Deckarhyllan: Nästan-deckare och nästan-krimi

16 nov 2026
Deckarhyllan: Nästan-deckare och nästan-krimi KRIMI. Den här gången handlar Deckarhyllan med Bengt Eriksson om nästan-deckare, nästan-krimi och annan ovanlig krimi. Bland annat uppmärksammar han Sofie Bjarups aktuella bok ”Skuggväv”.
Montage: Opulens. Bakgrundsbild: Pixabay.com

KRIMI. Den här gången handlar Deckarhyllan med Bengt Eriksson om nästan-deckare, nästan-krimi och annan ovanlig krimi. Bland annat uppmärksammar han Sofie Bjarups aktuella bok ”Skuggväv”.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson

Bengt Eriksson har skrivit om kriminallitteratur sedan början 70-talet och gav 2002 ut essäboken ”Deckarhyllan” för vilken han specialprisades av Svenska Deckarakademin. Han recenserar deckare åt olika tidningar och driver även Deckarlogg på nätet. I boken ”Bestämd, påstridig och besvärlig – fast rätt trevlig ändå” skildrar han sina yrkesår som frilansande kulturjournalist från 1968 och fortfarande.

Det finns en genre i genren eller snarare vid kanten av genren: en undflyende, extra genre som nästan är otänkbar men ändå finns. En undergenre med romaner som kan vara spännande eller till och med kriminella men ändå inte riktigt blir deckare eller ibland ens krimi.

Dessa romaner författas på gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, än på ena sidan gränsen och än på den andra. Med resultatet att de blir, så brukar jag kalla dem, nästan-deckare eller nästan-krimi. Ungefär som jag skrev inledningsvis: sin egen vid sidan om-genre i genren.

De kan också beskrivas så här: Romaner för de skönlitterära läsare som envist hävdar att de aldrig läser deckare och för de deckarläsare som likaså säger att de mest eller ”bara” läser deckare och liknande spänningslitteratur. (Just så, det här är skönlitteratur som tar med läsarna in i och ut ur genren, över gränsen.)

Svensk mästare i nästan-deckare och nästan-krimi är Marie H Lundh, nu aktuell med ”Sally och sanningen” (Albert Bonniers). Fast nyligen har hon fått konkurrens av Sofie Bjarud som med ”Skuggväv” (Lind & Co) författat sin hittills bästa roman – en ”spänningsroman”, enligt omslaget).

Till Lundh återkommer jag (se längre ner i dagens Deckarhylla) men först Bjarup. ”Skuggväv” är andra delen i vad som verkar bli en Värte-serie, namnet kommer från den lilla fiktiva orten i Skåne där romanerna utspelar sig. (Om jag får gissa på var den ligger, så någonstans mellan Lund och Sjöbo och närmare den senare orten än den förra.)

Sofie Bjarup har tidigare skrivit två historiska deckare om och i London på Jack the Rippers tid, alltså 1880-talet. (Också till den serien, blott två romaner, får hon enligt mig gärna tillfoga ytterligare någon titel.) Efter London förflyttade hon sig hem till Sverige och Skåne med romanen ”Svarta trådar”, som inledde Värte-serien.

Deckarhyllan: Nästan-deckare och nästan-krimi KRIMI. Den här gången handlar Deckarhyllan med Bengt Eriksson om nästan-deckare, nästan-krimi och annan ovanlig krimi. Bland annat uppmärksammar han Sofie Bjarups aktuella bok ”Skuggväv”.I den första Värte-titeln övergick hon också till att skriva noir och spänning som i förhållandet människa kontra människa och människa kontra plats och miljö. I den nya, andra Värte-romanen, ”Skuggväv”, fortsätter hon i samma stil och form. Ja, än mer så och än längre, drygt 400 sidor.

För det var mycket som Sofie Bjarup måste ha boksidor till att skildra: tider, personer, händelser. Den här gången också, nog ännu mer och fler än förra gången. Detta är tydligen hennes skrivsätt och metod för att foga ihop tiderna med personerna och personerna med tiderna.

”Svarta trådar” utspelar sig 1978 och 2022. Medan ”Skuggväv” utspelar sig sommaren 1993 och trettiotvå år senare – alltså nära nog i dag.

Både platsen, den fiktiva men verkliga byn Värte, och personerna – främst Gertrud som yngre och äldre (med och utan sin make, barnen som små och vuxna) men också Lasse (med och utan sin pojkvän Henrik) – återkommer. De har levt sina liv och de har drabbats av livet, nu lever de andra liv.

Det spanns och spinns som en väv av skuggor mellan dem och allt detta: dessa personer, dessa år, denna plats. Deras liv av och med svärta, åren som förändrade dem och skänkte – som det heter men snarare gav och lämpade på dem – andra liv. Sämre liv, kanske. Inte de förväntade. Men också liv som de överlever för att de måste.

Sånt är livet, kunde man skriva och sammanfatta, i verkligheten som i fiktionen.

Många detaljer och olika händelser som spretar åt diverse håll, än antyds och än lyfts fram. Allt och alla bidrar till spänningsskapandet. Här finns också vissa direkt kriminella ingredienser och trådar, men de lyfts inte fram eller tar över. Det eventuellt kriminella blir händelser bland andra händelser, för att ibland betonas mer för att sedan sjunka undan igen.

Till exempel det arkeologiska fyndet av en kvinna i mossen år 2024, hänger det ihop och i så fall hur med en försvunnen flicka år 1992? En kvinna på ett ålderdomshem uppenbarar sig ur historien = ur Gertruds barn- och ungdom med märklig information om hennes mormor. De bägge småflickorna som Lasse och Henrik hade hand om men som egentligen var barn till Henriks syster Pims. Ett par resor till narkotikamiljöer i Malmö och Köpenhamn. En våldsam manlig narkoman och en ihjälslagen kvinnlig. För att inte tala om Henrik och hans rika men obehagliga föräldrar på slottet, baronen och friherrinnan. Bakåt i historien anas också nazismen.

Samtidigt som Gertrud både längtar, verkar det som, efter sin förre make och samtidigt inte alls vill ha honom tillbaka. Och Lasse som fortfarande har svårt att klara livet utan sin make Henrik.

Det sistnämnda, homosexualitet, är en egen tråd i Sofie Bjarups författarskap. Den fanns i London- och återkommer i Värteserien. Hon skildrar homosexuell kärlek som naturlig och självklar, porträtterar den lika ömt som utsatt för hat och rädsla.

Vad jag ändå kan tycka är att romansidorna i ”Skuggväv” har blivit några för många. Renodla mer? Kanske, om det går, om hon kan, om hon inte vill och måste ha med så mycket. I så fall står jag ut, men jag tycker att här finns några longörer som borde vara onödiga.

”Skuggväv” är en spänningsroman, enligt omslaget alltså, där allt är lika spännande – lika mycket människornas liv, förhållande och samröre som det kriminella. Ja, mer och mest det mänskliga livet. En nästan-deckare och nästan-krimi för dig som brukar läsa deckare och för dig som aldrig läser deckare.

 

 

Fler nästan-deckare, nästan-krimi och annan ovanlig krimi

Mellanrummens spänning

Deckarhyllan: Nästan-deckare och nästan-krimi KRIMI. Den här gången handlar Deckarhyllan med Bengt Eriksson om nästan-deckare, nästan-krimi och annan ovanlig krimi. Bland annat uppmärksammar han Sofie Bjarups aktuella bok ”Skuggväv”. Marie H Lundh.Marie H Lundh har jag ju redan utnämnt till svensk mästare i genren nästan-deckare och nästan-krimi.

Nordmyrserien, hennes föregående serie, om domaren Sarah vid tingsrätten i nämnda Norrlandsort – med ”Sarahs val”, ”Sarahs lag” och ”Sarahs mål” (alla Polaris) som titlar – var lika spännande och innehöll lika mycket av psykologi som den mest psykologiska deckare. Men detta utan att vara så värst kriminell, mer än att Sara alltså är domare; inga deckare, mer som psykologiska livsromaner.

Lundh inleder nu – med ”Sally och sanningen” (Albert Bonniers) – en ny serie, kallad Dunaserien, med nästan-deckare och nästan-krimi som, av första titeln att döma, kommer att innehålla lika psykologiska och lika spännande livsromaner som den förra serien.

Och hon fortsätter att skriva och berätta på sitt eget sätt: ordknappt och kortfattat med luft och mellanrum, där spänningen darrar i berättelsen, mellan orden och personerna. Platsen heter Loudden, en liten fjällby med storslagen natur och egna människor som lever dramatiska, så kallat enkla liv.

Huvudpersonerna är två: Sally, som ändå stannade kvar. Martin, som gav sig av. Och aldrig har återvänt, av en anledning: det var natten då elevhemmet brann och katastrofen inträffade….

Det är 30 år sedan. Nu, till sist, äntligen, återvänder han. Martin står på kyrktrappan och håller om sin lillasyster Sofie. Lika längesedan det, som han höll om henne. Inifrån kyrkan hörs orgeltonerna från begravningsgudstjänsten. Deras pappa är död.

Sally är också här. Så möts de igen: Martin och Sally. De hälsar men hon låter bli att titta på honom. Sally vill inte minnas, hon har gjort allt för att glömma honom. Martin minns, han har aldrig – under 30 år – kunnat glömma henne.

Som jag skrev: psykologiskt, spännande, vibrerande. Det som kallas livet, ett liv möter ett annat liv, sina egna och andras. Det liv och de minnen man trodde hade passerat och gått över förenas med det liv man lever nu.

Martin återvänder hem för att ta över den gamla butiken i Louddens centrum, samtidigt som Sally får sparken från sitt arbete på äldreboendet.

”Sally och sanningen” hade kunnat bli en feelgood och romanen blev väl också det, på sitt sätt, på Marie H Lundhs eget sätt. En feelgood med känsla av thriller, krimi och deckare. Jovisst försvarar Lundh sin = min utnämning till svensk mästare i denna genre i genren.

Makabert, ockult och verkligt

Deckarhyllan: Nästan-deckare och nästan-krimi KRIMI. Den här gången handlar Deckarhyllan med Bengt Eriksson om nästan-deckare, nästan-krimi och annan ovanlig krimi. Bland annat uppmärksammar han Sofie Bjarups aktuella bok ”Skuggväv”.Om jag räknar rätt ska ”Vägs ände” (Albumförlaget) vara Dennis Gustafssons tionde makabra och ockulta – men ändå verkliga – tecknade seriealbum med och om Viktor Kasparsson, privatdetektiv (eller nåt ditåt) i ett förflutet Hälsingborg.

Skillnaden mellan konstformer, säg tecknade serier och författade detektivromaner, vad som går alldeles utmärkt att göra i den ena formen men knappast alls i den andra, fortsätter att intressera mig.

Som det här att en tecknad seriedeckare kan vara övernaturlig, just ockult och makaber, utan att det ifrågasätts. Medan en deckare i form av en roman bedöms efter hur realistisk den är. Ja, det är ett krav att den ska vara realistisk. Och det är synd.

Själv menar ju jag att det övernaturliga kan betona det naturliga och det overkliga betona det verkliga. Men få författare av kriminellla romaner vågar sig på att blanda overkligt-verkligt, onaturligt-naturligt och ännu färre lyckas. (Bäst har väl John Ajvide Lindqvist lyckats.)

I ”Vägs ände” – titeln kan ha olika betydelser men jag hoppas att det inte betyder att detta blir det sista Viktor Kaspersson-albumet? – lider Kaspersson av minnesförlust efter ”explosionen vid Sebbenboda”. Kanske att ett nytt mysterium kan ge honom minnet tillbaka?

Han är nu på väg med bil till Ättekulla, några kilometer söder om Hälsingborg för att utforska en händelse – eller två – eller tre – som ”Hälsingborgarn helst döljer mot sin hand”. (Det var under de dansk-svenska krigen, som ska glömmas.) Vid bilratten sitter Emilia Varga (en av Viktors väninnor, fler väninnor ska senare visa sig i albumet).

Att Helsingborg stavas med ”ä” ger förresten en aning om att detta är bakåt i tiden; inte idag. Vid Ättekulla har flera personer – ett par barn, en lantbrukare med ko, två danska historiker – försvunnit. Spårlöst och aldrig återfunnits.

Där stannar Viktor och Emilia med bilen och går ut, i skogen, bland träden och snåren. Och privatdetektiv Kasparsson upptäcker… vilket ska skildras i ord men lika mycket – eller mer – i bild.

Blandningen av den raka berättelsen och serierutor som exploderar för att illustrera händelserna får Dennis Gustafssons tecknade historiska deckarseriealbum att bli ännu mer, säg, påträngande. En historia berättas samtidigt som seriemediet används.

Visst kan seriealbum räknas in bland utgivna deckare? Jag gör det, i alla fall. Dennis Gustafssons tionde Viktor Kasparsson-album ”Vägs ände” är en av årets bästa svenska deckare!

Män som hatar kvinnor – nej, kvinnor som hatar män

Deckarhyllan: Nästan-deckare och nästan-krimi KRIMI. Den här gången handlar Deckarhyllan med Bengt Eriksson om nästan-deckare, nästan-krimi och annan ovanlig krimi. Bland annat uppmärksammar han Sofie Bjarups aktuella bok ”Skuggväv”.När Karin Smirnoff tog över och fortsatte att skriva på Stieg Larssons Millennium-serie så övertog hon den inte utan gjorde den till sin. Hon skrev inte vidare utan hon skrev som sig själv, utifrån och bortifrån Larsson. Hon skrev inte ut Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist ur handlingen men hon tog ifrån dem rollerna som huvudpersoner, lät dem i stället bli bipersoner i serien.

Smirnoff tog också med sig berättelsen och händelserna hem till Norrbotten genom att skapa den fiktiva kommunen Gasskas, strax söder om Jokkmokk. Hon introducerade Svala Hirak, tonårig halvbrorsdotter till Lisbeth S och tillsatte Mikael B från den grävande tidskriften Millennium som chefredaktör för en liten Norrlandstidning.

(Nästa generation tar vid, typ. Och så kan det gå med engagemanget, också typ.)

Kommunen Gasskas blev ett slags koncentrat av allt skit som både andra och norrlänningarna själva vill göra för att utnyttja Norrbotten så mycket som bara går; från kommunpolitiker till gangsterligor. Den döda Mammamärtan – ett typiskt Smirnoff-ord – finns också med som ett budskap, en tradition och en ande från den samiska släkten Hirak.

Jag ska dessutom nämna Joar Bark, kallad Städaren, eftersom det är hans uppgift – att städa undan och bort det och dem som ska försvinna ur handlingen och livet. Han är med ännu mer i den sista, tredje delen ”Kvinnor som hatar män” (Polaris) av Karin Smirnoffs fortsättnings- och variantserie.

De tidigare titlarna – ”Havsörnens skrik” och ”Lokattens klor” – har varit naturnära samhällsromaner med thrillerinslag och så kan väl också den avslutande titeln beskrivas. Men nu och här driver Smirnoff upp spänningen och det thrilleraktiga, visar att hon visst kan skriva en thriller. Om (och när) hon vill…

Men fortfarande annorlunda, blott lite Stieg Larsson och desto mer Karin Smirnoff. Jag gillar det, eftersom jag i grunden ogillar att en ny författare skriver vidare på en tidigare författares romaner. Smirnoff har ju saboterat hela alltet, skulle man kunna säga.

Se titeln, alltså ”Kvinnor som hatar män”, som ju är raka motsatsen till Stieg Larssons debutdeckare ”Män som hatar kvinnor”. En hämnddeckarroman: kvinnor som fått nog, som börjat hata de män som utnyttjat och misshandlat dem, nu är det dags att ge igen.

Men kanske ändå inte, för Smirnoffs sätt att använda och personliggöra deckar- och thrillergenren påminner om Larssons debutdeckare, hur han gick igenom och använde olika kriminella subgenrer för att berätta sin historia.

Karin Smirnoff har – jag misstänker att det är medvetet – förstört alla möjligheter för ännu en ny författare att ännu en gång skriva vidare på ”Män som hatar kvinnor”-serien. Nära nog inget är kvar; allt är borta.

Fast tusan vet, ändå. Man ska aldrig säga aldrig. Skulle inte förvåna mig om de larssonska släktingarna hittar ytterligare en svensk författare som är villig att skriva vidare i Stieg Larssons efterföljd. En möjlighet skulle ju kunna vara att, än en gång, så som David Lagercrantz gjorde när han skrev sin fortsättningstrilogi, börja om från början, alltså där Stieg Larsson avslutade. (Om jag nu ska bidra med en dum idé.)

Hård men skör noir

Deckarhyllan: Nästan-deckare och nästan-krimi KRIMI. Den här gången handlar Deckarhyllan med Bengt Eriksson om nästan-deckare, nästan-krimi och annan ovanlig krimi. Bland annat uppmärksammar han Sofie Bjarups aktuella bok ”Skuggväv”.Så mörkt att det blir svart men med en flämtande, svagt blinkande glödlampa som ljus.

Willy Vlautin skriver hård amerikansk noir. Willy Vlautin skriver skör amerikansk noir. Bägge beskrivningarna stämmer. Hårt är det liv som människorna lever. Skör är hans skildring av människorna.

Följande är den medmänskliga tråden i hans amerikanska författarskap, från debutromanen ”Motellivet” och framåt: förbannelsen över livets villkor och ömheten för de människor som tvingas leva dessa liv. Ja, omhändertagandet av USA:s fattiga underklass.

Willy Vlautin kunde vara deckarförfattare men det är han sällan. Han skriver livsromaner som blir gangsterromaner. Hans människor är som hämtade ur hårdkokta amerikanska deckare och den sortens människor som lever vid gränsen till kriminalitet.

Eller säg att de arbetar för att leva men de lyckas knappt mer än överleva.

Vlautins senaste, åttonde noir-roman heter ”Det brutna och det böjda” (Bakhåll) på svenska (översatt av Andreas Vesterlund). Hur romanens originaltitel ”The Left and the Lucky” kunde få denna svenska titel förklaras på en försida i boken. Håller jag med? Håller du med?

Han skildrar, liksom i tidigare romaner, människor mer än han beskriver händelser. Det som hände, det händer ju. Och vad som händer är ganska snarlikt för de människor som lever längst ner i samhället.

I den nya romanen skildras en typisk familj: mamman, Connie, är nyskild och ensamstående, strippar på en bar för att försörja sig, med två söner, den äldre Curtis, femton år, och den yngre Russell, blott åtta.

De bor hos mormor, alltså Connies mamma, som bara äter godis och aldrig lämnar sitt rum utom för att gå på toa. Ingen ordning och reda. Connie klarar inte av att ta hand om barnen. Curtis är redan kriminell och mobbar sin lillebror Russell, som redan börjat hänga på stan.

Så råkar de mötas, grannen Eddie, fyrtiotvå, och den unge, ja, lille Russell. Också Eddie har bekymmer, sin sorg, hustrun har lämnat honom. Men Eddie känner något för Russell – kalla det omsorg, smärta, faderskänslor, just medmänsklighet.

Eddie, som är målare (hus inte tavlor), ger Russell mindre arbetsuppgifter, till exempel tvätta penslar. De möts allt oftare. Eddie blir som en pappa för Russell.

Detta skildrar Willy Vlautin hårt och skört och nära nog utan någon sentimentalitet. Det som är det är. Det som händer det händer. Vlautins prosa är kort och koncis, tal- och skriftspråk och där emellan, replikerna studsar från person till person.

Den läsare som inte drabbas har stålhjärta.

Bengt Eriksson har skrivit om kriminallitteratur sedan början 70-talet och gav 2002 ut essäboken ”Deckarhyllan” för vilken han specialprisades av Svenska Deckarakademin. Han recenserar deckare åt olika tidningar och driver även Deckarlogg på nätet. I boken ”Bestämd, påstridig och besvärlig – fast rätt trevlig ändå” skildrar han sina yrkesår som frilansande kulturjournalist från 1968 och fortfarande.
deckare, lyrik, poesi, kriminallitteratur, spänningsromaner, Deckarhyllan
BENGT ERIKSSON
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Följ/gilla oss

Annonser

TelegrafstationenBehrang Kianzad - Vad kostar ett liv?

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

CLAIRE KEEGANS NOVELLER. Claire Keegans debutnoveller finns nu i utmärkt översättning av Erik Andersson. ”Äntligen!” utbrister Carolina Thelin.

Claire Keegans debutbok är gripande läsning   

NOVELLER. Claire Keegans debutnoveller finns nu i utmärkt översättning av
ESSÄ. I dag kan vi presenter en essä där Magnus Dahlstedt skriver om omvandlingarnas Kiruna med utgångspunkt i Viktor Krutröks roman ”Edens industritomt”.

Essä: ”Vittnesmål från ett slukhål”

ESSÄ. I dag kan vi presentera en essä där Magnus