LYRIK. Michael Economou har skrivit en dikt om en vandring i de öländska spåren av pojken Erik Johan Stagnelius. Diktens titel är hämtad från Stagneliusdikten ”Barndomsminne”.
Så här säger Michael Economou själv om intentionen med dikten:
”Jag har försökt skriva så romantiskt som möjligt i avsikt att fånga stämningar i och innebörder av skaldens egen diktning. För svårt? Kanske. Retro? Definitivt. Gammaldags? Möjligen. En dröm? Absolut. Romantiskt? Förhoppningsvis. 1800-tal? Nja.
I vilket fall har jag gjort så gott jag kunnat. Och jag hämtar stöd också hos förebilden och läromästaren Harry Martinson som skaldar så här i sin dikt ’Att verkligen våga leva’: ’Dröm gärna och helst vad tiden inte vill. Var otidsenlig framåt och bakåt.’ (ur Vagnen, 1960).”
O denna ljuva tid, av brist och besvär ej dunklad ännu!
1/5-18/5 2025
(I)
Otidsenligt är det kanske; att vandra, tro
man kan hinna fatt sig själv i flydda dagar.
Men även det otidsenliga bär en mening.
Varför hör vi annars diktens tidlösa ton?
Och Stagnelius, i din barndomsblick vill
jag märka att du vågade möta andra tider,
ett utomvärldsligt balansstycke, så naivt
att ingen ska kunna se hur högt du nådde.
I Gärdslösa är du pojken med Guds lyra,
slagrutan som kan avlyssna själens jord.
Lever sådan kunskap kvar bara i spåren
av dig, vem kan längre se hav och moln
bli som ett träd, väckt i morgonens ljus,
oberörd av Kaos obarmhärtiga födelse?
Att tider flytt innebär inte att tider ändras
bortom ett möjligt saktmod: jag försöker
bortse från min tid, som vore den möjlig
att undfly om man går så sakta, så stilla
att man lyckas förstå vad fjärilar vill oss,
vad tysta träd säger oss med sin tystnad.
(II)
Dikten som faller på plats byggs cykliskt.
I återkomsten, bortom regn och fuktiga
kvällars slum växer slagkraftigt spår av
liv på drömmens brant, cykler av tankar
om poesin som ständigt förväxlar natt
med dag när ljuset i dikternas skuggor
faller på Gärdslösa, Skogsby, Löttorp:
by går till by när jorden smugglar skog,
äng, åker, sten likt kosmiskt stöldgods
över ön som tämjs av sitt revs andning
i havets stora lunga. Men ambitionerna
om att vara otidsenlig får tåla en törn:
kängorna skaver så illa att stämningar
blir sår, inte upplevelser: svårt att få liv
i stillheten inom sig, svårast att märka
hur världsträdet Stagnelius klättrar i
växer så oföränderligt att hans dikter
förråder honom som i lönndomens
änglastrofer av fattigmansguld, värt
sin vikt när löv blir ord, träd blir dikt.
(III)
Inte onda, goda andar värnar än idag
allt oförstörbart i den lekande pojken,
bejakad av blombinas tysta ljuseufori,
besjälad av vindens blomstriga törnen.
Och inte ens när himlarna virvlar i kaos
gör leken sig omöjlig: om krafterna står
sig slätt inför själ och växt tjuter stormar
lyckligt, som vore vind och hav ett ljus!
För den som vittnar inför Guds keruber
i dikt om smärtans ton som sträcker sig
bortom världen, i strof om fåglars flock
som i himlen tecknar tröstens signum,
är våren paradisisk på ön: O denna ljuva
tid, av brist och besvär ej dunklad ännu!
Jag vill ju i stroferna höra barnets glädje,
hur orden lugnar vuxensjälen i sitt kaos.
Tro på fadern ovan molnen, löd devisen.
Så glimtar dikterna till i grönskans oro:
i blommans sken väcks estetiken, väcks
den natur som rätar ut livet inom pojken.
(IV)
Jag vandrar flera veckor, otidsenlig ja, till
trösten som långsamheten ger – men vad
gör det om jag aldrig når fram om ändå
inget annat än det tidsenliga väntar mig?
Så i natten lotsar martallarna mig att hårt
törsta efter ljus ur det djupare livselixiret:
havets långväga brus våg på våg på våg
i all längtan efter närhet till fjärran strand
öppnar mig för vad som väntade pojken.
I stjärnor ovan hav; ja – i cymbalklangen
av allt interplanetärt idétrots, så bländat
av sitt evigt esoteriska kretslopp, ankrar
pojken sitt livssken när Karlavagnen flyr
Öland; och jag har svårt att förstå; nej –
jag kan inte reda ut tankevärldens ljus
i solarnas glans, i skönhetens hisnande
skuggfärd som pågår under vandringen,
överstigande mitt förstånd när dikterna
ändå gör mig häpen över att jag älskar
dem utan att pojken ännu fattar något.
(V)
Vid stenkorset på Gärdslösas kyrkogård
väntar han, bibliskt ren i sitt hjärtas ljus;
barnet som här söker med fingret efter
de dödas vakna tystnad på gravstenar.
Fåglar sjunger i kör, apostlarna lyssnar:
tonerna är överjordiska, så långsamma
att allt som levs i stillhet och saktmod
gör mig varse skönheten som ska väcka
dikterna, urminnes bejakande cyklisk ton.
Jag är framme: vandringen har lyckats
stilla mig bortom vandringens smärta.
Jag ser vad jag sökt, jag är mer himmel
än jord, hemligheter flyger inte längre
från mig: Öland bejakar sitt världsträd,
pojken klättrar mot sitt vuxna jags dikt.
Inte renad i själen, men i trötthet stärkt
av tron på det ljust sagda som det ljust
levande, tar jag till sist farväl av pojken.
Ingen vet, viskar han, vem man blir en dag.
Blott ett evigt är säkert: barnet man var.
Not: Läsare av Stagnelius dikter ska i strof tre märka att jag kommunicerar mer direkt med skalden genom att låna och omarbeta några rader ur hans dikt Barndomsminne (från omkring 1818). I denna strof finns för övrigt fler anspelningar på andra Stagnelius-rader.
info@opulens.se
