LYRIK. Inför helgen är vi glada över att i Littestraden få presentera en diktsvit av Nina Norén. Titeln är ”Blanka papper”.
Nina Norén jobbar med teater, skriver manus och dramatiserar böcker. 2023 gav hon ut boken ”Mönster – spåren vi följer” och har även publicerat prosa i Tidskriften Märgen och poesi här i Opulens. Mellan 2011 och 2019 skrev och deltog Norén i utgivningen av ”Teatern Är Min Plats. En Antologi om Konst och Integration” av Teater InterAkt i Malmö. Inspirerad av arbetet de då gjorde tillsammans med ensamkommande och asylsökande skrev hon en diktsvit som vi nu är mycket glada över att publicera.
CAROLINA THELIN
BLANKA PAPPER
dikt 1
vi repeterar på Tryckeriet i Sofielund
vi sitter i ring på golvet i danssalen
Jawad berättar sitt minne
han bodde i bergsområdet Hazarajat
det blåste sand den dagen
mina bröder och jag kom till skolan
min lärare stod bunden vid en påle
några män tände eld på honom
jag såg min lärare brinna
dikt 2
jag bär på ett kroppsminne
lukten av sand, torr hud,
sol som bländar
den gamles rinnande ögon
farsoten, elden, starka vindar,
sprickor i släckta bränder
det nya ljuset är ännu ej fött
den lilla var
sotfödd
dikt 3
den första riktiga vårdagen
Mohammad och jag
sitter på cafét
vid Möllan
vi lutar oss fram
nära
jag ser i dina ögon
flykten
havet
det oroliga barnet
hungern
jag ser faderns grepp mjukna
hur han sjunker in i sömnens tomhet
hur du böjer dig fram och försiktigt håller den lilla
jag ser fadern som vaknar
och rasande sliter barnet ur din famn
jag ser minnet
i dina ögon
dikt 4
På hösten repeterar vi på
Underverket på Hasselgatan
vi hade uppvärmning
alla sprang i takt med trumman
Kazim sitter på golvet vid väggen
vill du inte vara med idag?
nej inte än
har du ont i huvudet?
…nej
…min bästa vän blev skjuten … idag
i Herat
han är död
dikt 5
Varje morgon under de senaste fyrtio åren hade Zohra gått ut i sin trädgård.
För att rensa, gallra, beskära, lufta och vattna.
Under de starka vindarnas tid för att skydda, stötta och begrunda.
Under regnets månad för att täcka och dränera, satt sen tätt mot väggen under det utstickande taket och lyssnade på regnet.
Nu går hon ut. Tar hissen ner till bottenvåningen. Går ut på parkeringen och går två kvarter bort till Coop, på Järnvägsgatan 9 i Åstorp. Där står hon en stund och tittar på ölandstokens gula blommor. Sen går hon hem.
dikt 6
minnet njuter solen på stigen
ner till vattnet ved i spisen fåglarna
dikt 7
Den främmande pulsen
i storstaden
är påträngande
staden är inte min
språket är inte mitt
intrycken ristar mina ögon mina fötter
vart? varför? vem?
hur länge här? och sen?
förlusten av nära
trygghetskroppar
tär hud och muskler
längtan är inte ordet
avsaknad
kanske
vaknar
glider mjukt ur drömlandskapet
de främmande
ljuden,
dofterna,
språkbilderna
tränger
in
hemmet är kvar i drömmen
en hel dag kvar till sömn dröm
dikt 8
saknar ord
dikt 9
Sajad, Maram och jag
gick från lokalen på Spångatan
till Möllevångstorget
solen gassade och det var varmt
de kallade mig alltid mamma Nina
de bar min ryggsäck
det gjorde de alltid
han sa – jag minns inte hur min mamma ser ut
hon sa
ingenting
om blanka papper
inne i mörkret fanns en ensam liten flicka
bland vilsna levande och alltför många döda
bortsprungna människor och hundar
vi skrattade mycket och mest
de ovan skrivna stroferna
var sällsynta berättelser under sällsamma dagar
vi utövade leiklist
leiklist är det isländska ordet för teater
lek konst konsten att leka
den tacksamhet som strömmade ur er
fick många av oss att skämmas
hör själv er – oss
tacksamheten är en gåva
vi fick en lärdom
tack
info@opulens.se
