POLITIK. Mats Barrdunge som doktorerat i idéhistoria blickar tillbaka på Ernst Wigforss idéer och den så kallade gillesocialismen. Tankar som enligt Barrdunge är relevanta än i dag och som skulle kunna vitalisera demokratin.
Fredrik Johansson, krönikör på Svenska Dagbladets ledarsida, gjorde i slutet av förra året (27/12) ett nummer av att högerledaren och nationalekonomen Gösta Bagges ekonomiska teorier stod för ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle medan den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss stod för motsatsen och önskade en statlig reglering av ekonomin och näringslivets förstatligande genom en planhushållning.
I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram som Johansson citerar ur finner han skrivningar som visar på just detta. Johansson har delvis rätt. Det finns en stark övertygelse i detta program för att statens ökande inblandning i näringslivets verksamhet kan gynna den ekonomiska utvecklingen. Men samtidigt finns det skrivningar som pekar åt ett helt annat håll och att den ekonomiska politiken inte ska ”…lägga band på enskild företagsamhet. Den skall tvärtom till en del brukas för att återställa fri företagsamhet, där monopolistiska sammanslutningar i begränsade intressens tjänst lägger hinder i vägen för tävlan och rörelsefrihet”.[1] Det var inte den fria företagsamheten som ifrågasattes utan en osund kapitalism där konkurrensen sätts ur spel genom monopol- och kartellbildningar.
Man måste också se detta program i sin kontext. När programmet skrevs 1944, pågick fortfarande kriget och statlig kontroll av ekonomin var nödvändig. Det fanns också välmenta tankar i detta program som kravet på minskad arbetstid, förbättrad bostadsstandard, underlätta hushållsarbetet i hemmet och åtgärder för att motverka barnfattigdom. Det var ett program som pekade framåt och som försökte skapa en samlad bild av fredekonomins möjligheter och förutsättningar.
Som ekonomisk teoretiker är Wigforss sannerligen inte lätt att få grepp om. Hans akademiska språk är snårigt och omständligt och han formulerar sig inte sällan i negationer. Ett genomgående tema i hans socialistiska övertygelse var däremot en ovilja mot dogmatism och att pröva sig fram med arbetshypoteser likt en empirisk naturvetenskapsman.
Vilken ekonomisk politik som hans resonemang kring planhushållning argumenterar för är något oklart, men i Efterkrigsprogrammet betonas mot slutet att en demokratisering av det ekonomiska livet ”bör även utsträckas till de inre förhållandena på arbetsplatserna”.[2] Arbetarna och tjänstemännen måste få möjlighet att påverka de tekniska och ekonomiska driftsförhållandena på arbetsplatsen för att ge de anställda ”större trygghet och bättre trivsel i arbetet”.[3] Här närmar man sig kärnan i hans socialistiska ekonomiska vision som var allt annat än centralisering och förstatligande, utan utvecklade sig under tidigt 1920-tal i riktning mot gillesocialism.
Industriell demokrati var ett samlingsnamn för en politisk diskussion inom den internationella arbetarrörelsen efter det första världskriget som avsåg att stärka arbetarnas delaktighet i den industriella produktionen. I den politiska debatten i Sverige blev industriell demokrati under några år en livligt diskuterad fråga. Från socialistiskt håll sågs det som ett steg på vägen mot en omstöpning av hela ekonomin till ett fullständigt och socialistiskt övertagande av produktionsmedlen, medan radikala liberaler såg den som en väg för att skapa samförstånd mellan arbetare och arbetsgivare.
Inom det socialistiska lägret var det framför allt Ernst Wigforss som förde denna frågas talan och var den som inledde debatten på den socialdemokratiska kongressen 1920 som beslutade om tillsättandet av en kommitté för att utreda frågan. Men även andra framträdande socialdemokrater som Per Albin Hansson, Gustav Möller, Arthur Engberg och Erik Palmstierna ansåg att tiden var mogen för att fördjupa det demokratiska reformarbetet efter rösträttens genomförande och stödde förslaget.
På hösten 1921 reste en delegation på fem personer utsedda av Landsorganisationen, däribland Ernst Wigforss, till England för att studera de experiment med byggnadsgillen som startats i London och Manchester. Utgångspunkten för dessa nya organisatoriska former var det så kallade Whitleyprogrammet, som utformats av en regeringskommitté bestående av arbetsgivare och arbetare och namngivet efter J H Whitley (1866–1935), underhusets talman och liberal, som var kommitténs ordförande. Programmet avsåg att stöpa om hela Storbritanniens byggnadsindustri till ”en enda stor, självstyrande demokratisk organisation i samhällets tjänst”.[4]
Förslaget hade föregåtts av en stor arbetskonflikt inom byggnadsindustrin 1916 som resulterat i ett byggnadsparlament bestående av arbetare och arbetsgivare. Programmet var mycket detaljerat och såg till både arbetarnas och arbetsgivarnas behov. Det syftade till att höja den allmänna levnadsstandarden, öka arbetarnas deltagande i produktionen och att rationalisera och effektivisera byggproduktionen. Det innehöll även förslag för att minska arbetslösheten, reglera överbemanning, ett jämnare fördelat vinstsystem och räntegarantier för företagens vinster. Men förslaget mötte motstånd från arbetsgivarna i byggnadsparlamentet och genomfördes aldrig även om det resulterade i upprättande av ett hundratal gillen i framför allt London och Manchester.
Ernst Wigforss inspirerades under denna resa av dessa engelska försök till demokratiskt organiserade produktionsformer. Gillesocialism blev för honom ett steg på vägen mot ett socialistiskt samhälle och skiljde sig från statssocialism genom att man inte eftersträvade statens övertagande av produktionsmedlen.
Den skilde sig även från syndikalism eftersom den inte strävade efter ett maktövertagande genom växande fackföreningar. Gillena var heller inte en kooperativ produktionsform eftersom överskottet inte fördelades mellan de enskilda medlemmarna utan fonderades för gemensamma ändamål, som vid sjukdom och ofrivillig arbetslöshet.
De var heller inte någon konkurrent till fackföreningsrörelsen, utan fackföreningsrepresentanter satt i alla styrelser från de lokala gillena upp till förbundsnivå. Det var en decentraliserad form av socialism där makten i de industriella produktionsföretagen låg i branschvisa och självstyrande gillen.
Som gillesocialismens främste teoretiker och upphovsman räknas anglo-irländaren och socialisten S G Hobson (1870–1940), som författade skriften National Guilds: an Inquiry into the Wage System and a Way Out (1914).
Förutom England, som var det land där man kommit längst med dessa experimentella produktionsformer, hade man i Österrike och Tyskland efter första världskriget valt lagstiftningsvägen och infört driftsnämnder som gav arbetarna ökat inflytande över den industriella produktionen.
I Norge och Danmark hade man utarbetat lagförslag om driftsnämnder, med förebild från Österrike. Men i Sverige var frågan däremot i sin linda. Frågan blev däremot livligt diskuterad i den samlade pressen och från högerhåll var man starkt kritisk till alla sådana förslag, men bland socialdemokrater och liberaler fanns en samsyn om vikten av att införa demokratiska reformer på arbetsplatserna.
Längst i denna fråga gick den frisinnade landsföreningen som i sitt valprogram 1920 hade med detta som en särskild programpunkt och att ”bereda arbetarna behörigt medinflytande på arbetsförhållandena”.[5] Från fackföreningshåll i Sverige var man däremot inte övervägande positiv till dessa förslag utan såg faror i att deras ledande roll över arbetarkollektivet skulle minska och att införandet av driftsråd skulle kunna splittra den fackliga enhetsfronten.
När den första socialdemokratiska enpartiregeringen tillträdde i mars 1920 med Hjalmar Branting som statsminister tillsattes en utredning som beskrev den industriella demokratin som en ”komplettering till fackföreningarnas strävanden att tillvarataga sina medlemmars intressen, men genom själva sin organisatoriska form måste den på samma gång fästa arbetarna närmare produktionen och sålunda i hela samhällets intresse skapa en ny sporre till densammas ökning”.[6] En elegant formulering som beskrev frågan utan att direkt koppla den till de socialiseringssträvanden som Branting i andra sammanhang gav uttryck för.
I en ledare i Social-Demokraten året innan hävdade han att socialisering innebar mycket mer än förstatligande, och att när det arbetande folket självt förfogade över produktionsmedlen pekade den industriella demokratin ”utöver den nuvarande kapitalistiska produktionsordningen”.[7]
Frågan ledde däremot aldrig till några konkreta resultat. När arbetet med lagförslaget om inrättandet av rådgivande driftsnämnder var färdigt 1923 hade det borgerliga motståndet ökat. Man befarade att det skulle vara ett steg på vägen mot en fullständig socialisering och förslaget gick inte till proposition utan avslogs redan i lagutskottet. Wigforss, som även denna gång förde förslagets talan, blev enligt ekonomhistorikern Christer Lundh, ”en förlorare som talade, men en som dock hade tron och visionen kvar”.[8]
Herbert Tingsten skriver i sitt stora arbete om socialdemokratins idéutveckling att de ”oklara förslag, som framfördes under den av stora förhoppningar präglade debatten år 1920, var förslaget om industriell demokrati det första, som föll sönder, då man från allmänna talesätt sökte sig fram till utformning och precisering”. [9] Lundh menar att en viktig anledning till att det inte resulterade i några reformer var att frågan vid denna tid inte var tillräckligt förankrad hos arbetsmarknadens parter.
Efter andra världskrigets slut spirade optimismen, och reformarbetet fortsatte inom den svenska arbetarrörelsen. Hos Ernst Wigforss levde de politiska visionerna fortfarande starkt. I ett tal i Grängesberg 1946 förklarade han att industriarbetarna måste göras till ägare och självförvaltare för att de ska kunna känna större trygghet och tillfredsställelse med sitt arbete. Men det skulle inte ske genom att staten gick in som ägare utan i andra former av samägande för att de anställda mera direkt skulle känna sig som medarbetare.[10]
Arbetet med industriell demokrati återupptogs och ett samarbete mellan LO och det socialdemokratiska partiet inleddes för att införa rådgivande företagsnämnder. Wigforss visioner om lokalt förankrade arbetarstyrda industriföretag tog sig slutligen konkret form, om än inte fullt lika radikalt.
I ett avtal mellan LO och SAF i juni 1946 beslutades att rådgivande företagsnämnder skulle inrättas på företag med minst 25 arbetare. Syftet var att upprätthålla fortlöpande information och öka samverkan mellan arbetsgivare och anställda för att uppnå bästa möjliga produktion, och för att öka tryggheten och trivseln på arbetsplatsen. [11]
Debatten om statens kontroll över det ekonomiska livet under nittonhundratalets mitt känns inte längre relevant. Förutsättningarna har förändrats radikalt. Man kan inte med samma självklarhet säga att staten är den goda kraften som vill medborgarnas väl. Staten har inte längre samma möjligheter att utöva kontroll över det ekonomiska livet. Kapitalet och storföretagen är globala spelare som inte låter sig styras av nationella lagstiftningar. Var den ekonomiska makten ligger eller i vilket ekonomiskt system vi skall leva är däremot inte de enda förhållandena som avgör graden av frihet i ett samhälle. Vad har hänt med den politiska demokratin som varit medborgarnas rättighet under drygt hundra år? Varför har den demokratiska utvecklingen avstannat i tron att den är ett evigt statiskt tillstånd som bara ska förvaltas av våra beslutsfattare?
Demokrati är inte något som bara ska skyddas utan måste vidareutvecklas. Här kommer Wigforss tankar åter till heders och den tanke som låg bakom gillesocialismen, att med egenmakt och självförvaltning göra den arbetande befolkningen mera delaktig i beslut som rör dess egen arbetsplats. Det skulle vara ett viktigt steg på vägen mot ett verkligt fritt, öppet och demokratiskt samhälle. Men under marknadsekonomins herravälde blir medborgarna maktlösa och manipulerade av banal underhållning, tillrättalagd nyhetsförmedling, tröttsamt politiskt pladder och all denna förföriska reklam. Man får instämma i Mahatma Gandhis svar på frågan om vad han tyckte om den västerländska civilisationen, att det låter som en god idé.
[1] Arbetarrörelsens efterkrigsprogram: sammanfattning i 27 punkter (Stockholm 1944), s. 21.
[2] Ibid. s. 29.
[3] Ibid.
[4] Ernst Wigforss, Ett besök hos engelska byggnadsgillen, Tiden nr 1/1922, s. 69.
[5] Frisinnade landsföreningens valprogram år 1920 (Stockholm 1920).
[6] Socialdemokratiska partistyrelsens berättelse för år 1920 (Stockholm 1921), s. 25.
[7] Hjalmar Branting, Statsministerns Göteborgstal, Social-Demokraten 11 nov. 1919.
[8] Christer Lundh, Den svenska debatten om industriell demokrati 1919-1924. 1. Debatten i Sverige (Göteborg 1987), s. 369.
[9] Herbert Tingsten, Den svenska socialdemokratins idéutveckling I (Stockholm 1941), s. 297.
[10] Arbetaren 4 sept. 1946.
[11] Lundh (1987), s. 496.
info@opulens.se
