LYRIK. ”Signe Gjessings djärva och oförutsägbara poesi skapar en stark närvarokänsla,” skriver Erik Bovin, som anser att den visionära ”Illuminationen av allt” är ytterst läsvärd.
Illuminationen av allt av Signe Gjessing
Dikter
Översättare: Ann Jäderlund, Helena Boberg
Ellerströms
Signe Gjessing är en udda fågel på den samtida poesiscenen. Sett till ålder och ryktbarhet borde hon räknas till den grupp danska poeter som kallats ”Generation etik”. Dit hör bland andra Olga Ravn, Josefine Klougart och den för tidigt bortgångna Yahya Hassan. Med dem har hon dock föga gemensamt.
Den autofiktiva strömning som sedan en tid dominerat nordisk samtidslitteratur är också henne främmande. Hon är och förblir en särling. Men en hyllad sådan. För debuten ”Ut i det o-lösa” (2014) mottog hon Munch-Christensens debutantpris och året därpå Albert Dams Mindelegat.
Men hon har även fått motta kritik. I hemlandet har den negativa kritiken avfärdat hennes poesi som kosmisk surrealism. Visst Gjessings poetiska universum kan till en början te sig flummigt och inte helt gästvänligt att besöka.
Signe Gjessing har stora anspråk
I den nu Sverigeaktuella diktsamlingen ”Illuminationen av allt” är detta en plats där ryggsäckar, solrosor och hundrakronorssedlar svävar obehagligt nära stjärnrymden.
I alla hennes diktsamlingar är avståndet mellan kosmos och människan närapå avklippt. Flummigt, jovisst men likafullt poesi med storvulna anspråk. Poesi, förvisso med ett trotsigt och lekfullt tilltal men med rötter i den visionära diktning vi känner från poeter som Edith Södergran och Else Lasker-Schüler.
När Gjessing blickar upp mot stjärnorna och därigenom får läsaren att göra detsamma är det helt klart poesi som ger en existentiell svindel. Man påminns om sin litenhet när man ställs inför det som på många vis är ofattligt och oöverblickbart.
Lyckad översättning
Ann Jäderlund och Helena Boberg som översatt Gjessing sedan tidigare har denna gång hjälpts åt med att överföra Gjessing till svenska, med tillfredsställande resultat skall tilläggas. Hennes poesi är troligen tämligen svåröversatt. Så här kan det låta:
”Universum frågar dig om ni inte ska blanda blod, men kommer sen på
att det inte har mer blod kvar, bara stjärnor. – Det går det med, säger du.
(Det blir enklast för alla om skapelsen är allt, så länge världen skapas.)”
Det rör sig om en till omfånget tunn samling, ofta är dikterna på endast två, tre rader, dock inte så traktatliknande som i den Wittgensteininfluerade ”Tractatus Philosophico-Poeticus” (2021) utan denna gång med vindlande rader som brer ut sig på boksidan.
Somliga dikter tycks ha halkat ur sin omloppsbana. En experimentell poet gör rätt i att ta risker. Ibland landar det dock fel i dikter som vetter åt det nonsensartade.
Flera dikter tycks handla om kärlek. Av kosmiskt eller köttsligt slag? Ett gåtfullt du återkommer. Ändå är det svårt att slå fast. Den som läst Gjessing förut vet att hon gärna arbetar med förskjutningar. Hennes poesi låter sig kort sagt inte fixeras.
Signe Gjessings paradox
Som Joni Hyvönen lyfter fram i en essä i Vagant bär Gjessings poesi drag av rastlöshet som kontrasterar mot den känsla av att vara ett med det oändliga som det kosmiska temat onekligen lyckas frammana. En paradox som gör hennes poesi än mer mångskiktad.
Uppfattningen om att denna femte och ytterst läsvärda diktsamling även är typisk för författarskapet underbyggs i vetskap om att hennes poesi sedan fortsätter i samma riktning. Ja, det antyds redan i titeln på 2024 års ”I kan da også bare skrive om stjernerne!”. Låt oss hoppas att en svensk översättning inte dröjer alltför länge.
Signe Gjessings djärva och oförutsägbara poesi skapar en stark närvarokänsla vilket för tankarna till en annan dansk poet som hon även citerar – underbarnet Michael Strunge: ”Jag älskar dig ända in i stjärnornas knä.” Och Gjessing fortsätter: ”En stjärna bär mitt hjärta på axlarna / in i illuminationen av / allt.”
info@opulens.se
