LITTERATUR. ”Vill man sjunka in i en komplex, glittrande och djupt fascinerande skildring av Dresden så är Helga Schütz roman närmast obligatorisk läsning.” Det skriver Jesper Nordström.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
En av de stora författarna i DDR
Helga Schütz är en av de stora centrala författarna från DDR-tiden. Därtill lever hon fortfarande och som vithårig kruttant dyker hon ibland upp i Youtubeklipp. Likt ett vittne från det förgångna berättar hon gärna om ”hur det minsann var”.
Ofta som ett korrektiv till den alltmer lättköpta ostalgin, där man mest verkar minnas mormors surkål och odla något slags lättköpt fattigdomsromantik à la ”vi hade mindre pengar men vi hade varandra”. Ja, när man hör de ofta AFD-sympatiserande före detta DDR-medborgarna uttala sig om sitt forna land går inte sällan tankarna till Monty Python sketchen ”Four Yorkshire men”. Ni vet, sketchen där fyra cigarrbolmande affärsmän skryter om hur jävlig barndom de hade, hur mycket slit det var, men samtidigt lyckas få ihop det med ett slags lättköpt nostalgi om hur genuint och fint och äkta allt var.
Tidigare i serien ”Veckans DDR” har jag avhandlat Thomas Brussigs tonårsskildring och där framstår samhällsystemet närmast som ett tv-spel att navigera, en speltillvaro där man vet att man är född i ett märkligt samhällssystem men rullar fram så bra man kan.
I Post-DDR har Dresden blivit ett slags politiskt brännpunkt. De mest stolliga tyska nationalisterna betraktar de allierades bombningar som ett krigsbrott i nivå med Förintelsen. Sådana åsikter går man inte ens i klinch med. I den nykonservativa ofta högerinriktade arkitekturdebatten har Dresden blivit ett slagträ: ”Se så fint allt har renoverats”.
”Jette i Dresden”
”Jette i Dresden” är en roman av Helga Schütz, som utkom på svenska 1984 i översättning av Ulrika Wallenström på förlaget Arbetarkultur. Boken är en fortsättning på den självbiografiskt inspirerade romanen ”Förhistorier” (Vorgeschichten oder Schöne Gegend Probstein). I ”Jette i Dresden” (utkom i DDR 1977, ”Jette in Dresden”, i Västtyskland utgiven med titeln Mädchenrätsel) gestaltas något intressant, nämligen barnets tydliga kunskap om att det råder ett undantagstillstånd. Men i ett sönderbombat Dresden blir det här som en sorts spännande postapokalyptiskt tillstånd med intressanta möjligheter.
Ödetomter med ogräs, mörka vindsvåningar, dystra kyrkor, skrangliga spårvagnar som tar dig ut i grönskan blir sammantaget som ett stort äventyrsland. Under läsningen uppstår viss igenkänning när jag som född på 70-talet jämför min uppväxt med Jettes och med hur majoriteten av dagens barn har det. Jag tänker på den där friheten vår generation hade att som barn kunna cykla runt vind för våg och veta att man ungefär förväntades vara hemma när det blev mörkt.
I Jettes Dresden blir den trasiga staden således som något lockande: en mystisk, magisk men mörk plats.
Jette är det typiskt lillgamla barnet som i ena stunden excellerar i skolan, för att i nästa drömma sig i väg i de mest tokiga tankeslingor. Men så kommer en robust scen som jordar det hela, som när hon och mormor hjälps åt en hel kväll att rulla cigarretter för att sälja på svarta börsen.
Just att det bara sker så där okommenterat bär i sig på en viss humor. Från dagdrömmeri om vad hon hört om Marx till ”vi måste släta ut de här tobaksbladen”. En viss dråplighet.
På sätt och viss liknar den här romanen många av de där proggiga svenska barnprogrammen på 70-talet där någon gammal morfar eller gubbe i huset utgjorde något annat som ändå barnen hade respekt för, lärde sig något av. Var jag tvungen att likna romanen vid någon annan bok så ligger Bruno Schulz ”Kanelbutikerna” nära till hands. Åtminstone rent stämningsmässigt även om de psykologiska mellanmänskliga frågorna är andra.
I Helga Schütz litterära värld är det mycket spindelväv, torkade blomsterstänglar, förfallets lite kusliga skönhet, det där mörka mystiska och dammiga rummet med en massa gamla saker som nog alla barn dras till. Ja Helga Schütz bakgrund som trädgårdsmästare lyser igenom, det är inte rent förfall, det är snarare så där…medvetet vilt.
Romanen är också fylld med bifigurer som gör milt motstånd både mot situationens allvar och det nya samhällssystemet. Som den charmigt vimsige lektorn som närmast i hemlighet undervisar i latinsk grammatik för allt kan ju inte bara vara samhällsinriktad ingenjörskonst och komma proletariatet till nytta.
Det storögt sanningssägande barnet som vandrar omkring har ju använts ofta som berättartekniskt knep, men här kommer också det där friska konstaterandet: ”kejsaren är ju naken”. Jette punkterar nämligen hela tiden så kallade sanningar.
Om man någonsin kan tala om mys och puttrighet i en roman som utspelar sig i efterkrigstidens Dresden så är det nog här. Det är mysigt utan att det för en sekund blir sockrigt.
Vill man sjunka in i en komplex, glittrande och djupt fascinerande skildring av Dresden så är Helga Schütz roman närmast obligatorisk läsning. Boken kan vara svår att få ta på men finns på ett antal svenska bibliotek.
jesper.nordstrom@opulens.se
