MINNESORD. Den danske författaren och kulturskribenten Bo Green Jensen är död. Håkan Sandell har skrivit ett minnesord med fokus på Bo Green Jensens gärning som poet.
För några år sedan kastade den i varje fall på ytan konservativa danska Weekendavisens redaktionsledning ut sin legendariske filmrecensent som skrivit i tidningen sedan 1980-talet och rapporterat från samtliga Cannes- och Venedig-festivaler.
Nu meddelar sedan några dygn tillbaka danska medier att Bo Green Jensen avlidit efter en längre tids sjukdom. Hans avresa väcker hos mig många personliga minnen. Bo Green Jensens poesi upptäckte jag under mitt sista år på gymnasiet, och då är vi tillbaka i 1981, samtidigt som jag fann fram till Michael Strunges poesi.
Michael mötte jag så på vårkanten 1982 men kom fort fram till att han och Bo Green Jensen var lyriska konkurrenter, inte så mycket till stil men vad gällde litterära motiv. Generationens självmedvetenhet var enorm, man kände sig stå för något nytt och kände vittringen av det outforskade. Men här insåg jag att det var tvunget att välja sida och stod då med Michael. Jag träffade aldrig Bo Green Jensen i de här tidiga åren även om jag hörde honom läsa upp, läste hans filmrecensioner och följde hans litteraturrapporter från USA.
Först in på 2010-talet träffades vi och, i sällskap med poeten Ulrikka Gernes, vid en bardisk på Nørrebro, en. Bo visade sig vara en gentleman av den gamla skolan i ordets rätta bemärkelse. Detta skulle ha gått att urskilja redan utifrån hans poesi, som alltid har haft en fattning och en mildhet som står i kontrast till de samtidspräglade hårda motiven.
Bo Green Jensens stora boksvit
Debutdiktsamlingen Requiem & Messe (1981) var inledningen till den sju band långa boksviten Rosens veje, ett begrepp hämtat från medeltidens så kallade rosenroman-diktning, egentligen en esoterisk beskrivning av själslig utveckling under kärlekens tecken, men hos Bo Green Jensen täckande en diktning närmast besatt av att söka ett adekvat uttryck för vår egen tid.
Diktsamlingssviten avrundades med mastodont-samlingen Porten til jorden, med Caspar David Friedrichs ikoniska målning av den ensamme vandraren på omslaget. Boken utkom 1986, och samma år i juli skrev jag en introduktion till bokverket i Sydsvenskan under rubriken ”En poetisk byggingenjör”, en rubrik jag inte gärna kan ha valt själv (en katedral kallade jag diktverket). Låt mig med någon alteration få citera, från den jämnt fyrtio år gamla artikeln, den känns fortfarande som att den var skriven helt nyss:
”Tematiskt sett kan Bo Green Jensen ibland påminna om Strunge, med ämnen som Europa efter bomben, rockmusik, den inre filmen, nattstämningarna, civilisationskritiken… Men bakom likheterna ligger Strunges försök att korsa tids- och rumsdimensionen, att leva ’på tværs af stjerner’. Mest lättförståeligt i den enkla insikten om att en nattlig långpromenad, i rum, även är en förflyttning i tid, mellan kväll och gryning. Green Jensen däremot är helt upptagen av tidsdimensionen, tiden är hans material och materia.”
Artikeln fortsätter med att citera ur en av prosadikterna i Stedernes mening (1985):
”Det er disse stakåndede eller bedøvede eller dybt forvirrede sekunder, som vore børn vil hviske lavt om og forstørre. Dengang Far var i England. Dengang Mor var i Norge. Altsammen i kæmpernes tid. Ikke som nu, hvor dværgene hersker. Ikke som nu.”
Lättflytande och expansiv diktning
Men det är denne poets speciella bruk av böjliga knittelrytmer och versöverklivningar som gör Bo Green Jensens diktning så lättflytande och expansiv. Tillsammans med en historiskt inläst citatteknik verkar hans versifierade storformer kunna rymma det allra mesta, och bli ett omfångsrikt stoff i episkt förlopp; “Det er løvfald her ved grænsen nu/ Og jeg lever alene med denne erindring/ Og mælkebøtter dyppet i himmel,/ Hvisken gjennem hvisken i det bløde morgenlys/…/ SALLE D’ATTENTE, jo, jeg stjæler nu:/ Jeg klipper andres ordforløb i stykker/ Og bygger mit eget hus her på grænsen/…/ Farvel, Lady Greensleeves, for siste gang,/ Det er Løvfald her og intet/ Har nogen anden mulig mening”.
Rosens veje-böckerna kom rentav att så växa ut till en spegel för hela den västerländska hög- och populärkulturen (så långt som då en 25- till 30-årig kunde greppa det), men likväl utan att mista en pulsvarm intimitet. Här likaså i ett citat från Porten til jorden: ”I haven troede jeg virkelig/ En tid lang på den store sommer,/ Men børn vokser op under rosen/ Og verden tager form, mens vi sover./…/ En ganske smuk hån er dette levn/ Af en drøm jeg havde om verden./ Den sorte rose er blomsten jeg blev/ Og den fik et nytt blad her til morgen”.
Bo Green Jensens omfattande verksamhet som filmrecensent och kulturkritiker kom att överskugga hans insats som poet, till förmån för generationskamraterna, utöver Strunge; Pia Tafdrup, Søren Ulrik Thomsen och F P Jac. I själva verket utgör han deras perfekta komplement, med sin ledigt episka stil, en bredd som de andra då inte hunnit eller aldrig hann att komma i närheten av. Michael Strunge dog redan 1986, F P Jac avled 2008, och Pia Tafdrup avslutade sin egen större diktsamlingscykel, i hennes fall i fem band, först 2022, recenserad av Carsten Palmer Schale i Opulens. Generationen har generellt sett eftersträvat mer maximalism än minimalism.
Omfattande produktion
Utöver en omfattande produktion av litterär essäistik och filmkritik så skrev Bo Green Jensen även ungdomsböcker. Det skall nämnas inte minst för att en av dessa filmatiserades i Sverige. Thomas Samuelssons PS. Sista sommaren (1981) har blivit något av en modern svensk filmklassiker, genom sitt nyttjande av ett välbekant svenskt filmhistoriskt motiv – hur en kärlekssommar med dess ljusa svävande nätter leder till oundviklig djupare kontakt med naturelementens kaoskrafter.
Jag vill gärna citera vidare från hans rikt omfattande poesi, och det hade jag kunnat göra i det längre formatet, särskilt från Rosens veje-septologin, men här passar det bättre med några rader från diktsamlingen Den store epoke (2004); ”Så går han runden i værelserne,/ lukker dør efter dør bag sin ryg,/ dræber røde vågeblus,/ det ulmer i mørket som øyne i skoven/…/ I det minste rum trækker han skodderne til/ og lägger seg på sengen/ med armene foldet over brystet/ som en død ridder eller et frysende barn”.
Mina tankar går till Bo Green Jensens tre döttrar, som han ofta berättat om i sina texter i Weekendavisen.
info@opulens.se
