PROSA. Inför helgen har vi nu nöjet att publicera en novell av Jan Hoff i veckans utgåva av Littestraden. Titeln är ”Haren Havre och Kaninen Esteban”.
Jan Hoff (f.1967) är bosatt i Lund och är bland annat bibliotekarie, poet och serieskapare. Han har haft noveller, dikter, serier och artiklar publicerade i egna böcker, antologier, tidskrifter och tidningar.
Nu är vi glada att få presentera Hoffs novell ”Haren Havre och Kaninen Esteban” och det är upp till dig att försöka lista ut vad som egentligen hände med Havre…
CAROLINA THELIN
Haren Havre och Kaninen Esteban
Så här var det. Det var måndag. Ja, eller det var i alla fall vad som stod i almanackan. Den var å andra sidan två, tre år gammal. Nå, strunt i det.
Det regnade bara lite så de två djuren, haren och kaninen, bestämde sig för att ge sig ut och segla. Haren Havre var äldst och mest sjövan. Esteban var ung och oerfaren. De gick ner till hamnen.
”Var ligger din båt?” undrade Esteban.
”Jag har ingen båt…” sa Havre.
”Men vad ska vi då segla i?”
”Jag tänker att vi bygger en båt!”
Sagt och gjort. De gick in bakom ett skjul och stal några plankor, ett rep, en tunna tjära, fjorton spikar och ett segel. De satte i gång med byggandet. Regnet tilltog i styrka och fick sällskap av hagel. Efter en halvtimme gick de iväg till Molanders kafé. Ett nedslående budskap mötte dem. ”Endast betalning med mobilapp.” Hur skulle de nu betala för sitt kaffe? Ingen av dem hade en tillräckligt avancerad mobil. Deras gamla Nokior kunde på sin höjd användas till att skrika i (om man stod tillräckligt nära den man ringde till) eller till att skriva inköpslistor på (som inte gick att spara).
De satte sig ändå vid ett bord. Utanför fönstret flög stenar, träd, igelkottar och bråte förbi. Det låg en broderad duk på bordet. Mitt på bordet stod en vas med fina blommor i. Utan att fråga vad de ville ha ställde servitrisen Monica Wexell varsin kopp med rykande hett kaffe framför dem.
De svepte kopparna och skållade tungorna. Sedan åt de upp blommorna. Sådan var harars och kaniners sed. De sprang mot dörren, men Monica Wexell var snabbare. Med sin bastanta kroppshydda spärrade hon effektivt deras färdväg.
”Ska ni inte betala?”
”Jodå, vi skulle bara ut på toaletten…” försökte Esteban.
”Den är ju här inne…”
Vad skulle de göra? Det såg mörkt ut för dem. Hur skulle de ta sig ur denna knipa? Skulle de kanske lyckas övertala henne att ta emot kontanter?
”Snälla Monica, kan vi inte få betala med sedlar?” vädjade Havre.
”Jag vill inte ha era smutsiga hundralappar…”
”Men vad ska vi göra?”
”Nu ringer jag till polisen!”
Monica Wexell tog upp sin egen mobiltelefon ur fickan och slog ett nummer.
Endast tjugotvå minuter senare bromsade ett polisfordon in utanför Molanders kafé. Två beväpnade konstaplar satte handbojor på kaninen och haren och släpade ut dem i stormen.
Konstaplarna var rätt snälla och innerst inne tyckte de lite synd om de fattiga djuren. När de kommit utom synhåll från kaféet tog de av fångarnas handbojor och lät dem löpa.
”Gör inte om det bara!” ropade den ene polisen efter dem.
Havre och Esteban sprang först omkring lite bland skjulen och bodarna i hamnen. Sedan stannade de och pustade ut. Bakom ett skjul hittade de en segelbåt. Den hade dragits upp på land för att lagas och målas. Kanske vore det en bättre idé att låna denna båt än att jobba vidare med det där halvfärdiga bygget de hade övergivit? De lånade en traktor av en misstänksam fiskare och fick snart ner segelbåten i vattnet. Det var nu ordentligt kallt. Krabb sjö. Egentligen inget idealiskt väder att ge sig ut i. Men ut begav de sig. Havre hade en röd toppluva medan Esteban var klädd i keps. Havre skötte rodret. Esteban klättrade upp i den allra högsta masten. Han sa att han tänkte spana mot horisonten. Men det kunde han ju inte! Han var så liten att han inte nådde upp att se över kanten på mastkorgen. Han stod alltså bara där i mastkorgen och frös. Korgen var helt vattentät och fylldes oroväckande snabbt av regnet. När blixten slog ner i masten hade han redan drunknat. Han slapp således bli bränd till döds.
När kusträddningen anlände hittade de en hare som klamrade sig fast vid en vrakspillra. Det var en slavhare som hette William, som hade varit inlåst i segelbåtens lastrum.
Många år senare blev William naturvetenskaplig forskare. Han gjorde karriär. Ibland ringde de från teve och bad honom vara expert.
”Du är nog den slöaste och sämsta experten vi någonsin använt oss av!” sa en av programledarna.
”Men varför frågar ni mig hela tiden?”
Ja, vad skulle hon svara på det? Hur kom det sig att det alltid blev den här luggslitna haren som kom till studion?
En kväll tog hon upp detta med den kollega som brukade ha ansvar för bokningarna av gäster.
”William?”
”Ja…”
Och nu kröp det fram att kollegan också hade ett förflutet som slavhare. Haren William var en gammal kompis till henne. De hade ofta varit ute på fälten och skördat tillsammans. De hade blivit piskade och förödmjukade av plantagevakterna. Dessutom var de båda medlemmar av samma sekt. De tillbad en liten imaginär myra som bodde bakom en anslagstavla: Hoegdoc. Efter den dagen blev William ännu oftare inbjuden. En dag var han med i Årets mästerkock. Han sa att han bara ville laga vegetariska rätter. Det var okej. Han struntade i bilbälte när han körde bil. Han hade både svenskt och amerikanskt medborgarskap. Han hade förmågan att hitta i mörka skrubbar utan att tända ljuset. Med ett särskilt mikroskop undersökte han märkliga fenomen. Han funderade även på att börja syssla med politik. Han hade ytterst få åsikter. Han ville förbjuda vitt mjöl, men han kunde inte riktigt förklara varför.
info@opulens.se
