Prosa: Ur Öster om Intet

Annons
Bysantinskt konstverk.

I SAMARBETE MED PARTNER. Adam och Eva bor på en imaginär gård i myternas dimension, öster om Intet – bortom tid och rum. Ingemar Claessons bok Öster om Intet, ur vilken vi här nedan publicerar tre kapitel, befolkas av imaginära gestalter, kända från litteratur och mytiska sammanhang.  Öster om Intet är en fabel, en myt, kanske en meditation över varats ofattbarhet och egots paradoxala skillnader. En bok som stimulerar frågor men inte ger några absoluta svar.

 

Ingemar Claesson, född 1944 i Timmele, norr om Ulricehamn. Kom till Stockholm 1967 och prästvigdes 1988.

181 kr. KÖP HÄR>>

”Dimman tätnar, det blir omslag i vädret.”

Kastanjerna i den frånvarande allén doldes av silvriga slöjor. Grusgångarna var av genomskinlig kristall, häckarna bar gnistrande diadem, fälten innanför tomheten var mörkt glittrande. En imaginär månreflexion skymtade längs röda sjöar men bestämde sig för att vänta. Stjärnor ville ännu inte. Ingen verklighet berörde. Tid eller tolkning behövdes inte. Duvor svävade över skyarna men störde inte aftonens stillhet. Tomhet kunde inte stå emot dimman.

Eva drog ett svalt andetag. Tystnaden gjorde henne observant. Hon var intensivt närvarande i sin kropp, uppmärksamheten sökte sig ner mot hjärtat. Energin fanns där som vanligt, och värmen, tomheten och – framför allt – längtan efter ömhet. Någon berörde. Men hon avstod från mörkrets dragningskraft, stängde dörren till terrassen och återvände till det förflutna hon var van vid att vistas i.

De väntade inte fler gäster, men hon hade ändå en känsla av att något annorlunda skulle inträffa.

Det var sen kväll och de hade avslutat middagen. Det stora huset var mörkt så när som på biblioteket, köksavdelningen och några av sovrummen. Adam satt i sin länstol med glasögonen i handen, tidningen framför sig, tankarna i det förgångna, frågor vända mot det kommande. Eva ordnade med något i rummet. Gästerna hade dragit sig tillbaka. Känslor behövde ro. Världen, både den yttre och den inre, omslöts av vitt gnistrande intet. Nuet var tydligare än tid, allt andades frid – och ändå inte. Eva kunde inte glömma.

Gården låg vid en av den mytiska omkretsens större tomhetssund, söder om tid, väster om verklighet, norr om det någon kan ana. Från gårdsplanen var utsikten över varats intighet hänförande. Trädgården gav avmätt insikt i tomhetens form. Den översta trappavsatsen erbjöd inblick i nybildade myter.

Rymden ut mot förlorade ömhetsöar var förförande, solnedgångarna över bortglömda kärleksholmar var hungrigt röda, skönheten bland de frånvarande känsloskären förtrollande, särskilt under sträng vinter, när vikarna blev till massiv is och klipporna slipades av sylvass snökristall. Begär som aldrig hade funnits avvaktade, törst slumrade, saknad hade ännu inte väckts. Allt var stilla denna afton.

Bakom husen sträckte sig milsvida medvetandeskogar med täta ångestsnår och svårforcerade skamträsk. Terrängen var motsträvig, eftersom det fanns djupt borrade gruvgångar där generationer sökt lösningen på sin tids gåta, men som glömts bort och nu låg övergivet dolda. Faran i att störta ned i förgångna tidsåldrars misstag var överhängande. Kunskap hjälpte inte alltid. Bara de som var vana vid att navigera genom nollpunkter kunde nå sin planerade destination. De som övergav form fann fasthet. Tomhet var det enda stabila.

Vid klart väder såg man varats utkanter längst bort i väster i form av blånande, behärskade bergskammar, längre in var verkligheten röd. Men det fanns inga berg av guld, inga fyrkantiga cirklar, ingen hade mött talande ormar. Mytisk natur följer tidsfri form, överraskningar ges sällan, skuggor kan vara osynligt fasta, konturer oberäkneliga. Nätterna är ljusa och mörkret. Verklighet penetrerar och upplöser. Konventioner brister. Kroppar splittras: visdom fördelar.

Inga torn eller katedraler stör landskapet, inga minareter, inga stupas, ingen extern transcendens. Endast frånvarande tempel av immanent tystnad kan påträffas i oväntade gläntor. Enkla linjära formationer riktar blicken, ömhetsinfattade glasmönster vänder tanke mot innerlighet, stillheten manar till meditation. Skönhet är någons undflyende ansikte. Ingen profet, ingen prästinna eller professor, ingen tolkningstradition styr. Inga metaforer stänger, ingen symbol stör.

Det sanna är det falska, det funna är det förlorade, bland de borttappade är oväntad Närhet. Yttre manifestation leder ingenstans, det förlorade är redan framme: ett hängivet hjärta är större än någon helgedom.

De imaginära känslorummen har ingen huvudingång, inga dörrar ut mot tid, inga portaler över nuet, absolut inte något epitaf över det förgångna. Altaruppsats var Närvaro, som vid en punkt i tiden förenades med kropp, och som oberoende av tid eller form omsluter. Golven är böljande meningsmarmor som omformas vid varje steg, immanensvalven hålls uppe av frågande trosfantasi, tystnad gnistrar genom ömhetsinfattad genomskinlighet.

Det mytiska landskapet är mycket vackert, men få besökare blir inviterade till detta mundus imaginalis. Man tar bara emot särskilt inbjudna gäster och etablerade icke-varaforskare, personer som är vana vid att se förbi det konkreta, att tolka imaginär teori som verklighet: de, i anden pånyttfödda, är själva platsen och bär denna skönhet inom sig.

Myternas omkrets har lekfullt, imaginära språkspel som inte kan blandas. Ingen kan spela fotboll enligt ett schackspels regler, ingen kan segla till häst, ingen kan cementera sanning. Respekt upprätthålls av avstånd. Tystnad kan vara tolkningens bundsförvant när mytgestalter möts. Kärlek över dimensionsgränser kan vara svår – även om den naturligtvis berikar.

Till den konkreta, tids- och formbundna världen vill de som bor i denna dimension helst inte resa. Det medför så mycket besvär med tunga kroppar, möbler och åtsittande kläder, att de hellre avstår. Dessutom tycker de att personer med kroppar ofta har dålig andedräkt.

Imaginära personer vill helst glömma allt som sagts och skrivits om dem och vara vanliga, enkla mytgestalter med nog så konkret vardag. De har ingen möjlighet att påverka skeenden i den tunga världen, men följer utvecklingen med intresse, stundom med förfäran.

När Adam reser tungt i tjänsten, bjuder han sina gäster till ett avlägset beläget helhetshotell. Där förs man närmare materiens tidlösa natur.

När elden i den öppna spisen tog fart, satte sig Eva mitt emot Adam och såg in i lågorna. Elden lekte snabbare än dimman. Hennes skönhet skymdes av irriterad trötthet. Han älskade henne – mera nu vid mogen ålder är någonsin.

”Jag känner mig fortfarande kränkt,” sade hon något sorgset.

”Det är mycket märkligt,” sade Adam. ”Det går inte över. De förstår inte, men de anklagar mig lika mycket. Det är egentligen ganska kusligt. Man vill föra över all ondska på oss.”

De satt tysta en stund tillsammans. Elden gav generöst och de behövde värmen. Kvällen var inte kylig, men de kände sig ändå kalla eller kanske snarare tomma. Någon av gästerna hade citerat något ur en artikel. De behövde eldens sken mot sina ögonbottnar. Ljuset gav dem vila, deras kroppar väntade.

Inte bara det onda projicerades på dem, det var också deras spontana kärlek, deras vardagsömhet, som tyngde. De älskade, men inom den tradition som format deras myt hade deras kärlek blivit en del av ett heteronormativt system som de inte ville stödja, men som de, genom sin blotta existens, förväntades befrämja. När de var sig själva var de även en del av ett maktsystem med förödande konsekvenser för andras begär.

”Vi är ju bara imaginära gestalter i en berättelse”, sade Adam. ”Vi är inga eviga arketypiska manifestationer, vi kan inte ta ansvar för varken det onda som finns eller de ömhetsnormer som råder. Men detta kan de flesta tydligen inte förstå. Och vår tillvaro är inte baserad på någon helig plan eller något misstag – vare sig någon människas eller guds. Kärlek är aldrig ett misstag. Kroppar vet vad de vill, ande åtrår. Begär är inte brist, utan en öppen möjlighet till kreativitet!”

”Det händer att jag önskar att jag verkligen hade varit där, i denna minneslösa urtid, och tagit den där frukten”, sade Eva, ”så att min existens kunde ha varit knuten till något konkret och allt som sägs varit möjligt att motbevisa.”

Tystnad föll tät omkring dem. De var vana vid att uppfatta ohörbara klanger. Omedvetet följde de varandras andning.

”Kan du föreställa dig ett paradis där inget vissnar eller förmultnar?” sade Adam något senare. ”Var skall näringen då komma ifrån? Kan du tänka dig en örtagård som har en mera välutvecklad medvetenhet – där vita rosor och liljekonvalj rodnar, och där djur kan sjunga? Kan du föreställa dig en värld där all lust är likriktad?”

”Kanske innanför tiden”, sade Eva. ”Det vore ju intressant i och för sig. Jag vill gärna tala med tranorna och med ljungen. De har förmodligen mycket att berätta.”

”Men att alla skulle älska på samma sätt är skrämmande.” —

Kapitel 2

Eva gick fram till fönstret. Det var mörkt. Några duvor flög högt över nattens slöjor, men ingen märkte dem.

Tre män kom gående över vattnet: tre mörkhyade män som såg allvarliga ut, men som utstrålade auktoritet. De följdes av markerad klarhet. Ljus genomlyste natten, tomhet bar intets form, tyngd var lätthet. Dimman som de vandrade på var vit, tät och sammanhållen. När hon såg dem blev hon inte förvånad.

Eva förstod att det var ett betydelsefullt besök, viktigare än många andra. Hon tyckte sig känna igen mannen i mitten, men hon var inte säker.

När hon öppnade dörren stod de redan på verandan. Ljuset var borta, men inget mörker rådde. Hon såg inte männen i ögonen och märkte inte att deras sandaler inte rörde vid marmorplattorna.

Adam kom ut på terrassen, som omedelbart framstod som det helt andra.

De var bland böljande sandvidder. Palmtunga oaser väntade vid synranden. Vinden var mäktig, månen låg lågt, mörker strålade ogenomträngligt.

Terrassen var ett praktfullt tält: mörkt läder på utsidan, ljusa vävnader på insidan. Inredningen var inbjudande med fransade kuddar och förföriska divaner, mönstrade krukor med vatten och vin, hamrade fat överfyllda med frukter. Bröd, olja och dadlar var framdukade på låga kopparbord, blyinfattade ljushållare gav skuggor. Trappan var en följsam himlastege. Änglar omgav dem, mäktiga ljusgestalter iakttog intresserat, redo att öppna det oväntade. Deras blickar var förförande men inte förfärande. Adam anade Någon, som genast doldes av bortvända serafer.

Sången var tydlig men tystnade snabbt.

Adam log igenkännande.

”Välkomna in, vad kan vi stå till tjänst med? Jag hoppas ni stannar över natten.”

Männen bugade men svarade inte. De gick före in i biblioteket. Eva bjöd dem vatten, men de avböjde. Värdfolket satte sig och mannen i mitten gick fram till den öppna spisen, medan hans följeslagare tog plats vid vardera sidan. Ljuset från elden lyste genom deras kroppar och Eva såg Intet forma ord. Ögonblicket var utanför tid. Rum fanns inte, och de omslöts av Ande.

”Jag Är Ordet och Avgrunden.”

Mannen gick fram och andades på dem. Han såg inte på dem eftersom hans blick dödar och föder, tömmer och formar, förgör och förnyar.

De var ännu inte redo.

Han vände sig mot Adam:

”Låt tanken vara tom och kroppen tung av Intet.”

Han rörde vid Evas axel:

”Du är havande med avskapande tomhet.”

Mannen andades omärkligt. Till dem båda sade han:

”Ta emot mörker och ljus! Död och Liv! Vara och Icke-Vara!”

”Hade mannen talat med ord eller hade han berört deras intellekt?” Adam visste inte. Men han förstod genast. Han såg lösningen på deras dilemma, även om mannen inte förklarat något.

”Självklart”, tänkte Adam. ”Ordet och Avgrunden, form och tomhet, det undersköna och förskräckande Annorlunda. Det ofattbara, outsägliga, det komplext motsägelsefulla, det ologiska. Öppen, mottagande, extatisk närvaro, erotisk interaktion, kontextuellt samband i definierande motsats: intet bortom något – ljus efter mörker och ljus.”

”Det kaotiska, inte det logiska; det komplexa, inte det enkla; innerlig ömhet, passion, inte renhet; lek, inte ordning; det som skrivs mellan raderna, inte texten; den bortvända avgrunden, det undflyende osäkra, det obefintligt tomma, som bär fullhet. Linjen är aldrig rak, men inte heller böjd eller elliptisk.”

”Riktningen är mot det ofattbara, bortom tid och rum, utanför naturlagar, efter metaforer och metafysisk trosfantasi, oberoende av ursprung eller mål. Resan går innanför begrepp som essens eller existens, bortom annihilerad annihilation, för att födas i Gudomens Heliga Intet, den icke-verklighet som relationsmetaforer döljer, bortom dualism i absolut Annorlunda enhet.”

”Hade detta något med verklighet att göra? Tänkte han själv eller fördes han innanför av någon Dold? Fördes han bortom verkligheten? Var det materiens flöden han såg? Var han på väg att upptäcka något dolt?”

Men Adam ställde inga frågor. Tanken vibrerade, känslan glödde, kroppen var berusad. Allt var melodiskt pulserande, riktningen var inte given, inte heller tolkningen. Medvetenhet var outforskade fält. Allt var annorlunda. Ändå visste han.

”Gud är Gränsöverskridande. Därför existerar vi. Det är försvinnandet in i ofattbarhet som är ny födelse. Huvudpunkten är inte upplösning av skuld. Grundbulten är liv, evigt förvånande liv i Sonens motsägelsemättade Fullhet. Möjligheten är kärlek i oförutsägbar Form.”

Och han kände doften av mannens andedräkt. Han skulle alltid minnas den. Men skulle Eva vara havande? —

Kapitel 49

Tidsåldrar senare återkom de tre gästerna, lika oväntat, naturligt och verkligt. Dimman var tät även denna kväll, tystnaden var djup, frånvaron lika fulländad. De röda sjöarna skimrade. Ingen sjöjungfru lekte, inga älvor dansade, ingen fjärilsfe undrade vem hen var. Bergskammar andades rosa dofter, imaginära skuggor lockade. Verkligheten var mörkt mottaglig. Bergen längtade inte, skogarna saknade ingen, slätten hade slutat söka. —

Eva stod på en av de övre terrasserna. Hon var öppen, rak och obeslöjat mottaglig. Hennes medvetande var ett inbjudande fält för medverkan utan intention, jämförelse eller tävlan. Verkligheten var tydlig, varsamt transparant: hennes kropp profeterade ordlöst, markerat, viljestarkt. Hon var inte längre den fallna, utan den födda. Hennes kropp bar inte skuld utan befrielse. Hennes ande var lovsång. Under ett evigt ögonblick var hon bortom blickfång. Men hon var sedd.

När Eva såg männen blev hon inte förvånad. Hon stängde sin kropp och gick genast ner för att ta emot dem. Men de var inne i biblioteket före henne. Det var hon som var gästen. Hon var kallad att komma, att delta i födelse. Hon var mottagen.

Gestalterna var tysta, graciösa, lika svåråtkomliga. De följdes inte av ljus, samtalade inte med varandra. De var utan att vara. Dualitet fanns inte. Hon var en i allt.

Eva såg att de två männens kåpor av tunn säckväv var broderade med rörliga spindelliljor, som drog ihop sig i mörkret och öppnade sig närmare ljuset från brasan. Men liljorna var inte vita – de hade en ljus, obestämd, frågande färgton.

Männen visade inte sina händer, inte hellre sina fötter, men Eva anade att de inte bar sandaler. Ingen matta märktes under deras fötter. Till sin förvåning upptäckte hon att de hade kedjor om halsen med emblem som liknade det silversmycke som Magdalena burit.

Symboler tecknar annorlunda, immanent tomhet. Det finns inget bortom den inåtvända symbolen. Därför förstod hon inte varför dessa gestalter ändå använde tecken. Var det ämbetstecken? Var det kanske för hennes skull? För läsaren? Var det för att det som inte kan sägas kan ses?

Mannen som är Närvaro hade enklare, fritt fallande kläder utan sömmarieller broderier. Han bar inget smycke: ingen symbol tecknade den Kropp han icke-Var.

Han såg på dem dold av sin breda kåpa, andades på dem och sade först till Eva:

”Du är född. Det är fullbordat.”

Och så till Adam:

”Min Kropp är din. Du är tom Fullhet.

Orden rörde vid Adams medvetenhet. Han förstod att annorlundagörelsen var nära. Kognitionsförhängen brast uppifrån och ner, sanningsstenar vältrades undan, den stillhet som är bortom språk öppnade. Aktiv tystnad slöt hans ögon, immanent imagination iakttog.

Han visste att Gud frågade genom frånvaro och talade genom omärklig beröring, gav styrka genom uttömd kraft. Han kände att Kropp omslöt och han var genomlyst av pulserande tomhet. Inte heller denna gång visste han om orden verkligen uttalats eller om de manifesterats i hans medvetenhet, men han kände att de förändrade.

Adams kropp var tung av lätthet. Hans gestalt definierades samtidigt som den upplöstes. Ande var kropp i centrerad utsträckning. Men han var fortfarande hel i egen gestalt. Löftet var bortom tid. —

Följande morgon kunde glödande fotspår ses i riktning mot den dal där Adams och Evas söner offrat. Där växer numera osynlig ljung i flera gömda blå och nattlila nyanser. Regnen och vindarna ger näring åt de hedar som en gång var dramats centrum, men som nu vilar lugnt och omslutande. Området är naturskyddat. Även fåglarna flyger varsamt. En duva närmade sig Adams och Evas gård för att berätta om något kärleksmärkvärdigt. För övrigt var mytlandskapet stängt för besökare.

Senare skulle många lära sig att te gjort på ljungblommor är en av de rogivande drycker som marken ger. Platsen för brodermordet har blivit en vilande örtagård.

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons

Testa nytt

I SAMARBETE MED EKSTRÖM & GARAY. Känner du dig död som poet?

Ur Mendelssohnkartan

BOKSLÄPP. Med nästan omättlig aptit på intressanta detaljer och stor portion humor