PERFORMANCE. Lena Torquato Lidén skrev i tisdags om performancefestivalen Radix i Göteborg. Här följer hennes recension av Ibodies föreställning ”Democracy”.
Interaktiv föreställning för en liten publik
Democracy av och med Ibodies
Skapad av Josephine Gray & Anmar Taha.
Medverkande: Lena Dahlén, Josephine Gray & Anmar Taha.
Radix på Konstepidemin, Göteborg
Jag står ensam utanför dörren till den plats där föreställningen ska spelas och lyssnar på skallet från en stor hund därinifrån. I övrigt finns inga tecken på att det ska börja alldeles strax. Ingen annan i den fyrhövdade publiken är ännu där och jag är mest obekväm i min egen kropp i min väntan.
Till slut blir jag visad in av en kvinna i en prydlig röd dräkt. Så jag sätter mig och väntar på de andra medan hunden fortsätter att skälla ut mig. Den är kedjad vid ett element i det vita kala rummet. Sedan fortsätter obehaget, när jag som den första i publiken blir kallad till “intervju” med den rödklädda framför ett bord eftersom jag skickat en ansökan…
Efter intervjun går vi alla i tur och ordning upp för trappan i den öppna lokalen till tre höga pallar framför en glasruta som verkar vara vit, men det visar sig vara fullt av rök där bakom. Golvet knarrar när jag sätter mig, men det slutar inte knarra. Och jag upptäcker att det är en skepnad innanför glasrutan som rör sig så att golvet fortsätter att knarra.
En man i en lång klädnad och med täckt ansikte och en kvinna som är beslöjad turas om att träda fram genom röken och upprepa samma text om att något måste avslöjas, annars kommer “du” att bli bortförd.
Ibodies frambringar en krypande känsla
Oftast när jag ser en performance med Ibodies är det som en sorts stillsam meditation att vila i deras verk. Men den här gången känns det mer krypande, kanske för att den interaktiva delen kräver något av mig. Att jag inte bara kan sitta stilla. Kvinnan träder till slut fram genom röken till mig ännu en gång och ler gåtfullt så att den traditionella haktatueringen rör sig lite. Och jag tänker på känslan av att befinna sig i ett sammanhang där det är omöjligt att förstå de kulturella koder som råder och man ändå måste agera. Att stå upp för sig själv utan att egentligen veta vad det är man försvarar är svårt, om inte omöjligt och det inger en känsla av hopplöshet.
Jag kommer också att tänka på Ibodies egna ord om föreställningen jag just har sett: ”Det är ett verk som utforskar den oerhörda svårigheten i att skilja rätt från fel, gott från ont, samt hur långt mänskligheten är beredd att gå i sin kamp att försvara sig mot den Andra.”
lena.torquato.liden@opulens.se
