EFTERKRIGSTIDEN. I Veckans DDR tar Jesper Nordström upp de skilda utvecklingslinjerna i Väst- och Östtyskland under efterkrigstiden.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
Skall man läsa om tysk efterkrigstid rekommenderar jag framför allt tre verk. Först och främst Harald Jähners välskrivna, lagom torra ”Vargatid”, där den verkliga ökenvandringen från nolläge till Wirtschaftswunder skisseras. Det sega, obändiga harvandet för att försöka få det hela att gå runt. Västeuropa hade inte några svältkatastrofer under 1900-talet, men i Tyskland 1945 stod det nära nog. Det var kålsoppa, egenodlat och hjälpsändningar.
Samtidigt är det rörande att se hur man i Berlin 1945 försökte få vardagen att just vara vardag – ett kafé med grammofonunderhållning här, ett godisstånd där, mitt i all fullständig svart misär.
Synen på att hela det tyska folket bar en kollektiv skuld har förändrats, inte minst genom filosofen Karl Jaspers, som efter 1945 mer iklädde sig rollen som idéhistoriker och empiriker än spekulerande filosof.
Sedan kommer såklart Stig Dagermans väldigt nakna, nästan expressionistiskt kalla ”Tysk höst”, där ändå gemenskapen och solidariteten är det mest iögonfallande. Hemlösa på härbärgen försöker göra det bästa av dagen.
Som tredje verk vill jag slå ett slag för Heinrich Bölls ”Ungdomens bröd”, helst med Synnöve Claessons täta och väldigt träffsäkra förord om den tyska efterkrigstiden. Där ges en bild av trångboddhet, traumatiserade krigssöner som låg på bäddsoffan hela dagarna, skruttiga lägenheter med kulhål kvar i väggarna och utedass med sparade tidningar som enda toalettpapper. En sliten, fattig värld där man krampaktigt klamrade sig fast vid den minsta guldkant.
Men så kommer då 1958, året som Jähner och andra historiker menar är det då hoppet äntligen börjar få fäste. Gruset som ger lite grepp i det eviga, tröstlösa slirandet från dag till dag. Kanske inte alltid så spektakulära händelser, men sedda i sitt sammanhang nog så betydelsefulla som tecken på ett land som nu börjar resa sig ur den humanitetens nollpunkt som andra världskriget innebar.
1958 återöppnas Café Kranzler, nu på Kurfürstendamm. Det var en Berlininstitution väl i paritet med de parisiska samlingspunkter som Jean-Paul Sartre och andra drogs till. Kaféet hade funnits sedan 1840-talet, sönderbombades 1945 och kunde sedan inte öppnas igen på sin gamla plats, eftersom kalla krigets tydligaste symbol, Checkpoint Charlie, kom att resa sig där.
1958 erbjuder Volkswagen en kaffekokare som lyxtillbehör på instrumentpanelen i Bubblan. Banalt, kanske, men hade det inte legat något i tiden – att människor faktiskt både hade lust och råd med detta – hade produkten knappast lanserats.
1958 projekteras Hansaviertel i Berlin, ett fortfarande makalöst fint modernistiskt kvarter. Modern arkitektur hade ännu inte fallit ned i dystra betongförorter. Här grupperar sig byggnaderna i en parkanläggning som ett arkitektoniskt utomhusmuseum, och namn som Le Corbusier, Walter Gropius och Oscar Niemeyer borgar för att området fortfarande är en klassisk sevärdhet i Berlin.
Runt decennieskiftet 1950–60 uppstår också ett nytt fenomen inom musikvärlden. Banker ger ut sjutumssinglar med peppande, glad schlager som handlar om parbildning och idylliska villaträdgårdar. Eller så är det avfolkningsbygder som försöker övertyga folk om att det minsann inte är så långt till större städer.
Kort sagt: Västtyskland var på gång nu. De hade fått råg i ryggen och skulle gå en närmast otrolig ekonomisk framtid till mötes.
Östtyskland stod i busken och spionerade på sin coola storebror från stan. Efter det första formativa decenniet, med heroiskt slit i fabrikerna och stundtals omöjliga produktionskvoter från partiet, ville de också vara med och leka. Dina fördomar om landet stämmer. Det skedde inte spontant eller organiskt. Nej, det diskuterades, klubbades och pekades med hela handen.
Det börjar med kemikongressen i Bitterfeld 1958. Här stöts och blöts kemikalier på ett sätt som skulle platsa i en parodi på ett hippiekollektiv där verkligen allt skall genomlysas. Bara det faktum att en socialistisk idealstat skulle använda plast avhandlades. Bomull, trä och vadmal – uttryckte inte de en folklighet och en hyllning till arbetarklassen?
Denna konferens refereras av Eli Rubin i boken Synthetic Socialism, och bland alla tabeller och den knastertorra framställningen bryter en fullständigt absurd, omedveten humor igenom. Det diskuterades på fullt allvar om plast var borgerligt och ett tecken på att man stannat kvar i den freudianska anala fasen.
Men, lite torrare och mer jordnära uttryckt: DDR var det land som fick högst kvot råolja från Sovjetunionen. Östtyskland skulle vara skyltfönstret och nageln i ögat på väst, och den större oljetilldelningen gav också bättre möjligheter att producera trendiga konsumtionsvaror.
Arbetarupproret den 17 juni 1953 hade varit en ögonöppnare för ledningen. Det gick inte bara att piska på med retorik om den svettige, självuppoffrande fabriksarbetaren.
Sötman, i form av varor och livsmedel, var tvungen att komma någon gång. När Chrusjtjov i Kreml i ett tal erkände Stalinerans brott och talade om ett behov av att i viss mån närma sig väst, när det gällde ekonomisk modell och konsumtionskultur, var det som om Östtyskland fick carte blanche att göra detsamma.
Det var denna prioritering av DDR som gjorde landet till det mest moderna bakom järnridån. Polens ekonomiska kollaps på 1980-talet var delvis en följd av att DDR prioriterades som sovjetisk satellitstat och fick det bästa ekonomiska stödet.
Liksom i Västtyskland kan man göra några nedslag i det populärkulturella flödet i DDR för att se att även de nu kände sig redo att komma in i matchen.
Samreklamen för tvättmedel och en polyesternegligé från VEB Waschmittelwerk Genthin, exempelvis. Borta är det manhaftiga kvinnoidealet. Här finns föga kvar av det robusta arbetaridealet.
Godisburken i min samling från 1958, med tillhörande sked att mäta upp innehållet med. Det nya och det gamla möts. Den modernare varuhuskulturen gör sitt intåg.
Lipsi-Tanz från 1959. Ja, Lipsi-Tanz – denna statligt lanserade ungdomsdans som fick begränsad popularitet. Ungdomen skulle ju inte förföras av Elvis, utan minsann få en egen, lite mer moralisk pardans. Det är här jag känner att DDR var lite som fröken Prysselius i Pippi Långstrump. Man ville så gärna, men skulle samtidigt vara lite beskäftigt präktig. Det var Elvis sexiga höftrörelser man reagerade mot, och därför skapades i Leipzig en godkänd ungdomsdans. Töntstämplad då. Svårt hipp i dag. Du kan fortfarande gå på tesalong i Berlin och lära dig den.
Den stora skillnaden mot Västtyskland var att detta aldrig riktigt nådde de breda folklagren. Det blev fyrverkerier och symbolhandlingar som få egentligen tog till sig. När det modernaste snabbtåget lanserades gick det bara på ett fåtal sträckor. I andra änden av historiespektrat var landet samtidigt det som in i det sista i Europa använde ånglok i persontrafik. Den sista provinslinjen, bort mot polska gränsen, lades ned så sent som 1987.
Men det är just denna dubbelhet som gör DDR till ett så historiskt intressant land. Just när man tror sig ha fått grepp om det dyker det upp något nytt som motsäger den slutsats man just dragit.
jesper.nordstrom@opulens.se
