PROSA. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi en novell av Dennis Andersson. Det rör sig om en rå skildring av vardagen på ett industrigolv.
Dennis Andersson har under många år arbetat inom industrin. Under dessa år mötte han karaktärerna som befolkar novellen ”Griskultingen” som vi nu är glada att få publicera. Genom sitt skrivande vill Andersson ge röst åt de händelser och den gruppdynamik som utspelar sig bakom fabrikens slutna dörrar.
Texten är en rå skildring av vardagen på ett industrigolv, där maktstrukturer och grupptryck tvingar de anställda att välja mellan att anpassa sig eller bli utstötta. Den kretsar kring mötet mellan en erfaren arbetare och den nyanställde Benjamin – ”kultingen” – som formas av kollegornas giftiga jargong tills en våldsam vändpunkt tvingar fram ett val.
Andersson utforskar gränslandet mellan drömmen om frihet (symboliserad av Visby) och den klaustrofobiska verkligheten vid stansen, där tystnaden banar väg för översittarfasoner och ofta är det tryggaste valet.
CAROLINA THELIN
Griskultingen
Årets första arbetsvecka. Julledigheten är slut. Mörkret utanför har sipprat in och tagit plats i bröstet. Det lever där inne nu. Klockan är elva. Jag är halvvägs genom evigheten: en arbetsdag här på fabriken.
Stansens monotona dunkande gör mig dåsig. Tankarna vandrar. De tar den välkända stigen till Visby där himlen är djupblå och hög. En himmel som fyller lungorna med frihet och lättar tyngden över mina axlar.
Jag sitter med Veronika på en parkbänk nära Kruttornet. En saltstänkt bris från havet svalkar oss. Runtomkring rör sig turisterna som pastellsiluetter. Vi har en djupare kontakt med Gotland än de; ett berättigande till ön de saknar. Visbys smala kullerstensgator och gränder känner vi utantill.
Jag lägger armen om hennes solkyssta skuldror och hon lutar sig närmare. Hennes vaniljdoft gör mig till villig slav. Jag sluter ögonen och tänker att så här borde livet alltid vara. Turisterna bleknar bort. Kvar är bara vi. Inget spelar roll, så länge jag får vara här med Veronika.
”Livet är kort”, säger hon uppriktigt. ”Klart vi ska göra det.”
Jag öppnar ögonen, ser in i hennes. ”Du menar?”
”Ja, vi köper huset”, säger hon leende. Framtiden har aldrig varit ljusare eller mer välkomnande. Den väntar på oss. Det är nu det händer.
Dånande asgarv sliter mig från Gotland. Jag är tillbaka på fabriksgolvet. Ljudet kommer från grisarna. Alla flabbar utom en ung, tanig kille. Han byter fot konstant, som om golvet är strömförande. En ny kugge skulle börja i dag. Benjamin. Det måste vara han.
Medan de garvar flackar pojkens blick mellan grisarna. Den söker ett hem. När ytterligare en skrattsalva briserar försöker han tvinga fram ett leende men det fastnar halvvägs. Han tittar ner i golvet och när han blickar upp igen är ansiktet nollställt.
Flocken har samlats vid maskinen där storgalten Jarmo huserar, snett över gången från min stans. Det är han som dikterar hackordningen. Här på golvet viskas det: om Jarmo vägrar ett jobb, så slipper han. Krille, vår arbetsledare, öser istället över skiten på annan sate.
De följande dagarna sätter de tänderna i Benjamin. Bryter ner bygger upp. De formar om Benjamin. Från människa till griskulting. Målet är tydligt: ett svin, precis som de. Leker man med grisar grymtar man snart själv och pojken saknar ryggraden som krävs för att stå emot.
Han faller lätt. Går på rast för tidigt. Femton minuter blir trettio. Han nödstoppar maskinen för att snacka skit, försvinner en halvtimme för att bajsa.
Den här eftermiddagsrasten har flocken samlats vid tråget: Jarmos maskin. Han håller hov, hackar på deras utseende, hånar vad de sagt och gjort. Grisarna munhuggs lojt tillbaka men vet sin plats. Jarmo ska ha rätt. Jarmo ger sig aldrig.
De tuggar om fotboll och dart, tjejer och svartskallar. Jarmo öser på med skämt efter skämt om bögar. Publiken tjuter av skratt.
Kultingen söker godkännande. Han sväljer glupskt deras åsikter och rapar upp dem som sina egna. Härmar deras läten och kroppsspråk. Drar samma trötta vitsar, men grisarna skrattar inte. Han får på sin höjd ett fniss. Kanske saknar skämten den rätta knorren?
Han grymtar allt ivrigare och högre om invandrare och bögar, pratar nedsättande om kvinnor. Övertalar sig själv, men ännu är han bara en spädgris. Ge det bara lite tid. Snart är han ett tvättäkta svin, han också.
Efter helgen dyker Krille upp med flera skrapsår i ansiktet och en rejäl blåtira. Sårskorpan ovanför ögat påminner om en bränd bratwurst: böjd och mörkbrun med ett gäng svarta ränder.
Maskinerna stannas. Grisarna samlas. Snus stoppas under läppar medan han berättar. Han körde sin dotters elsparkcykel, for fram som Fittipaldi längs cykelvägen. På väg till festen kraschade han och slog i ansiktet. En sten eller något, påstår han. Och mörkt.
”Cykeln är bara skrot. Måste fixa en ny till Greta. Min whisky gick i asfalten”, klagar han.
”Du ser för jävlig ut” förkunnar Jarmo.
Flocken skrattar. Även kultingen. Han har börjat snusa. Han trycker in en prilla när Jarmo håller fram dosan.
”Och klantigt att krascha”, fortsätter Jarmo. ”Men typiskt en lättviktare som inte tål sprit.”
Krille skakar tyst på sin snusdosa.
Griskultingen har fått en plats vid grisarnas bord. Ämnet för dagen är tjejer. Storgalten rapar ljudligt och snackar skit om sin sambo. Jarmo fastslår att det är tur att hon har stora lökar och en skön röv, för mellan öronen ekar det tomt. Grisarna skrattar rått. Högst skrattar Jarmo själv. Flabbet dör ut och mat skyfflas in.
Det han vräkte ur sig är vidrigt. Vi borde ställa oss upp och markera att det räcker. Hade Veronika hört honom hade hon aldrig kunnat vara tyst. Men vi förblir statister i Jarmos föreställning. Vi sväljer vår mikromat. Här kan en knappnål falla.
Griskultingen harklar sig. För en sekund tror jag att han är den som ska stå upp mot storgalten, men icke. Istället börjar han berätta om förra helgen. Han och en kompis kör en raggarrunda i dennes sänkta V90. Flocken runt bordet lyssnar, jag också. Jarmo däremot spelar luftpiano. Hans LOVE och HATE-tatuerade fingrar rör sig i takt med musiken i hans eget huvud.
Kultingen sneglar besvärat mot Jarmos pianokonsert men fortsätter sin historia. Han ökar tempot. V90:n tar dem till grannkommunen och ett samhälle där det varken finns något att se eller göra. En obemannad bensinmack bredvid en sunkig pizzeria är allt. Utanför står två tjejer och röker. Kompisen vevar ner sidorutan. Han hojtar till dem. En svenska och en tyska. Hannah och Maja. Som genom magi, säger kultingen, bjuds de hem till Hannahs lägenhet. Jag vet att inbjudan beror på tristessen i en byhåla. Inte magi, eller charm. Killarna erbjuder bara en gnutta spänning.
Jarmos fingrar fortsätter spela samma melodi. Kultingen accelererar ytterligare.
Efter att ha käkat pizza i lägenheten hoppar alla fyra in i bilen. De kör på grusvägar genom skogen mot en ännu mindre avkrok. Sent på natten når de slutligen tyskans torp. Kompisen försvinner in i sovrummet med Hannah. Maja tar med Benjamin till köket. Där, vid diskbänken, drar hon upp tröjan. Han får se piercade tyska tuttar. Han sträcker på sig när han säger det. Storgalten fnyser. Benjamin förklarar fort att det inte gick längre än så. Hon är långt från en ”keeper”.
Jarmos fingrar stannar tvärt i luften.
”Och varför i helvete inte?”
”Alltså, hon är ingen keeper…”
”Vadå? Vill du sitta och hålla hand eller? Keeper…” Jarmo skrattar rått.
”Alltså, jag hade nog fått…” Pojkens röst vrids till nära noll.
”Patetiskt”, konstaterar Jarmo högt. ”Du kammade noll på fittfronten.”
”…komma till, om jag ville.” Rösten vek.
”Det kan du ju försöka intala dig”, hånskrattar Jarmo och söker medhåll från flocken. De nickar. Nöjd knäpper han händerna över magen. Krille tittar på sin klocka. Lunchrasten är slut. Maskinerna väntar.
Det är bara den smältande snön utanför som visar att tiden går. Innanför väggarna är det som om den stannat. Men, en tidig vårdag hörs fågelsång i fabriken. En grönfink har förvillat sig in och sitter nu högt uppe på en takbalk. Ord om fågeln flyger genom lokalen. Kvinnorna och pojken samlas under den, tittar och pekar. De drömmer om grönskan och värmen som skall komma.
Krille är här med sitt luftgevär. Han siktar mot taket. Geväret hostar till. Grönfiken dråsar i golvet. Kvinnorna tjattrar lågt medan de återgår till sina maskiner.
Jarmo kallar tillbaka Kultingen.
”Ja, komsi, komsi. Duktig liten Benji”, hånler svinet. Benjamin lommar åter till honom, som en skamsen hund.
Krille närmar sig Jarmos maskin. Han dinglar den lilla fågeln fram och tillbaka i dess tunna ben.
”Inte mycket mat på den”, flinar han. ”Var bättre förra sommaren med fiskmåsen.”
Prillan hänger slappt över de gula tänderna.
”Kommer du ihåg måsen, Jarmo?”
”Den du skadesköt tre gånger innan den dog? Ja, jag kommer ihåg den.”
Jarmo startar maskinen. Krille gör sorti. Jarmo bossar runt Kultingen fram till hemgång. Pojken kastar en snabb blick åt mitt håll medan han följer de andra grisarna mot omklädningsrummet.
Svinen bufflar sig igenom resten av veckan som de alltid gör. De är omedvetna om att deras klövar trampar på ömma tår. De skrattar och flabbar. Pojken försöker hänga med i deras tempo. Han kastar ur sig gliringar, nästan som på måfå, men de saknar udd. Han är en spädgris som försöker grymta som en galt.
Måndagsmorgon. Maskinerna står stilla. Det är knappt styrfart på någon. Folk samlas i små grupper, sorlar om helgen.
Jag står vid min stans och fyller i kontrollplanen. I tystnaden hörs ventiler pysa trött. Deras ljud har en stillhet som bjuder in till drömmar. Utan att vara riktigt närvarande kryssar jag i rutorna i planen. Det går på automatik.
En trekvart efter instämpling vrålar radion igång. Hårdrock vräks ur högtalarna. Arbetsledaren, Fabriks-Judas, har anlänt. Maskinerna gnisslar igång en efter en. Han kommer till min station med Kultingen ett steg bakom sig. Han pekar först på Kultingen, därefter på mig. Sedan försvinner han in på sitt kontor, för att göra Gud vet vad. Fabriken lämnas åt sitt öde.
Jag förklarar att arbetet aldrig tar slut. Att det hela tiden kommer fler ordrar på samma detalj. Benjamin suckar. Jag visar vad som händer om han inte tänker sig för. Jag hivar in en detalj under knivarna som utan motstånd klipper den i två.
”Du vill väl behålla fingrarna?”
Pojken backar från stansen.
”Behåll fokuset så har du tio vid dagens slut.”
Han gör exakt som jag säger och vi får mycket gjort. Jarmo går förbi och gör honnör mot oss.
”Sicken pajas”, säger jag. ”Han bökar i folks liv, låtsas vara schyssta snubben, men han gör det för att få ammunition. De blir måltavlor för hans skämt senare.”
Kultingen följer Jarmo med blicken.
”Jarmo vägrar ofta jobb som han inte har lust att göra så då jag får göra dem istället. Att klaga hos Krille är lönlöst. Han skvallrar till Jarmo och därefter är man persona non grata.”
”Persona non grata?” frågar han.
”Satt på svarta listan,” svarar jag. ”Fredlös. Lovligt byte.”
Benjamin nickar.
”Du gör förstås som du vill, men om jag vore dig skulle jag hålla mig undan Jarmo.”
”Jag vet”, säger han så tyst att det knappt hörs.
Men så fem minuter före två-rasten traskar Jarmo fram till stansen.
”Kom Benji, det är rast!” Jarmo ger mig ett stort leende.
Kultingen släpper genast allt och följer med. På väg bort vänder han sig om och rycker på axlarna.
Som på ett pärlband lämnar de andra svinen sina maskiner en efter en, och följer efter Jarmo och Benjamin när de går genom fabriken.
Kaffet är urdrucket. Jag står vid stansen och väntar. Pojken borde också vara tillbaka, men icke. Jag suckar för mig själv. Trots att han har kallat Jarmo för en gris väljer han ändå att följa med honom. Han väljer att bli en gris. Ett svin.
Jag ska precis slå på strömmen när höga röster hörs, följt av ett gallskrik som rister genom fabriken. Jag skyndar mot oljudet. När jag kommer fram får jag armbåga mig in i klungan för att se vad som står på.
Två av Jarmos jasägare kämpar för att hålla fast Benjamin. Hans ögon är vilda. Han kränger i deras grepp. Halsvenerna spänner som stålvajrar. Den taniga kroppen, ett hem för vulkaniskt raseri.
På golvet, mitt i ringen av folk, sitter Jarmo. Blod rinner från hans tryne ner över bröstet. Näsan är krokig som om en sjuåring slagit in en spik i en planka. Han flämtar i korta och smärtsamma andetag.
”Hämta Björn!” ropar någon i klungan.
Och här kommer pappa Björn. Han vill veta vad som hänt.
”Den lilla bögjäveln slog till mig. Helt utan anledning”, väser Jarmo och spottar ut saliv blandat med blod.
Chefen hjälper honom upp.
”Tänk på hur du uttrycker dig, Jarmo.”
Storgalten är ostadig. Björn tar honom under armen och leder honom mot kontoret. Först när de är utom synhåll släpper jasägarna taget om Benjamin. Svinen avlägsnar sig och sedan resten. Det är bara jag och pojken nu. Han stirrar ner i golvet, på platsen där Jarmo nyss satt.
Vad Jarmo sa till Benjamin behöver jag inte veta. Men jag vet att han precis fått vad han förtjänade.
Benjamin höjer blicken, fäster den på mig, den har en ny, djurisk skärpa. Han är inte längre en kuvad kulting utan en rakryggad man.
”Antar att jag behöver ett nytt jobb”, småskrattar han.
Han går mot herrarnas omklädningsrum. Utan att vända sig om höjer han handen till ett adjö. När dörren slår igen bakom honom stiger en oväntad avundsjuka inom mig. Benjamin fick täppa till munnen på Jarmo och han kommer härifrån.
Jag återvänder motvilligt till min maskin.
info@opulens.se
