LYRIK. I Littestraden presenterar vi inför helgen tre nyskrivna dikter av Pia Isaksson.
Pia Isaksson bor i Skärholmen, vilket hon gjort sedan 1971. Hon har skrivit tolv böcker om olika ämnen, första boken var dikter från Indien, som hon illustrerat själv. Tidigare gavs hon ut på förlaget Alfabet Maxima men hennes senaste bok ”Stol” är självpublicerad. 1989 startade hon en poesiscen i Skärholmen och nu har hon en poesiscen på Fruängens bibliotek. Hon är också med i poesiföreningen Ordanvind och medlem i Författarförbundet.
Isaksson har skrivit om sitt liv, poesi, fabler och andra berättelser. Nu är vi glada över att få presentera tre av hennes dikter som hon beskriver så här:
– ”De väldigt ensamma” är en dikt från Skärholmen. Här bor många människor i utanförskap. Man får intrycket att kommunen skickar hit folk, som är utanför av olika anledningar. Det är både svenskar och invandrare, mest invandrare. Jag känner mig själv som en invandrare, fast jag är svensk. Dikten ”Främmande” talar för sig själv. Det är en protest mot att jag ska behöva känna mig främmande i mitt eget land. Så kan man känna i Skärholmen. ”Berget” är en föraning om vad som komma skall. En förhoppning om något bättre? Och berget – finns där alltid tyst, orörligt och pålitligt i sin tystnad”.
CAROLINA THELIN
Tre dikter av Pia Isaksson
De väldigt ensamma
De väldigt ensamma
ser ut genom sina fönster
och tittar efter var det lyser
hos grannarna
Eller de tittar varje morgon på balkongen
där grannen mitt emot sitter
han som pratar en annan dialekt med hög röst
En röst de känner igen
för han rör sig på gatan ibland
med sensationellt skrikiga kläder
De väldigt ensamma tittar när grannen
släcker sin lampa
det kan vara sent på natten eller på morgonen
då släcker de också
som om de egentligen bor tillsammans
i en större cirkel
De väldigt ensamma väljer sin familj
från vem som helst
följer deras vanor genom sina fönster
som om det vore en familjemedlem
Ibland kan de väldigt ensamma koppla på
ljusslingorna på balkongen
de vill visa att också de har ett hem
de vill visa ”här är jag – jag har också ljus”
De väldigt ensamma släcker ljuset
när grannen släcker lampan i sitt fönster
då kan de komma till ro
och känna sig som människor i en större cirkel
Det är mer än vad normala människor kan tänka sig
eller är vana vid
Såna känslor gömmer sig bland betonghusen
Främmande
Man säger flytta, men jag säger
varför ska jag flytta?
Främmande män går förbi mig i trappan
de tittar på mig och fäller kommentarer
om mig på ett annat språk
som jag inte förstår
Vad säger de om mig, är de cyniska
kritiserar de mina kläder, mina tatueringar
skuld lägger dom mig?
I affären går männen med långa
vita skjortor och kvinnorna är täckta
i många lager
Jag står i kassan i mitt eget land
jag känner mig främmande
skyldig
fast det inte finns någon orsak
Främmande i mitt eget land
Berget
Varför lyssnade man inte på oss
vi är förkrossade man lyssnade inte
De tog fram svarta skynken
som skymde bygden
stack hål i skynkena för att ge plats
åt spetsarna
som stack upp ur hålen
som vederstyggliga hot om bestraffningar
Fler svarta skynken
täckte över det gröna gräset
björkarnas vita oskyldiga stammar
bikupornas glänsande honung
och starens bo i trädet
den svarta staren med sin gula näbb
flydde bakom det höga berget
Men berget kunde inte tala
berget kunde inte hjälpa
ett berg som aldrig förändrades
bergsgetterna blev till mat
deras blod rann över bergets sidor
ingen hörde den tynande gråten
Luften var kall
vinden ven över nedblodade pälsar
dammen i dalen brast
vattnet forsade över bygden – drog med sig
de svarta skynkena och de skarpa spetsarna
allt försvann
Allt försvann även om berget inte kunde tala
kunde dammen brista – husen rasa
och tornen sjönk ned i forsande vatten
de svarta skynkena dolde nakna fötter
och vita dukar snurrade runt i virvlarna
som dansande dervischer
livet flöt bort med strömmarna
Kvar var berget
info@opulens.se
