LYRIK. Vi kan nu presentera fem nyskrivna dikter av Håkan Sandell ur hans aktuella diktbok ”Lampor i gryningen” med undertiteln ”Dikter till Salome”.
I sin nya diktsamling, på Smockadoll förlag, ”Lampor i gryningen” med undertiteln ”Dikter till Salome” vänder sig Håkan Sandell till sin nyss vuxna dotter. Det är ett stilgrepp i linje med de brevdikter som förekommer i den antika romerska poesin. Latinpoeter skrev, som bekant, redan för 2 000 år sedan dikter med en tydligt namngiven adressat och benämnde dessa texter epistlar.
Sandell förklarar själv bokidén med att de två föregående diktsamlingarna (”Där våra floder rinner samman”, 2024, och ”Under jagande moln”, 2025) i hög grad dominerats av kulturpessimistiska perspektiv och att han därefter ingavs lust att vända på saken och genom dotterns ögon se tiden an. Det vill säga som något som inte går mot sin avslutning. I stället för en kulturepok på ett sluttande plan, något som lika gärna kan ses som begynnelsen på en ny era. Måhända kärv till att börja med, men först och främst okänd. Den nya boken bildar för övrigt tillsammans med de två föregående en trilogi.
Boken innehåller också vissa dubbelexponeringar med den bibliska Salome, en gestalt som, till skillnad från Herodes Antipas och Johannes Döparen, har Sandells sympatier.
Den sedan länge i Oslo bosatte poeten gör den kommande helgen ett återbesök i sin gamla hemstad Malmö. Där kommer Håkan Sandell att göra en uppläsning på antikvariatet Andy’s Corner (beläget på Helmfeltsgatan 5), lördag den 31 oktober, kl 16.30. Så om du i år befinner dig i Malmö på alla helgons dag finns det ett utmärkt tillfälle att få uppleva Håkan Sandells poesi live.
CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör
Håkan Sandell – 5 dikter
ur ”Lampor i gryningen – Dikter till Salome”
(Smockadoll förlag, 2026)
*
Ser det hotande ut — det var alltid så.
Bry dig inte om trosvissa profetior,
lyssna inte på dårars övertygelser
om hur allt ligger till eller skall sluta.
Musiken sval och ny, en stilla kväll
i bländande unga år, på Grill’s Ville,
ditt hår krusar sig, långt, smålockigt.
Regn över stadens torra vattenhål,
en grå vinge som störtar men flyger.
Kärlek har två döttrar: Dröm, Frihet.
Och för lyckans part; den är vertikal,
likt en klyvande blixt kan den uppsöka en,
under kommunism, under nyliberalism,
den kan träffa prick på en sophög.
*
Det väldiga cirklande hjul vars sanningar
och världsgestaltningar i skiftande form
somliga här ser strävan mot befrielse i,
och andra den slöjlek jag kallat undergång,
där mjuk hud fyller ut återanvända textilier.
Först iögonfallande är oss det försvunna
men ett nytt märke står redan lyft till högkant.
Vart levande uttryck stiger på sjunken grund.
Natur kastar undan kulturell fulländning
men älskar upprepning, detaljförbättring.
Slitna kvarter drar sig allt längre tillbaka,
kvar är de fattiga, nu framför metall och glas,
bara mer vilsna, allting oförändrat läsbart.
Ny känns den rundvandrande kärleken.
*
Men utan en ny grund är vi förlorade,
det menar jag, endast en förnyad tro
kan bära individen, resa samhället.
Vad vi ser nu är slutkört ihåligt förfall,
där bagaren låg möter aromamassage.
Den inre människan finns inte längre …
”Men folk odlar sin privata tro dold
i sina oansenliga liv”, svarar Salome,
”som är stora för dem där de kämpar på
och räddas av sina osedda förhoppningar.
Kanske att det skulle visa din begärda kraft
om de gått att lägga i en gemensam pott.
Att de framstod annorlunda om vägda
på en finare våg av varsammare hand.”
*
Var är du nu, tätt inpå fönstren på något tåg
längs förstäder sedda från banvallen, kanske,
och då med räckenas uthängda sängtäcken,
som vid ett tittskåps fria sikt in i andras liv
din hand eller ditt finger kan sträcka sig efter.
Det livet där, möjligen, men nej inte det, nästa.
Det, men inte det, skulle vara uthärdligt att leva.
Man ser det med ett slags ovillig andäktighet
som inför en jesuskrubba, men pekar inte
likväl, förstås. Fågelsång vibrerar mot rutan,
en solhet eftermiddag på väg mot sin kväll,
snart klirrande utensilier från pentryhörnen,
barnskrik tröstande kvävda av varm hud.
Liv ostörda av makt och utanför den.
*
Salome igen:
”Döparen talade om en annan, han som
ska komma, det måste väl vara Amor,
mor sade en gång att denne är en stor gud.
Kanske den som sprider från trädgårdarna
om natten en rosendoft, inte av flodvatten.
Han som sågs bland herdarna i olivlunden,
eller bland deltagare i det kejserliga följet,
en av dem, ändå en annan, helt annorlunda.
Han som ska spänna en vagn till duvorna,
han som ska döpa inte med vatten utan
med eld, han som kommer inte i ljussken
men likt kväll, som stiger fram vackrare än
de andra kvällarna, och inte pratar dumhet
om att tvätta livet rent från vad som redan
är rent.”
info@opulens.se
