plan att följa. En himla bra plan faktiskt och den satte hon nu fart på genom att gå i förväg och hålla Twist bakom sig. Så var det ofta, att de gick framför och bakom, snarare än bredvid. Förutom i just denna stund, var det vanligaste att Twist gick först och Rut efter. Tillfällena var ytterst få då hon lyckades slingra sig förbi honom och klarade av att hålla honom bakom sig. Det var i stort sett bara när de, eller rättare sagt hon, var ute på shopping. Då gick Twist tätt i hennes hasor, precis ett steg bakom, och följde varje sväng och inbromsning med perfekt precision. Stannade hon så stannade han, snurrade hon på en ställning, stod han och småsnurrade på ställningen bredvid. Han speglade varje rörelse hon gjorde. Lyfte hon av ett plagg från ställningen och studerade det noggrannare, kom han fram och frågade om hon gillade det. Undrade om hon ville ha det. Så intresserad av vad hon gjorde och vad hon tyckte. Eller kanske bara vaksam på minsta öppning i det tröstlösa och långtradiga knallandet i affärer och väntandet utanför provrum? Hon visste inte så noga vilket. Genom att närma sig kassan med ett urval av klädesplagg, trodde han kanske att han kunde skönja ett slut i det till synes planlösa shoppandet. Men som sagt, oftast gick Twist framför och Rut kallade honom därför för luciagubbe.

Sist när de varit ute i liknande uppställning hade en fundering börjat gnaga i Ruts huvud. Den formade elaka tankar om vad som skulle hända den dagen en avgrund öppnade sig, typ som ett hål i marken eller en sjö av kvicksand eller en vak i isen. Nästa gång kanske, när de var ute tillsammans, i skogen eller så. När han gick först och hon kom sen, och den vackra vitsippsbacken plötsligt skulle sluka henne. Skulle Twist bli totalt lost då? När svansen i hans strövtåg plötsligt bara försvann?

Hon var dock inte alldeles säker på om han skulle märka något men om han gjorde det, skulle han nog kika bakåt och runt omkring, däremot inte neråt. I ett par sekunder skulle han undra åt både höger och vänster, men innan han hade rett ut vad saknaden av frugan berodde på, skulle han själv fort glida ner i samma avgrund. Detta utan att ens ha hunnit blinka. Så skulle det bli. Missing people.

I denna stund var de på väg över till grannarna Frödins. De skulle besöka dem dels för att kolla in den till synes sysslolösa sonens muskler och hantverkshänder, dels se om de kunde gaska upp honom en smula. De skulle berätta om sig själva och hur arbetet på en gård går till. Kanske beskriva konsten att göra getost och förklara vilken glädje en välkyld äppelmust kunde skänka. De skulle fråga om intresse fanns att arbeta på deras gård.

Rut hade försökt att lista ut var det var som gjorde att Twist alltid skulle gå i täten. En teori var att han hade sitt, eller möjligen deras, mål i sikte och ville få vad-det-nu-var överstökat. En annan tanke var att han var livrädd för att glömma vad-det-nu-var, och därför gick både fort och först. Samtidigt visste han att han hade en arg kvinna efter sig som inte fann särskilt stort nöje i att trampa på bakom, så emellanåt skulle han stanna och ”samla ihop” dem. Precis två steg innan hon kommit ikapp, skulle han på nytt ta täten och dessutom anklaga henne för att hon saktat in de sista stegen. Han kanske också skulle säga att hon var som en sån där tidsoptimist som aldrig gick i tid till bussen utan i stället valde att springa som en toka för att hinna fram i tid. Den snälle busschauffören och hela bussen skulle tvingas vänta och sen skulle hon, tidsoptimisten, när hon nästan kommit fram till bussen och nästan kunnat ta på den, återigen börja gå långsamt. Jävligt irriterande, i stället för att springa ända fram till dörren. Så skulle Twist beskriva känslan för Rut, vilket i sin tur skulle få henne att gå ännu långsammare. Bara för att.

Männen på farfars tid paraderade alltid längst fram i familjetåget på vägen till kyrkan. Detta för att, som familjens viktigaste person, vara först med att ta prästen i hand. Ännu lite längre tillbaka i tiden var det också mannen som tog mat före alla andra. Han var också den som var först att ta plats i tvättkaret. Inte förrän han hade lögat av sin skit var det hustruns tur. Om det inte fanns en son i familjen förstås, då fick han hoppa i som nummer två. Det finns fortfarande kulturer där mannen är den som går först. Som har företrädet i talet och i rummet. Som anses vara den ende med kompetens i familjen och därför är den som bestämmer. Som håller i pengarna och som för familjens talan.

Du gör som de där männen”, brukade hon säga. ”Som går först i sällskapet som om du var viktigare än allt annat, medan kvinnan din, hamnar i skitänden av alla dina funderingar.”

Enda gången som kvinnan blivit framföst först var väl på riddartiden. Då framställdes det som en ridderlig artighet att öppna dörren för kvinnor och släppa in dem först i rummet. Det hela handlade väl egentligen om att låta kvinnan ta emot eventuella spjut, svärd eller kulor från fienden på andra sidan dörren. Mer smart än artigt alltså. Ett annat tillfälle då det anses förklarligt att låta en kvinna gå först är på lucia. Därför kallade Rut sin Twist för luciagubbe. Om hon skulle avvika från hans kölvatten, kanske ta ett litet steg vid sidan av hans upptrampade gång eller obemärkt fara ner i den avgrund som hon skissat upp i sina tidigare tankar, skulle han ingenting märka. Han skulle mest troligt bara kliva på. Mot sitt siktade mål.

Rut insåg att hennes tirader av funderingar måste ha piskat upp tempot för Twist hade sackat efter rejält. Dock misstänkte hon att det hade med hans förlägenhet att göra. Han ville verkligen inte störa grannarna. Rut drog ner på farten för att vänta in honom och ganska snart var han ikapp. Viktigt här var att inte släppa förbi honom, för var det något han gillade så var det flyt. Alla former av pauser och avbrott störde Twists motivation och målinriktning. Och med Rut främst var risken stor för både pauser och avbrott. Han tyckte att hela hon var en paus. Utom idag. Idag var det hon som var anföraren, och hon njöt.

De såg att Frödins hade besök. En silverfärgad BMW Z4 med cabriolet stod parkerad på gården utanför verkstaden. Cabrioleten var nedfälld och vid en närmare titt såg de att klädseln i bilen var av skinn. Mjukt, välskräddat, snyggt format skinn. Stolarna var skålade och tighta. Twist antog att det var sportpaketet. Vad annars?

Utrusande på snabba ben kom ett par i femtioårsåldern, på något sätt bekanta men ändå inte. ”Var det inte … Nej, jo … Jo visst var det väl de där två som var hos oss i höstas och frågade efter en båtmotormekaniker?” väste Rut i örat på Twist. Jo det var absolut de, och de verkade lika uppjagade och stressade som sist.

Deras kalender skulle man vilja kika in i, tänkte Twist i samma stund som mannen riktade sin nyckel mot bilen. Något knäppte till och en bit av bilens plåt höjde sig över alla andra. Aha, han hade börjat stänga cabrioleten.

Plötsligt hade Rut och Twist första parkett i något så spektakulärt som en nöjespark och magishow samtidigt. Något krånglade, så de fick öppna och stänga cabben en extra gång. Var det en sån där bil som de sett på reklamen tro, där alla bildelar plötsligt lossnar och transformerar hela bilen till en robot som dansar på skrangliga ben? Rut och Twist stirrade andäktigt på skådespelet framför sig. Bilägarna själva tittade uppåt mot de alltmer påtagliga molnen på himlen och vände sig sen bort mot Rut och Twist. De i sin tur stirrade rakt fram med munnarna på vid gavel, smått begeistrade av skådespelet. I samma stund som cabben jobbat sig igenom hela förslutningen och alla delar var på plats, stängdes taket med ett nästan ljudlöst ”klick”. Twist smällde igen sin mun så det smackade till. Det var långt ifrån ljudlöst. Rut såg i ögonvrån att han sakta drog utsidan av handen mot ena kinden.

Dreglar du?” frågade hon. ”Nej, nu får du skärpa dig.” Paret nickade bort mot dem med ett litet leende, tryckte sen solglasögonen på plats vid näsroten, hoppade ledigt in på varsin plats i självaste attraktionen och startade motorn. De körde därifrån och lämnade ett lätt moln av damm efter sig. Kvar stod Rut och Twist, var och en som fastlåsta i sin upplevelser. En rad tankar for runt i huvudet på Rut. Hon hann uppmärksamma att något hade landat på marken i närheten av den plats där bilen stått parkerad.

Hade den där avgrunden funnits nu, tänkte Rut … Ett hål, en vak, lite kvicksand eller varför inte alldeles vanlig mjuk blålera, skulle hon hoppat ner frivilligt bara för att slippa höra allt ältande från Twist. Om bilen, klädseln, däcken, motorljudet, lacken, cabben plus en massa annan obegriplig information om det han visste gömde sig under motorhuven. Twist stod och tittade bort mot rökmolnet efter bilen och när han var som längst bort i drömmarnas värld, hördes ett svagt ”bäääää” från en annan del av verkligheten.

Bäääää”, ”bäääää”, lät det igen och Twist var åter tillbaka i det som kallas en helt vanlig vardag. Hans medvetande återtog sin forna form, den som var präglad av jobb, jobb, jobb … BMW Z4, bye bye.

Twist kisade med ögonen i hopp om att det skulle ta lite, lite längre tid att förflytta sin skärpa och tanke från en Z4 och över till en get. När han ställt in skärpan såg han vilken av getterna som kallat på uppmärksamhet och såg också en gestalt stå på huk vid staketet. Det var Frödins son som hamnat där.

Bäst att fånga in den på en gång”, muttrade Twist och pinnade tillbaka hemåt igen. I hans tankar fanns fortfarande de sköna ljuden av Z4:ans motor. Han var djupt avundsjuk och det skulle ta lång tid att tränga undan den känslan.

I samma stund som Twist lämnat Rut kom herr Frödin ut. Han skakade oavbrutet på huvudet och ett leende spred sig över hela ansiktet när han gick Rut till mötes. Det var inte ofta de träffade grannarna, trots att de bodde så nära varandra. De hade mycket att stå i på de bägge gårdarna. Pia-Carin hade ju besökt dem för att göra sitt reportage om småföretagsamhet för ett antal månader sen men därefter hade de varken sett eller hört något från henne. I ärlighetens namn visste Rut knappt vad herr Frödin hette i förnamn eftersom hon och Twist alltid sa herr och fru Frödin när de pratade om dem. Hon tänkte intensivt på vad karln hette och tyckte att det hade varit galant att kunna säga hans namn i samma stund hon tog hans hand. Dessvärre närmade sig Herr Frödin fortare än hon hunnit få ordning på sitt minne så hon gav upp.

Herr Frödin nickade bort mot vägen där BMW:n nyss försvunnit. ”De där två”, sa han, ”de verkar inte riktigt kloka på något sätt.”

Vad? Hurså?” undrade Rut även om hon nog kunde tänkas hålla med lite grann. ”På vilket sätt är de inte kloka tycker du?”

Jo”, fortsatte herr Frödin, ”de har fler båtar än de klarar av. Här hos mig har deras båt stått med haveri av olika sorter hela vintern och nu när våren kommit och båten är i tipptoppskick, kan de inte använda den eftersom de inte har någon bryggplats. Det enda de lyckats jaga rätt på var visst en plats på gruset där borta.” Han pekade bort mot båtklubben på andra sidan vägen. ”Sen har de två mindre segelbåtar också att hålla i form.” Detta skrattade han gott åt och precis då kom Rut plötsligt på hans namn. Det är Mac han heter, tänkte hon.

Det är tur att de har en sportbil som går fort i kurvorna så de kan hinna med allt”, fortsatte Mac och skrattade högt. ”En sportbil som går riktigt snabbt. Och dragkrok har den med. Men tror du att bilen kan dra båten? Näe, då ringer de till mig. Likaså när cabben strular vilket den gör stup i kvarten.”

Med de orden hade herr Frödin börjat skratta på både in- och utandningen. Han behövde böja sig framåt för att hantera hostan som kom samtidigt med skrattet. När han lutade sig framåt för andra gången, stannade han till mitt i rörelsen. Han torkade bort en tår från ena ögat och kikade bort mot något som låg på marken. Han tittade på samma sak som Rut gjort strax innan.

Precis där parets bil stått parkerad, låg det en bok i gruset. Mac och Rut gick dit för att titta närmare på den. Det såg ut som en filofax. En stor, tjock och välfylld kalender. På framsidan var två bokstäver ingraverade i skinnet. PW, stod det. Paret måste ha tappat den innan de åkte. Rut plockade upp den och hann tänka en flyktig tanke om att ta den. Här hade hon chansen att kunna rota lite och genom att ta kalendern skulle ett giltigt skäl finnas för att kontakta paret som hon blivit så nyfiken på. Fast så gjorde man ju verkligen inte. Det rimliga vore hellre att lämna över den till Mac som redan kände dem. Hon vände om och mötte Macs blick.

PW, det måste vara hennes initialer?” sa Rut och hoppades att Mac inte skulle genomskåda hennes tjuvaktiga tankar vilka borde stått skrivna i pannan på henne.

Stämmer!” intygade Mac. ”De heter Wanjelin i efternamn vet jag, och jag undrar om inte hon heter Pernilla. Jo så är det.”

Som i en tyst överenskommelse gjorde de det förbjudna. De öppnade upp boken på det uppslag som markerades med ett rött sidenband. Eller rättare sagt Rut öppnade den medan Mac lutade sig över henne för att se bättre. Rubriken på uppslaget löd: En helt vanlig maj månad och lite till. Sen började Rut bläddra. Sidorna var fullklottrade. Här och där var det bilder, små budskap, inbjudningar och angelägna kom-ihåg. En del var fastsatta med gem i kalenderbladen. Viktiga saker var inringade i ovaler eller moln, skrivna i rutor eller häftigt och hårdhänt understrukna. Kom-ihåg-anteckningarna var kodade i ett fyrverkeri av färger: rött, svart, varselgult och blått. Det satt post-it-lappar här och där, det var pilar och streck som for hit och dit. Ett antal öron var vikta. Det fanns till och med några överstrykningar och lite tippex-kladd. Tänk att någonting faktiskt gick att planera bort av allt det här, tänkte Rut när hon såg det. Kalendern var ett synligt bevis på pågående kaos och hur tanken var med de olika prioriteringarna var snudd på obegriplig att förstå. Vad var viktigast att komma ihåg här: understrykningarna eller molnen, rutorna eller ovalerna?

Rut och Mac tittade på varandra utan ett ord. Så här långt i deras snokande kunde de alltid låtsas som om de bara hade undrat vems kalendern var men nu var det som om ingen av dem kunde hejda sin nyfikenhet. Rut kunde svära på att hon skymtade en svag, uppmuntrande nickning från Mac vilket gjorde att hon vågade vända upp nya blad i den fullklottrade och slitna kalendern. Hon stannade upp vid det som såg ut att vara en mindre essä, ett meddelande till någon och hon undrade till vem. Rut tittade på Mac igen som faktiskt såg ut att grina illa.

Du ser inget va?” Rut märkte att han kisade så ihärdigt att han nästan såg ut att grina. ”Jag kan läsa högt”, föreslog hon och inledde högläsningen utan att vänta på svar:

Håller på att smälla av. Alla jagar runt som vettvillingar i maj, så även jag. Alla pratar fort och i halva meningar, ständigt på språng. Den enda som verkar ha grepp om läget, som lugnt och sansat förmedlar sin ställning, är coola Fröken Ur. Nu har jag gjort en lång pappersremsa över alla dagar som är kvar till Grekland, klipper en dag i taget. Vart tog april vägen och shit vad saxen går hårt i maj.

Mitt i allt … och efter TVÅ (!) års väntan kom lärarlegitimationen. Två år efter alla betyg, intyg och examensbevis skickats iväg. Därtill ett långt följebrev angående det tolvåriga arbetet som speciallärare. Kanske kunde tillgodoräknas som erfarenhetsår? Kanske? Lärarlegitimationen kom. Inte ett ord om specialpedagogik trots flest högskolepoäng där?! Däremot behörighet för bildundervisning årskurs 1–3. Stackars barn. Måste överklaga inom 3 veckor (… fast de hade 2 år på sig att utforma legitimationen). Och på jobbet är alla galna. Sista nationella proven är avklarade och därmed all organisation runt det. Elevarbeten gås igenom för att betyg ska kunna sättas. För elever som inte får betyg behöver dokumentation samlas och en sista åtgärd prövas. Uppdatera och skriva nya åtgärdsprogram i elfte timmen, återgivning av tester, pedagogiska kartläggningar och informationsbilagor till gymnasiet. Mitt i allt; boka tolk och delta i sena utvecklingssamtal samt ett mobbningsärende. Paradox: just nu är eleverna i vägen för verksamheten. Skitarg!! Vi sliter med dokumentation kring elevers behov av extra stöd, utöver vad vanlig undervisning kan ge, söker pengar av snålkommunen. Avslag. Ibland hatar jag älskade maj.

Oj”, sa Mac.

Wow”, sa Rut. ”What a mess.”

De fortsatte att bläddra. Först ut låg valborg, en tisdag.

APRIL

30. Mösspåtagning för Emil efter 4 år i gymnasiet. Valborgseld vid Ängsan (svinkallt) Kvällsskumpa i badtunnan.

MAJ

1. Säsongens andra Viper-segling. Med bravur! + firade med glass på Fjällgatan. Tre kulor är en för mycket … Springrunda.

2. Fixa naglarna eftermiddag. Premiär på Brukets veranda (infravärme behövdes). Blev det vanliga; Caesarsallad och en öl.

3. Polisen, Drop in fixa nytt pass till Tor + inköp sommarkläder inför Grekland. Shorts, skor, underkläder. Springrunda.

4. Glöm ej! Tanka på Tors mobil. Bröllop V-tuna kyrka, blåsigt och kallt, stackars partyklädsel. Badtunna kväll.

5. Tor bågskytte utomhus, i någon Upplandsskog. Prom; två varv 2,5 km-spåret.

6. Slutredigerat Emils bildspel till studenten, 269 bilder, oj! Välj bild, skicka in och beställ studentskylt hos Fuji Foto. Gymmet.

7. Öppet hus på jobbet; grill, fikabord, försäljning, tipspromenad. Emil & T tittade förbi. Skoj och solen gassade.

8. Ledig onsdag. Solat i bikini på altanen. Redan! Tor till simhallen medan vi gymmade.

9. Skansen, ett och annat djur. Sockervadd, kanelbullar och marmeladstänger + glass Fjällgatan, igen! Två kulor.

10. Provkört Z4 nercabbad biltur till Marinan, en öl i solen + givetvis en fikatur till Mälarpaviljongen. Springrunda.

11. Ranängen: hämta strandvagn som blivit kvar. Saltis: flytta runt båtar på piren + middagspizza på Deli Pizzeria.

12. Tune Up Race Mjölkan, 5 båtar på vattnet, 6–10 sydlig. Mer träning än tävling. Springrunda.

13. OBS! Glöm ej, köp simfenor idag. Till gymmet. Mjukglass med strössel i V-holm.

14. Tisdagsträning Viper i Saltis. Innehåll: Samarbete och team spirit ombord. Så oense att det gick gäss på vattnet. Kall kväll, fy fan, blev sent, hemma 22.30.

15. Gymmet. Ägnat kvällen åt att försöka rädda/laga/återställa USB-minnet som kraschat. Åtskilligt med nedlagd tid helt borta. LÅR, läsårsreflektioner från hela skolåret. Bara att göra om. När?? Deadline om 3 veckor.

16. Drygt 240 mejl senare oss klassmammor emellan … morgon, äntligen vinkat av Tor: Klassresa till kastellet + camping. Solen sken på de små! Lyckat! Springrunda.

Springrunda”, sa Rut högt. ”Varför klämmer man in springrundor när man redan härjar runt så här?”

Ja, och inte bara en utan flera per vecka, och så gym dessutom”, tillade Mac.

Jamen, hon solade ju tydligen en onsdag där på altanen. I alla fall en stund”, sa Rut. ”Men allvarligt, hur blir man sån här? Hur kan man packa in så mycket i en kalender? Och det här var bara hälften av månaden.”

Inte vet jag, men jag har hört av frugan som läser en del, att dålig bekräftelse från viktiga vuxna gör att man stressar runt och är produktiv för att visa sig duktig. Mest för andra men också för sig själv. Det finns ett samband här.”

Jaha, lite se mig menar du? Det låter rimligt kanske … Läser hon om sånt din fru … eh Pia-Carin?” Mac nickade till svar. ”Det låter spännande.”

De lutade sig på nytt över texten och fortsatte att läsa. Väl medvetna om att det inte var särskilt rumsrent det de höll på med. Särskilt Mac kände sig skamsen, det var ju trots allt en av hans kunder. Så här fick man väl ändå inte göra?

Medan de fortsatte att vända blad i Pernillas kalender, la sig samma slags koncentrerad tystnad runt dem, som den ljudlöshet busiga barn ibland genererar. Deras ögon letade sig girigt fram från dag till dag. Mac konstaterade att en omfattande mix av födelsedagsfiranden, överraskningspartyn och grillkalas var noterade. Rut å sin sida påpekade att idrottsdagar, skolutflykter och matsäckar tog stor plats under majdagarna. De kommenterade att det nog gärna blev så på våren. Men att mitt i allt detta också städa tomten och carporten, köra sväng efter sväng till tippen, tycktes aningen överflödigt.

Glöm inte att hon stod en heldag på någon loppmarknad också”, sa Mac. ”Titta här förresten!” sa han och pekade på den nittonde. Rut läste högt: Bröllopsdag, and so what … vem hinner med sånt? En extra puss. Gym som vanligt.

Så kan man också tänka”, sa Rut. ”Är allt viktigt blir inget viktigt till slut, men titta här då”, utropade hon och la pekfingret på den tjugosjätte. ”Fy vad hemskt!” Hon högläste texten: I DN idag stod det om en kinesisk babypojke som spolats ner i en toalett och lyckligtvis räddades ur det tio centimeter tjocka avloppsröret. Rut skakade på huvudet. ”Någon som blivit mer stressad än Pernilla, eller? Undrar varför hon skrev in det?”

Hm”, brummade Mac. ”Det måste ha med skolan att göra. Hon är ju lärare.”

Varenda majdag i kalendern var intecknad av gymtider, springrundor och springtävlingar och kappseglingar. Pilar och moln var nog tänkta för att markera graden av viktighet men liknade mest bara ett osorterat virrvarr. Den fortsatta planeringen av studentskivan var hårdhänt understruken i kalendern och det mest färgmarkerade exploderade precis här. Inför studenten skulle möbler bäras och pollen hållas undan. De skulle handla, duka, möblera, plantera blommor, hämta mat och duka fram. Rut läste den trettioförsta för Mac:

Emils student; Utspring 13.00 vid skolan. Dukar, dynor ut. Björkruskor och ballonger. Gassande härlig sommarvärme, finaste vädret på länge. Buffé från 16.00. Cirka 35 pers här, ute & inne i åldrarna 2–91. Dagens budskap från gymnasisterna barn- och ungdom: ”Skit i kondom, vi vill ha jobb.”

Var är det för fel på budskapet: skit i kondomen och gläds åt att planera studentskiva 18 år senare”, sa Rut och hävde ur sig ett gällt skratt. Hon tittade till på Mac och trodde att hon hade honom med sig men insåg snabbt att hon varit alltför frispråkig för hans smak. Hon växlade omgående stil.

Men allvarligt. Aldrig i livet att jag skulle vilja ha en enda av Pernillas dagar. Vad kan man kalla det här, är det mänskligt? Varenda dag är helt fulltecknad, alltså njuter de här människorna aldrig? Alltså på riktigt?” Rut drog efter andan och började prata osammanhängande.

Närvaro, här och nu, mental och själslig ro, eftertänksamhet, ta dagen som den kommer, bejaka sitt liv och sina lustar, höja blicken, sänka garden.”

De här människorna vet inte ens vad det är. De vet inte vad de missar”, replikerade Mac i ett försök att stoppa Rut. ”Men nu kom de i alla fall iväg, i och med att de kommit till botten av alla listade göromål”, sa han och riktade sitt finger mot en notering i slutet av juni: Förberedelse Travemünde F16 Worlds. ”Kanhända att de får chans att njuta lite där?”

Nästan så här såg min kalender ut innan jag bestämde mig för några år sen att bryta allt och skaffa en gård på landet. Med hästen, några höns och en mjölkko. Nåja, sen blev det julgransförsäljning, getter och ostframställning också. Plus att vi har planer på att starta ett musteri och bygga nya inhägnader. Kanske jag borde passa mig, så jag inte får en sån här fullspäckad kalender igen”, sa Rut och vevade runt med handen över filofaxen.

Mac tittade på Rut.

Det låter klokt”, sa han. ”Att ta det lugnt, att varva ner alltså.”

Mac”, sa Rut. ”Det var mycket trevligt att träffas idag. Jag hade ett ärende, eller Twist och jag hade ett ärende när vi kom hit nyss … men vid närmare eftertanke undrar jag nu mest om vi kan få bjuda över er alla tre på middag till kvällen. Glöm allting annat så länge. Jag ser att sonen din redan hamnat hos oss”, sa hon med en gest bort mot staketet där alltfler getter nu flockats för att bli klappade.

De verkar gilla varandra.”

Kanske du och Pia-Carin har lust att komma över om en stund. På något enkelt bara”, undrade Rut.

Det tackar vi för”, sa Mac och tog i hand. ”Du kan kalla mig Mac och frun min heter Pia-Carin, fast det vet du ju redan. Men kanske inte att hon kallas för PC? Och grabben vår kallas bara för Mini rätt och slätt”, sa han med ett leende. ”Lite tokigt kanske men så har det blivit. En förkortning av Mac Mini helt enkelt.”

Mac, PC och Mac Mini, la Rut snabbt ihop. De gav inte intrycket av att vara teknikfrälsta, snarare det motsatta. Hon mindes inspelningsutrustningen som Pia-Carin haft med sig vid intervjun. Ta vara på det gamla, gå inte på allt nytt, den som spar han har och laga hellre än köpa nytt. Det kändes mer som deras motto. Men vad visste hon egentligen?

Och jag heter Rut”, sa Rut, ”fast det vet ju du också redan … Vad tokig jag är. Rut som i ruta utan a, inte helt fyrkantig alltså”, skojade Rut. ”Jo Pia-Carin har vi redan träffat men det är en lång historia som vi faktiskt inte sett skymten av ännu. Historien alltså. I lokaltidningen. Ett reportage som hon skulle skicka in. Äh, vad jag babblar! Vi ses sen, vid 19-tiden.”

Ta du kalendern så länge”, sa Mac, ”er kvinnor emellan”, sa han med en menande blinkning. ”Det kändes som om det var du som hittade den, telefonnumret till henne står väl i och ni som är tjejer kan väl lösa det där.” Mac bläddrade fram till första sidan och mycket riktigt stod telefonnumret där. 070–3141592. ”De kommer inte att ha några ärenden här på ett bra tag och jag har för mycket annat att stå i”, förklarade han snabbt och klappade igen kalendern. ”Dessutom vill jag verkligen inte att Pernilla ska undra om jag kan ha tittat i den. De är ju mina kunder och så.”

Javisst”, sa Rut som förstod vilken prekär situation Mac ställts inför. Nu hade hon ju också världens bästa möjlighet att kunna fortsätta sin kalendergluttning men även att komma i kontakt med paret. ”Javisst”, upprepade hon. I så fall kunde hon samtidigt få chansen förklara att hon inte var fullt så tokig som de kanske hade trott i höstas och för egen del tyckte hon att de verkade vara trevliga. Och spännande! Hon ville träffa dem. Det ville nog Twist också, det var hon säker på och hon kunde knappt bärga sig tills hon kom hem för att berätta.

Det blev tyst en stund och det kändes som om Mac stod och vägde från fot till fot.

Jag har något mer som jag tror är deras också. En tomte. Den tar jag med mig i kväll så kan du lämna över alltsammans om ni får någon kontakt”, sa han innan han vände sig om och gick iväg. Det verkade som om han hade fått bråttom plötsligt.

En tomte, hur kan det komma sig? funderade Rut. En tomte så här i sommartid och varför i hela världen hade Mac den? Hon la sina händer på var sida om huvudet i ett försök att helt omsluta det. Händerna formade en hjälm, som ett skydd mot alla galenskaper. Hennes hjärna ville inte veta mer nu men ändå kunde hon inte låta bli att undra.

Vad är det för tomte? ropade hon till honom. Mac som först verkat så glad, hade efter all läsning blivit snudd på stressad. Han var redan en bra bit ifrån henne, på väg in bort mot huset, så han hörde henne inte längre. Frågan fick helt enkelt hänga kvar i luften så länge.

***

P-C Wike pratar först och tänker sen, det är då det gärna drar iväg. På liknande sätt förhåller det sig med skrivandet. Det som började med livfulla brevväxlingar och dagboksanteckningar, ändrade med tiden karaktär till mer terapeutiska alster. Sedan drygt tio år tillbaka skriver hon i bloggformat och här tog också manusskrivandet fart. Hon är född och uppvuxen i Täby, norr om Stockholm. Där bor hon ännu kvar, idag tillsammans med sin man. De har katamaransegling som gemensamt fritidsnöje och kappseglar både i och utanför Sverige. Wike har tre, numera vuxna, barn och arbetar som lärare på högstadiet. Tillvaron är relationstät och skrivandet inspireras dagligen av människor och platser som är knutna till den verkligheten. Karaktärerna i berättelserna, deras roller och relationer är ett hopkok av detta. Wike vill förmedla att det även i vardagens mysterier finns mycket som är värdefullt, häpnadsväckande och händelserikt alldeles nära. Hon skapar igenkänning och hyllar vardagen med humor och allvar.

PIPPI WINDRIKE
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons

Ur Röda siffror

BOKSLÄPP. Det är nu eller aldrig för Puddy. Kapitalet har sinat i
0 0kr