LITTERATUR. I Veckans DDR skriver Jesper Nordström om den östtyske författaren Volker Brauns DDR-klassiker från sent 70-tal ”Ett oavslutat kapitel”.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
”Graviditetens sociologi” Se där en titel på en avhandling att fylla med innehåll! Den dök upp i min hjärna när jag läste den östtyske författaren Volker Brauns ”Ett oavslutat kapitel” 1978, Unvollendete Geschichte, 1977, i översättning av Karin Löfdahl.
Ett centralt motiv i boken är hur just havandeskapet kan skapa en slags ursäkt, lugn, något att vila i.
Jag gjorde det som många skribenter nog har gjort utan att våga erkänna; frågade AI om detta och fick en begreppsbukett till hands: Renhet. Det specifikt kvinnliga. Avbrott i slitet. Ett alibi för att få vila lite.
För att sammanfatta det hela så handlar det om hur kvinnor i DDR å ena sidan kunde vara stolta över att få bära upp det genuint kvinnliga, men samtidigt också fick möjlighet att vila sig ifrån det mer kulturellt konstruerade feminina; äntligen en paus från att alltid vara fräsch, ljuv och kvillrande.
Att boken går att reducera så här till en frågeställning nästan värdig en fredagseftermiddag på gymnasiet är signifikativt. Detta eftersom Volker Braun är farligt nära det slags programmatiska, ideologiskt godkända plakatlitteratur vi nog alla förknippar med 70-talets vänsterideal och framför allt med kommunistiskt godkänd litteratur
Volker Braun var en av de skriftställare som verkligen ställde sin penna i statens tjänst och i samma anda som Bertold Brecht såg han DDR som ett slags ny frihamn, ett ideologiskt hemland.
Sedan följde ju den eviga diskussionen om formalism, en kritik som drabbade Brecht och i korta ordalag kan sammanfattas med att den experimentella formen ställer sig i vägen för budskapet.
Ändå är det oftast verk som främst fokuserar på innehållet och budskapet som blir kalkonklassiker. Den svenska filmen ”G som i gemenskap” är nog svår att rycka ner från prispallen i denna kategori.
Nå, Volker Braun har i alla fall inte bara ett rakt och tydligt språk. Ibland blir det mer impressionistiskt kargt och undgår därför den övertydlighet som är granne med det pedagogiskt programmatiska. Och om jag får ställa en ledande retorisk fråga: finns det någon nation som har så fått mycket fördomar och fasta föreställningar projicerat på sig som Östtyskland?
Brauns knappa språk gör att man som läsare verkligen kan ställa in sin egen bild av landet i texten, där är helt enkelt mycket luckor att fylla i själv och det blir verkligen betongens, de brunmurriga inredningarnas och blaskigt pastellfärgade städrockarnas DDR.
Från vår horisont framstår Volker Braun nog lite som ett skolboksexempel på hur man skriver en roman som utspelar sig bakom järnridån.
Med sina endast 93 sidor och sitt raka enkla språk är det ändå en läsvärd bok, om än mer som litteraturhistoriskt exempel än en bra bok i sin egen rätt.
jesper.nordstrom@opulens.se
