Ulf Cronquist – novell om toxisk maskulinitet

PROSA. I dag har vi nöjet att presentera en ny novell av Ulf Cronquist. Den bär titeln ”Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man”.

Ulf Cronquist är poet, författare och filosofie doktor i engelsk litteratur. Hans skönlitterära texter finns att läsa i tidskrifter som Glänta, Vår lösen och Riss. Cronquist har tidigare varit publicerad i Opulens, senast med novellen ”H”.

Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man

Som den konstlösa titeln anger är jag en toxisk vit heterosexuell privilegierad man som här upprepas konstlöst. Det finns inget att göra åt det vad jag har förstått; det är utanför min kontroll vad jag har (konstlöst) förstått. Annars skulle jag väl inte vara det eftersom diskursen har bestämt det, en makt som jag inte kan påverka. Inte i det här fallet i alla fall; enligt maktdiskursen. Så vad kan en man som jag göra? Jag har fått ett antal email där jag rekommenderas att köpa en teleskopstege; jag vet inte vad en teleskopstege är och jag har inte googlat. Teleskopstege låter som något en toxisk vit heterosexuell privilegierad man skulle kunna köpa – dessutom inom ramen för ett specialerbjudande. För en man som jag, enligt någon algoritm. Ja, teleskopstege låter minst sagt ominöst och när det gäller specialerbjudanden i min email är jag förstås skeptisk eftersom AI är okroppsligt och direkt hallucinerande. Men sådan är kontrasten: vi människor är för evigt analoga och lever i en kropp med tusentals känslor och köttryckningar och de enda verkliga hallucinationerna pågår i den proteinansamling som kallas hjärna.

För övrigt har jag fått flera specialerbjudanden: om att köpa en minimotorsåg. Jag har försökt föreställa mig hur mini den är. Skulle jag kunna använda den på mitt ganska bastanta skrivbord – karva ut en del bitar på ett geometriskt sätt? Det låter på något sätt som en pervers aktivitet för en toxisk vit heterosexuell privilegierad man så jag har inte beställt någon. Inte ännu i alla fall. Den där berömda sjuttiotalsfilmen med massakern har jag inte sett för övrigt men jag antar att det var någon sorts toxiska vita heterosexuella privilegierade män som gick lös med normalstora massakrerande motorsågar. Innan ordet maktdiskurs hade etablerats dessutom. Olivolja av något suspekt ursprung har jag också fått ett specialerbjudande om och det har jag faktiskt beställt. ”Leverans till dörren” – men det tar nog ett par veckor till. Under tiden fokuserar jag på mitt intag av vita bönor i tomatsås överösta med framför allt timjan värmda i mikron och sedan toppade med ett par generösa skopor kvarg, protein – direkt in i hjärnsubstansen och vidare ut i musklerna.

Jag är alltså per definition en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Om jag går in på en krog i min kritstrecksrandiga kostym får jag direkt den bästa platsen vid bardisken och jag får direkt den största respekt när jag beställer en Manhattan med inte överdrivet mycket Martini Rosso – skakad, nej tack! – med en liten droppe olivolja på toppen. Jag är 1,80, blond, med blå ögon, någorlunda atletisk, men jag kan inte påstå att jag ser ut som Brad Pitt under hans bästa år. Utan att jag bryr mig speciellt mycket är jag sedan en magnet för alla kvinnliga former som närmar sig. Det vanligaste är att de säger: ”har vi inte setts förr någon gång?” Det har vi förstås inte och jag har lust att säga att jag är bara en helt vanlig toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Och jag köpte min kritstrecksrandiga kostym för tio år sedan, samtidigt med mina spetsiga cowboyboots. Jag kan inte tänka mig att en avdankad Brad Pitt i avdankade kläder skall vara så intressant för damer uppklädda och sminkade enligt det senaste modet. Jag får anta att det hela beror på feromoner: min kropp har en speciell sorts attraktionskraft när damerna kommer in i min närhet.

Jag får erkänna – även om erkänna är ett för starkt ord i den här kontexten– att jag oomkullrunkeligt älskar kvinnliga former och kroppar. Och de älskar min form och kropp när vi väl träffas i intima rum. Jag vet inte om det har med maktdiskurser att göra – eller om att jag för evigt är en definierat toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Jag har förresten bestämt mig för att inte köpa någon minimotorsåg på specialerbjudande; förmodligen har erbjudandet gått ut nu men om det återkommer kommer jag att förbehålla mig skeptisk; jag älskar formerna på mitt skrivbord för mycket. Och vid mitt skrivbord lyssnar jag på Van Morrison, Bob Dylan, Joni Mitchell, Rickie Lee Jones. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man lyssnar man inte på några streamingtjänster – man lyssnar på album. Det mest genialiska albumet är Van Morrisons No Guru, no Method, no Teacher som i det knappt hörda introt börjar med det knappt hörbara ”Oh – Yeah!”. Jag lyssnar just nu på ”The Best of Dire Straits” på låg volym, det är ett trevligt landskap som inte direkt river ned tapeterna och inte påverkar feromonerna allt för mycket.

Som utpekad och definierad toxisk vit heterosexuell privilegierad man lever jag som den jag är med en kritstrecksrandig kostym och spetsiga cowboyboots. Jag dricker alltid whiskey, den våldsamma och melankoliska drycken enligt maktdiskursen. En Manhattan skall, förstås, innehålla, till störst delen, rå whiskey. Kanske borde jag gå över till rysk vodka för att bekräfta maktdiskursens makt – den toxiska vita heterosexuella privilegierade mansdiskursen definierad av makten. Minimotorsåg tänker jag som sagt inte köpa för tillfället med tanke på mitt ganska stabila skrivbord. Dock kanske går det fler tåg – som det heter. Förr i tiden gick en man som jag ut på banvallen för att se tåg som passerade förbi – farten!; kraften! – och noterade om de höll tiden och att det verkligen var rätt tåg som passerade på rätt tid enligt tidtabellen. Trainspotting som engelsmännen säger. Men så är det ju inte nu för tiden när all manlighet är toxisk, vit, privilegierad, heterosexuell – och allting går så snabbt på alla skärmar att man knappt hinner känna något begär innan nästa bild dyker upp. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man vet jag inte hur detta skall sluta när vi inte kan mäta hastigheten ens på hur fort en minimotorsåg skulle kunna förvandla mitt stadiga skrivbord till taggigt genom och med geometriska vinklingar och ingrepp.

Jag gick in på det lokala Stadshotellet i går och drack lite whiskey, fråga mig inte varför. På vägen ut genom entrén stod där en vacker kvinna i svarta kläder. Hon såg väldigt glad ut när jag närmade mig med mina feromoner och jag blev väldigt glad när vi hälsade på varandra med ett unisont ”Hej!” Jag tror att hon hejade först men det var millisekunder som skiljde – samtidigt sade vi uppenbarligen ”Hej!” precis tillsammans. Just då kände jag inte av att jag var en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Hon såg så glad ut och jag är säker på att jag såg glad ut – och jag är ganska säker på, om inte helt, att hon inte såg mig som en typiskt toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Det var för övrigt ett så kort ögonblick att kontakten eller utstrålningen mellan feromoner knappast kan ha uppstått på ett omvälvande sätt. Jag kunde ha vänt mig om och frågat om hennes telefonnummer eller något sådant eftersom hon såg så glad ut men som toxisk vit heterosexuell privilegierad man är det ju bland det sista man gör i sådana verklighetens situationer. Även om jag kanske gjorde det.

Min alternativa klädsel när jag inte har min kritstrecksrandiga kostym med spetsiga cowboyboots är svarta kläder toppade med en läderkavaj. Ibland har det gjort mig vansinnig när jag blir stoppad på något nattklubbsetablissemang och de ber mig hänga av jackan. Jag förklarar att det är en kavaj – i läder – där jag har mobiltelefon, plånbok, cigarretter, tändare, pass, anteckningsböcker, pennor och annat. Vid sådana tillfällen tycks det inte betyda något att man är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Vid sådana tillfällen tycks ordningsvakter eller så kallade klubbvärdar inte ta hänsyn till att jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Jag går givetvis därifrån eftersom jag har stil och undrar lite stillsamt hur sådana etablissemang kan överleva när de inte vill släppa in eleganta toxiska vita heterosexuella privilegierade män som har stil med stilfulla läderkavajer. Det händer ibland att jag har nystrukna svarta chinos nedanför läderkavajen – och att ordningsvakter inte ser detta?

Nu lyssnar jag på ”The Best of Dire Straits” igen; jag tvivlar något på att äkta toxiska vita heterosexuella privilegierade män lyssnar på deras musik, som är småmysig och synkoperande. Låten ”Money for nothing (and the chicks for free)” är kanske något för incels som inte förstår texten, men vad vet jag, jag har aldrig träffat någon av dessa incels. Jag är cis och strukturerna har bestämt att jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man – strukturell determination borde det kunna definieras som. Som bara en del eller ett fragment av maktdiskursen vet jag förstås inte hur detta har gått till – föds man till toxisk vit heterosexuell privilegierad man eller blir man en av bara farten i maktdiskursen? Jag tror inte att det har med saken att göra, men den första tjej jag var förälskad i berömde jag och kallade henne för en pudding – och fick en hård örfil som svar. Hon var sex månader äldre än mig; jag var sju. En del bekanta har senare i livet kallat mig för en typiskt psykoanalyserande intellektuell, kanske till och med för en kulturmarxist. Men efter att verkligen ha försökt läsa Fred Jameson gav jag upp helt vad gäller marxismen.

Jameson är annars en trevlig melankolisk whiskey som passar väl för en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Uisce beatha eller livets vatten är på något sätt det ultimata bränslet för oss som blir erbjudna att köpa minimotorsågar eller teleskopstegar till specialpris några gånger i månaden utan att veta om deras omfång eller om PostNord kan leverera vid dörren. Nackdelen med Jameson – drycken alltså, inte charlatanen till postmodernist – är att den inte gör sig speciellt väl om man blandar till en Manhattan med en liten droppe olivolja överst. Den smakar alltför mycket Jameson för att blandas ut med Martini Rosso helt enkelt. Bäst avnjuts förstås irländsk uisce beatha tillsammans med ett stort krus Guinness – det för evigt omyndighetsförklarande-av-svenska-medborgare-Systembolaget envisas dock med att försöka kränga Guinness på burk med den kriminellt låga procenten 4,2. Av maktdiskursen definierad och determinerad som toxisk vit heterosexuell privilegierad man anstår det mig inte att göra mig mindre än jag är och dricka någon sådan sorts lättöl.

Jag vacklar aldrig även om jag inte har någon tro som jag kan vackla i. Eller vacklar man i så fall på tron? Jag går orubbligt genom livet som en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Om jag får en kraftig örfil på kinden av någon pudding står jag på mig, så att säga. Vad skulle man annars göra… Nej, det var ingen fråga. Eftersom jag är en strukturellt förstenad komposition eller konfiguration finns det inte mycket att ifrågasätta eller ställa frågor om. Jag är för evigt den avslutande katastrofen som föregås av kontraktet och krisen (komplikationerna) i den universella berättarstrukturen – katastrofen primärt som det tragiska, det vill säga. Klassisk narratologi är uppenbarligen något som tilltalar en toxisk, vit, heterosexuell, privilegierad man som undertecknad, trodde ni något annat… I en annan mer närmast matematisk modell är katastrofen inte enbart det tragiska, mer en händelse som har karaktären av ett avslutat händelseförlopp utan möjlig, evig återkomst. Det var förmodligen inte någon större tragedi att Orpheus aldrig återsåg Eurydike – men det är en perfekt komponerad berättelsestruktur där lyran och lyriken får det metaforiska slutordet. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man hyllar jag alltid det skönas överhöghet.

Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man hyllar jag förstås också alltid den humor som övervinner det tragiska och förutbestämda. Oidipus hade det kanske inte så roligt och inte Kafka heller – men den senare kunde åtminstone ta sig ganska frivola ledigheter på eftermiddagarna har det visat sig i efterhand. Han satt inte anklagad hela tiden visade det sig. Kafka klarade sig undan anklagelsen att vara en toxisk vit heterosexuell privilegierad man under sin livstid eftersom den strukturella maktdiskursen inte var uppfunnen på den tiden. När det gäller sådana här ganska komiska diskurser om skuld och skam måste jag hävda en anti-nominalistisk position: det är inte så att någonting så att säga blir till, universellt, bara för att någon eller några nominalister uttalar att det blir till. Eller i efterhand: blev till. En diskursperformativist som Judith Butler vet om att hon nominalistfabulerar men låtsas som att det aldrig snöar i Kalifornien (jfr. ”The Snow in San Anselmo,” Van Morrison). Jag är; men jag är kanske inte det. Det performativa ordet: det.

Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man tänker jag alltid att historien om mig själv börjar med orden ”det var som om ingenting hade hänt”. Och det säger jag när jag sitter och myspyser tillsammans med Dire Straits igen. Det bästa med Dire Straits är att man inte behöver lyssna på musiken när man känner igen låtarna och inte texterna heller, förstås. Och sådan musik spelar man för övrigt på låg volym. Jag är realist och fenomenolog, och jag upprepar mig ofta – inte så mycket för att få fram poänger, mest för att vara metodisk. Alla kroppar jag möter är kroppar på ytan, men det innebär inte att jag inte kan se eller känner vad som finns under ytan. Men huvudsakligen som toxisk vit heterosexuell privilegierad man är min uppmärksamhet oundvikligen riktad mot ett bestämt objekt; jag irrar absolut inte runt kring olika tänkbara objekt eller kroppsdelar. Jag är mer inriktad på universalmåttet för kvinnor än något annat och jag blir sällan eller aldrig distraherad. Samtidigt måste jag understryka att jag aldrig låter mig stängas in i några bestämda beteenden.

När jag ger mig ut och går på gatorna som en vanlig man – det händer trots allt ofta – har jag en viss förkärlek för att främmandegöra tillvaron in i minsta detalj. En gravsten här, en kvinnas ögonbryn där, lukten när jag andas in i fiskbilens universum. Jag ser mig omkring som en toxisk vit heterosexuell privilegierad man som om världen vore ett sorts bricolage som jag själv har skapat. Det vill säga: jag behöver ingen producent för min verksamhet, inget, som nämnts, stänger in mig i bestämda beteenden. Även om jag älskar igelkottar måste jag säga att vissa av mina kolleger kan beskrivas som igelkottar: de är metaforiskt smala och ensidiga. I jämförelse får jag se på mig själv som en räv som är delvis förklädd till igelkott. Eftersom jag är en unik toxisk vit heterosexuell privilegierad man så vill jag inte spekulera i hur andra människor faller in i metaforiska igelkottbeteenden under olika materiella förhållanden. Jag kan dock försäkra alla inblandade om att jag inte är den sortens räv förklädd till igelkott som ger sig på katter för att äta vilt kött.

En sak måste jag påpeka som toxisk vit heterosexuell privilegierad man: jag sitter inte och hittar på berättelser från någon sorts arkiv av minnen som jag har i min hjärna. Jag vet vad jag håller på med; jag lever mitt liv i mitt medvetande; den vetenskapliga blicken tittar in när allt redan har hänt i föreställningsvärlden. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt här i världen. Hur tror ni annars att Elfride Jelinek skrev texten Kärleksinnehavarna… Nej, det var ingen fråga. Jag utfärdar därmed, i förbifarten, en dödsdom över alla sorters mindfull-coacher eller vad de nu kallar sig och deras mantra: du är inte dina tankar. Något mer sinnesrubbat har knappast yttrats sedan Platon och hans svagtänkta tankar om en idévärld; han var dock en elegant grek som inspirerade Aristoteles klarsynthet och noggranna induktivism om konsten. Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man som strävar efter att leva ett liv i anständighet och till skillnad från alla världens lögnjournalister finner jag det dolda i konsten. Jag tycker inte om att upprepa det uppenbara men jag måste säga det uppenbara: jag är mina tankar.

Nyligen hörde jag kommentaren: kvinnor pratar inte om sina känslor – de bara har dem. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man kände jag att jag inte hade något speciellt att tillföra till den diskussionen. Min ex-fru, eller någon av älskarinnorna, sade att hon var så imponerad att jag kunde skriva; att jag kunde vara så uppmärksam på alla detaljer överallt i helheten – men att jag inte kunde göra det i verklighetens liv. Jag är: men jag är inte, kunde väl Judith Butler ha sagt, pragmatiskt; ett tal riktar sig ospecifikt, men ett uttal riktar sig mer specifikt. Ja, något i den nominalistiska stilen. Å andra sidan: varje gång man säger något och inte får ett intressant svar devalveras ens människovärdighet. När jag vaknade upp från drömlandet häromdagen skrev jag ned på en blå Post-it lapp: STRITEL/STRITLE. Som ni förstår var det det mest betydelsefulla ordet någonsin just då och jag skrev ned STRITEL/STRITLE med versaler, som synes. Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man och jag slängde precis lappen, med lite tvekan, i återvinningen bakom min vänsteraxel.

Jag tänkte på Rachel Cusk som jag gör ibland. Hon är så dominant; jag vet inte vad jag skall tycka om det. Det är väl lite tråkigt på ett sätt; men som toxisk vit heterosexuell privilegierad man måste jag ändå tycka om det, hennes dominans. Även om hon skriver som en extra stor elefant i rummet ibland; det går inte att övertyga genom frontalattack i roman efter roman. Livet, i sin helhet, är en symfoni av ord, filmer, musik (helst inte Bach), kroppar, fenomenologi – en stor polyfon kör av upplevelser, minst sagt. Men jag vet inte vad det skulle lägga till i livsupplevandet om man ser livet som en tragedi eller en mörk komedi, som någon sinnesslö livscoach hävdar. Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man och som sådan är jag en spegel som återvänder. Är det jag känner verkligen sant… Nej, det var ingen fråga. Det är mycket diskussioner nuförtiden om skillnaden mellan kausalitet och korrelation som inte leder till någonting i tidens spegel. Jag är, som sagt, en toxisk vit heterosexuell privilegierad man med en given plats i maktdiskursen. Och jag vet inte om det är en välklädd man som gör mig sådan.

När jag hade talat färdigt från min givna position i maktdiskursen som toxisk vit heterosexuell privilegierad man såg jag mig omkring som om det fanns en lyssnare – eller faktiskt två – vid sidan av mitt stabila skrivbord i en (eller två) stabil(a) fåtölj(er). Jag tittade mig omkring mer noggrant och konstaterade att ingen minimotorsåg fanns inom räckhåll. Min lyssnare – eller om det var två – ville veta, baserat på min inledning, hur jag hade kommit fram till detta slut, mer faktiskt om berättelsen hade avslutats eller om den skulle börja nu. Jag såg mig tvingad att understryka att jag var en toxisk vit heterosexuell privilegierad man med en plats tilldelad i maktdiskursen och att det inte fanns, eller finns, något som någon kunde göra åt saken, någonsin. Och varför skulle någon vilja göra det… Nej, det var ingen fråga. Och det är inget svar att maktens diskurs är obönhörlig och för evigt oförlåtande när alla pjäser i spelet har formerat sig efter de inledande bondeoffren. Det spelar ingen roll om man stillsamt försöker hävda att livet inte är något som pågår i en svartvit film när man är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Och jag vet i förlängningen, som sagt, inte om det är en välklädd man eller feromoner som är utslagsgivande.