POLITIK. Den 28/2 är det 40 år sedan mordet på statsminister Olof Palme. Misstankarna riktades tidigt mot PKK. Ronî Haco tar oss i denna personliga text tillbaka till den tiden, när hela den kurdiska gruppen i Sverige misstänkliggjordes.
Vid tiden för mordet på Olof Palme bodde några tusen kurder i Sverige. De hade flytt förföljelse i sina hemländer och givits en fristad här. När mordutredningen riktade in sig på den kurdiska gerillarörelsen PKK (Kurdistans arbetarparti) skulle det i det, i vanliga fall, grundmurade svenska rättssamhället åsidosättas på ett spektakulärt sätt. Det som följde saknar motstycke i svensk närhistoria.
Sveriges statsminister Palme hade legat begravd i sin sista vila i ett halvår när Hevî Hajo kom till Sverige i september 1986. I sin ena hand höll hon sin tvååriga dotter och i sin andra en resväska när hon höggravid vaggade igenom tullfiltret på Arlanda och tog sina första steg på svensk mark. Jag själv skulle födas två månader senare.
Hon visste inte mycket om sitt nya hemland, mer än att det var en demokrati där statsministern nyligen skjutits ihjäl på öppen gata. Liksom många kurder sörjde hon den fredsälskande man som till synes alltid stått på de utsattas sida. Turkiska medier hade påstått att PKK låg bakom mordet. I landet hon lämnat bakom sig var dödligt våld inget ovanligt.
År 1978 hade Hevî gått ut högstadiet. Hon var yngst i syskonskaran och den första att lyckas med den bedriften. För att gå i skolan var hon tvungen att åka från landsbygden i byn Duruca (Kertwen) till skolan som låg i staden Nusaybin (Nîsebîn). Intill hembyn fanns en militärbarack. Soldaterna gjorde regelbundna räder i byn. Minst en gång i veckan, oftast fler gånger än så, sparkade de in dörrar, avfyrade sina vapen i luften, vände ut och in på hemmen och radade upp byborna. Hevî, som lärt sig turkiska i skolan, var en av få i byn som förstod förolämpningarna och hoten som soldaterna skrek ut mot byborna. Stel av skräck kunde hon aldrig förmå sig själv att översätta soldaternas tirader, som var ämnade att skrämma fram information om väpnade kurdiska grupper i området. Hon tyckte om att gå i skolan. Men även staden var farlig. Hon hade sett människor skjutas ihjäl där. Avrättningar på öppen gata hörde till vanligheten. De utfördes av väpnade grupper i olika uppgörelser och i konkurrens om politiskt inflytande. Det sades att det för det mesta var kurder som sköt ihjäl andra kurder, men det var svårt att veta eftersom ingen vågade tala öppet om de många liken på gatorna.
– Jag drömde om att få lämna den här platsen som var så fylld av skräck. Den stora faran var att vi var kurder. Det går inte att ändra på den man är. Jag ville fly till en plats som var säker, säger Hevî.
Kurdisk gemenskap och splittring i exil
Ibrahim Ayaz, pensionär i Åkersberga, har bott i Sverige i över 45 år. På 1970-talet fanns bara ett fåtal kurder i Stockholm, spridda över olika föreningar med varierande politisk inriktning. Trots detta var sammanhållningen stark. Ibrahim deltog i alla slags aktiviteter – teater, musik, demonstrationer – oavsett arrangör, eftersom ”vi kurder höll ihop”, som han själv uttrycker det.
Sammanhållningen skulle snart bytas ut mot misstänksamhet. Även svenskarnas inställning till kurder skulle förändras. Det skedde närmare bestämt en sommardag klockan 15.15 den 20 juni 1984. En 26-årig man vid namn Enver Ata hade kommit till Sverige från Iran. Han hade tidigare varit medlem i PKK (Kurdistans arbetarparti) – en militant gerillagrupp som förde en väpnad kamp för självständighet i Turkiet. Ata var avhoppare och av den anledningen av vissa betraktad som förrädare. Han var nyinflyttad i Uppsala och befann sig på dagen på Stora Torget. Med midsommarafton hägrande bortom några få väldigt långa och ljusa dagar och ytterst korta nätter var torget fullt av människor i färd med olika bestyr inför firandena.
En annan man vid namn Zülküf Kilinc hade setts vanka nervöst fram och tillbaka längs torget i timmar, upptagen med ett helt annat slags bestyr. Han letade efter Ata. Efter ett tag slog sig Kilinc ned på en bänk och väntade. På sig hade han en revolver. När han tittade upp såg han till sin förvåning Enver Ata sittandes på en bänk vid busshållplatsen på andra sidan gatan. Kilinc satt kvar en stund och iakttog Ata. När han så förvissat sig om att mannen mittemot honom verkligen var personen han letat efter, reste han sig upp och gick över till Ata som fortfarande satt kvar. Ata sköts ihjäl på nära håll bakifrån och föll ner framför bänken. Ståendes över honom avfyrade Kilinc ytterligare tre skott som träffade Ata i bål och huvud. Så var Enver Ata en gång för alla avrättad. I det tumult som följde sprang människorna på torget panikartat och sökte skydd. Några tog upp jakten på gärningsmannen som inte hann komma långt.
Vad de svenska myndigheterna anbelangade var det mer eller mindre klart att Kilinc agerat på order av PKK. Kilinc själv skulle utmåla sig som en revolutionär som förvisso hyste sympatier för men som inte var medlem av PKK. Han menade att han utfört dådet på den samlade kurdiska befolkningens allmänna begäran och att han utfört mordet på egen hand. Kilinc dömdes till livstids fängelse.
Ibrahim var kluven. Han sympatiserade med PKK som nu utpekades som terrorister. Människor han tidigare umgåtts med slutade hälsa eftersom han rörde sig i kretsar med uttalade PKK-sympatier. Ibrahim hade känt Ata.
– När Enver Ata kom till Sverige hade han ingenstans att bo så han bodde hos mig i några veckor. På den tiden hjälpte man varandra. Efter att han fått uppehållstillstånd flyttade han. Jag såg honom inte mer, säger Ibrahim.
Kommunarrest och rättsosäkerhet
Hösten 1984 greps tretton kurder misstänkta för medhjälp till mordet på Enver Ata. Efter några månader lades åtalet ned och personerna frigavs från häktet. Nio av dem – de hade sedan en tid övervakats av Säpo som utredde PKK:s verksamhet i Sverige – stämplades som terrorister och skulle av den anledningen utvisas. Man kunde emellertid inte genomföra utvisningarna eftersom de berörda riskerade tortyr och/eller att avrättas om de skickades till Turkiet. Mycket senare – i en uppmärksammad dom i Stockholms tingsrätt år 1991 – skulle det uppdagas att Säpo olagligen avlyssnat personerna i fråga och att denna omfattande avlyssning inte gett något av värde för deras utredning.
De frigavs alltså från häktet men placerades i stället i så kallad kommunarrest. Kommunarrest var något som förekom i Sverige under 1980-talet och tidigt 1990-tal, ofta med stöd av den dåvarande terroristlagen. I praktiken användes den mot personer som ansågs utgöra en säkerhetsrisk. Kommunarresten innebar att man var förbjuden att lämna den kommun som man var bosatt i eller var anvisad att bo i. Villkoren innebar att man var tvungen att anmäla sig hos polisen vid vissa tidpunkter, oftast tre gånger i veckan. Besluten om kommunarrest fattades antingen av regeringen eller av dåvarande Utlänningsnämnden (nuvarande Migrationsöverdomstolen) efter inrådan från Säkerhetspolisen. Det var vid tiden en kontroversiell åtgärd som kritiserades av juridiska experter, rättsvetare och människorättsorganisationer.
Inte sällan grundades kritiken i att besluten om kommunarrest inte föregicks av en prövning i domstol. Det innebar att personer som blev satta i kommunarrest inte behövde vara dömda för brott – och var i de flesta fall inte det. Ett beslut om kommunarrest föregicks alltså inte av en prövning i domstol med sedvanlig process nominellt utmärkt av rättssäker nit.
Det innebar att smärre detaljer som rätten att bemöta anklagelser, föra sin talan, rätten till ett rättvist förfarande och rätten att få sitt beslut överklagat åsidosattes. Kommunarresten var också på obestämd tid vilket innebar att den i teorin kunde pågå oändligt utan möjlighet till omprövning.
En än hårdare kritik var att kommunarresten stred mot mänskliga rättigheter och var en form av mjuk internering. En av de nio som sattes i kommunarrest var den då 24-årige Ahmet Ulusoy. I protest, då han saknade möjlighet att överklaga regeringens och Säkerhetspolisens beslut, beslutade han att inleda en hungerstrejk. Den pågick i 44 dagar och avbröts till slut i oktober 1985.
När inga andra vägar ledde till en prövning av domstol, vände sig några av de kommunarresterade till det mest beprövade och säkraste sättet att få sin dag i rätten. Nämligen genom att bryta mot lagen.
Frågan om kommunarrest prövades till slut år 1990, i hovrätten över Skåne och Blekinge. Åtalet gällde två kurder som varit placerade i kommunarrest sedan 1984 och som upprepat brutit mot den.
De hade gång på gång brutit mot kommunarresten och hade till följd av det upprepade gånger dömts till fängelse. Efter att de ännu en gång dömts till fängelse – en månad vardera – överklagade de domen som så många gånger förr.
Den här gången hamnade fallet hos hovrätten. Där slog man från domstolens håll i dräpande ordalag fast att regeringens beslut om kommunarrest stred mot grundlagen. I domen kunde man läsa att de båda männen utsatts för frihetsberövande utan en opartisk och offentlig rättegång och att detta var i strid mot den europeiska konventionen gällande skydd för de mänskliga rättigheterna och svensk lag.
Hovrätten menade att inskränkningen av deras rörelsefrihet varit så omfattande och pågått så länge att det var att likställa med ett – uttryckt på juridiska – ”lagstridigt frihetsberövande”.
PKK-spåret och dess konsekvenser
Senhösten 1985 skulle ytterligare ett mord ske. Denna gång var det Çetin Güngör, även han PKK-avhoppare. Han sköts ihjäl på nära håll bakifrån på en kurdisk fest på Medborgarhuset i Stockholm. Så var Çetin Güngör en gång för alla avrättad.
Mordet på Güngör hade flera likheter med det på Ata. Tillvägagångssättet, det skenbara motivet och kopplingen till PKK. Den opinion som i viss mån rört sig i riktning mot de kommunarresterades favör drog sig nu tillbaka till följd av ännu ett brutalt mord. Misstänkliggörandet av kurder i Sverige skulle snart inte längre begränsas till personer som hade uttalade PKK-sympatier utan till den kurdiska diasporan i stort.
Keya Izol kom till Sverige 1974 som 20-åring, också han från Turkiet. Tillsammans med andra bildade han Kurdiska Riksförbundet 1981.
– Vårt arbete gick ut på att stärka den kurdiska identiteten, kulturen och språket i Sverige. Vi skapade dialog med politiker och organisationer för att göra våra röster hörda. Som nationslösa såg vi det som nödvändigt, säger Izol.
Riksförbundet ville enligt Izol inte släppa in PKK i sin koalition på grund av deras militanta metoder. Efter de spektakulära avrättningarna av Ata och Güngör lade sig ett mörkt moln över allt det som såg, lät eller luktade kurdiskt. Izol märkte att det var allt glesare på riksförbundets aktiviteter och möten.
Riksförbundets kongress skulle hållas i ABF-huset på Sveavägen den 1 mars 1986 men hade ställts in. Anledningen var att Olof Palme kvällen innan skjutits ihjäl bakifrån på nära håll på öppen gata. Så var Olof Palme en gång för alla avrättad.
Operation Alfa och kollektivt misstänkliggörande
Hans Holmér, dåvarande polismästare i Stockholm, hade tagit över Palmeutredningen och skulle driva det som blev känt som ”PKK-spåret”. Många av de kurder som kommit till Sverige på 70- och 80-talet – däribland min egen mor – hade flytt en repressiv stat som förföljde kurder då de betraktades som terrorister.
– Jag arbetade som modersmålslärare på Hjulstaskolan och såg orättvisorna kurdiska barn fick utstå. Frustrationen de kände bar de med sig en lång tid. De blev stämplade som ”Palmes mördare” av klasskamrater. Det var inte bara barn som drabbades. Folk knackade på och hotade sina kurdiska grannar. Det hände att folk kom hem och upptäckte fula ord klottrade på sina portar. Efter mordet på Palme var det många som ogärna öppet sa att de var kurder, berättar Izol.
”Bavê Nazê” är författare. Namnet är en pseudonym som översätts till Nazês far. Trots sin ställning som en betydande röst inom modern kurdisk litteratur saknas offentligt bekräftade uppgifter om hans riktiga namn. År 1969 reste han till Sovjetunionen från Syrien för att studera litteratur. Efter att ha avlagt sin doktorsexamen på Moskvas universitet åkte han till Sverige och sökte asyl.
Han hade befunnit sig i landet i några månader när Palme mördades. Medan han väntade på besked från Migrationsverket hyrde han ett rum i en lägenhet i Vällingby. En fredagskväll tydliggjorde han för sin hyresvärdinna med gester och de få svenska ord han lärt sig, att han skulle flytta. Hyresvärdinnan skrek och gormade på honom för jämnan och till slut hade han fått nog. Han skulle sova över hos bekanta över helgen och komma tillbaka på måndag för att hämta sina tillhörigheter.
När han återvände till Vällingby möttes han av en gormande hyresvärdinna och två civilpoliser. Bavê Nazê har alltid skrivit för hand. Hans rum var därför belamrat med anteckningsböcker.
Poliserna plockade med sig anteckningsböckerna och förklarade att de skulle återkomma dagen därpå. Bavê Nazê ringde upp Keya Izol – som han lärt känna via Kurdiska Riksförbundet – och bad honom infinna sig för att agera tolk. När poliserna återvände dagen därpå fick han det förklarat för sig att hyresvärdinnan kontaktat polisen för att meddela att fantombilden på Palmes mördare som polisen gjort känd för allmänheten stämde överens med hennes hyresgäst.
Bland Bavê Nazês tillhörigheter gjorde man ett märkligt fynd. Ritat på ett pappersark var en karta. På den kunde man se ”Hötorget” markerat och längs med Sveavägen ett kors ungefär där Palme mördats.
Bavê Nazê försökte förtvivlat förklara att det var en vägbeskrivning som han ritat efter instruktioner från en vän för att hitta till kongressen som Riksförbundet planerat hålla på ABF-huset dagen efter Palmes mord. Det som följde var en period av förhör som pågick i åtta månader.
– De ställde samma frågor gång på gång. De ville veta varför jag kommit till Sverige. Hur jag kommit hit. Vad jag haft för mig i Sovjetunionen. Vilka jag känner. Var jag befann mig på mordnatten. Vad jag har för ideologi. Trots att jag hade ett alibi så fortsatte förhören. Jag har förhörts av syrisk säkerhetstjänst i mitt hemland och de är inte tillnärmelsevis lika trevliga som sina svenska kollegor, säger Bavê Nazê, idag 80 år, över telefon från sitt hem utanför Moskva.
När han friats från polisens misstankar bad han om att få sitt pass tillbaka och tog tillbaka sin asylansökan. Han fick förklara fler än en gång för tjänstemännen på Migrationsverket att han mycket riktigt var villig att självmant återvända till Sovjetunionen.
– Jag ville inte stanna kvar. Om du så mycket som nämnde för någon att du var kurd så vände de på klacken och gick åt andra hållet, säger Bavê Nazê.
Hans Holmér hade sedan juli 1986 planerat ”Operation Alfa”. Det var påtänkt som PKK-spårets stora crescendo och skulle ske i form av en chockoffensiv mot misstänkta PKK-anhängare. Planen var att genom tillslag stressa och tvinga fram en läcka som skulle leda utredningen framåt. En metod som bär vissa likheter med den som soldaterna i min mors hemby använt sig av.
De frihetsberövanden, husrannsakningar och buggningar som leder fram till operationen har av kritiker och juridiska experter beskrivits som laglösa.
I januari 1987, just som Operation Alfa ska sjösättas, kallas Keya Izol tillsammans med andra i riksförbundet till ett möte med dåvarande invandrarministern Georg Andersson. Ministern ger utåt sett intrycket av att han kallat till möte för att ha en dialog om tänkbara åtgärder från regeringens håll för att minska risken för att den pågående utredningen mot PKK spiller över och drabbar den kurdiska befolkningen i stort. Izol får känslan av att mötets verkliga syfte är för regeringen att ta tempen på och bilda sig en uppfattning om hur kurderna kommer att reagera vid en massoperation.
– Jag förklarade att vi var bedrövade över mordet på statsministern. Jag var också tydlig med att det blivit allt svårare att leva i en miljö där en hel folkgrupp dagligen anklagas och utsätts för trakasserier. Mitt budskap var att gränsen för vår tolerans snart var nådd, berättar Izol.
Den 20 januari 1987, tidigt på morgonen, några få dagar efter ministerns tillkallade möte med riksförbundet, verkställs Operation Alfa. Polisen går in med buller och bång. När dammet har lagt sig har ett 25-tal personer arresterats. Operationen skulle dock visa sig vara ett haveri. De gripna släpps av åklagaren senare samma dag. Ingen kan kopplas till mordet på statsministern. Fiaskot är ett faktum.
Efterspel och slutsatser
Hans-Gunnar Axberger är professor i konstitutionell rätt och författare till den prisbelönta boken Statsministermordet. I den dissekerar han i noggrann detalj Palmeutredningen. Som huvudsekreterare i statens granskningskommission av Palmeutredningen är Axberger ansedd expert i ämnet.
– Den svenska staten är generellt dålig på att göra upp med sina misstag och förlitar sig hellre på tidens försoning. En indirekt uppgörelse skedde i buggningsrättegången, där flera polischefer, däribland Holmér, åtalades för olovlig avlyssning. I efterhand vet man att Säpo bedrev omfattande övervakning av både PKK och kurder i allmänhet – något som aldrig har genomlysts ordentligt.
I sin bok skriver Axberger att det under den tid då PKK-spåret var aktuellt räckte det att vara kurd och på fel ställe för att bli gripen.
– Det är orättfärdigt eftersom oskyldiga drabbas, och dessutom ineffektivt. Att slå så brett för att skrämma människor till att ange varandra är ett obehagligt tillvägagångssätt.
När Operation Alfa så till slut pyser ut med ett jämmer och åklagarna släpper de 20-tal personer som arresterats så återstår frågan om det fanns någonting kvar att utreda i PKK-spåret.
– Man har gått igenom hela det gigantiska PKK-materialet och kommit fram till att det inte finns något där. Som jag ser det så tillhör frågan om PKK:s inblandning i det här målet det som är mest välutrett av allt i den här utredningen.
PKK-spåret var stängt. Misstänksamheten från allmänheten och myndigheternas rättsosäkra behandling hade varit förödande för kurderna i Sverige. För många kändes det som en återupprepning av det de flytt från: att bli kollektivt straffade för sin identitet.
– Det kändes som att vi saknade skydd. Palme var en av få ledare i världen som öppet visat oss stöd. Hans död tog inte bara honom ifrån oss, den tog ifrån oss vår trygghet, säger Hevî.
Årtionden av misstänksamhet innebar att splittringar växte fram bland diasporan. Misstänksamheten från majoritetssamhället letade sig in hos den kurdiska gruppen och den kollektiva identiteten som en gång hållit människor samman förlorade sin bärkraft.
– Sverige är inte ett rättslöst land. Men vi kurder vet, kanske mer än andra, hur bräckliga allas våra rättigheter är och hur viktigt det är att skydda dem, avslutar Hevî.
RONÎ HACO
