För medlemsstater av EU är det varken upp till den fria marknaden eller länderna själva att avgöra till vilken grad verksamheter, myndigheter och samhälle ska digitaliseras. EU har digitaliseringsmål som alla EU-länder måste anta sig och planera inför.
Den svenska nationella färdplanen begärd av Europaparlamentet lämnades in den 5:e oktober 2023. Vi ser redan direkt och indirekt påverkan på planen på vårt samhälle. Vi tar en titt på vad som egentligen finns inom vår nationella färdplan.
Färdplanen är, kort och gott, en redovisning för hur Sverige arbetar för att nå EU:s digitala mål fram till 2030. Det inkluderar åtgärder landet ska ta, beräknade utvecklingskurvor, tidpunkter och förväntade effekter av åtgärderna och en uppskattning av resurserna som krävs för att genomföra dessa åtgärder.
Sveriges färdplan börjar med en analys av det aktuella läget. Här stoltserar man om att Sverige är ett mycket moget digitalt land med fjärdeplats på Europeiska kommissionens index för digital ekonomi och digitalt samhälle 2022, samma år som planen för det digitala decenniet fastslogs.
Det verkar egentligen som om Sverige behöver pressas när det gäller digitalisering; även utan EU:s mål har riksdagen ögonen fästa på att Sverige ska bli “bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.” Detta mål sattes i 2011 och i 2012 infördes en strategi för digitalt samverkande statsförvaltning som skulle bidra till “en enklare vardag för medborgare.”
År 2017 implementerade Sverige en ny digitaliseringsstrategi med samma mål om att bli bäst på att ta tillvara digitaliseringens möjligheter. Samma år antog man en ny strategi om digitaliseringen av utbildningssystemet.
Det fortsätter. År 2018 fastställdes en inriktning för artificiell intelligens, där målet igen är att Sverige ska bli ledande för att stärka välfärd och konkurrenskraft. År 2021 antogs en datastrategi där man hoppas se Sverige bli “en ledande datadelningsnation inom AI och digital innovation”.
Man ser Sveriges aktiva marsch mot ett digitalt samhälle tydligt i en kanske oväntad sektor: casinobranschen. Sverige blev i år först i EU med att stänga ned alla landbaserade casinon och inte tillåta varken staten eller privata aktörer att bedriva landbaserade casinon.
Beslutet togs bland annat på grund av bristande lönsamhet på grund av att svenskar hellre väljer att spela på nätet. Det finns en blandning mellan spelare som väljer nätcasinon med licens från Spelmyndigheten och de som väljer spelsidor utan svensk licens. Casinon på nätet erbjuder många fördelar som fysiska casinon inte kan erbjuda på grund av den digitala naturen – främst oavbruten tillgänglighet och oändligt med spelalternativ.
Nöjt avslutas den inledande analysen med konstaterandet att Sverige har “goda förutsättningar för att bidra till EU:s digitala mål för 2030” och en graf visar hur Sveriges uppfyllande ser ut 2023.
Den enda bekymmer som nämns är gällande digital enlighet och sammankoppling mellan olika tjänster eftersom medborgare förväntar sig sammanhållna offentliga tjänster. Problemet ska överbryggas genom informationsdelning mellan tjänster – en gemensam digital infrastruktur.
EU-målen för digitalisering är bland annat följande.
- Minst 80 procent av befolkningen ska ha digitala färdigheter med jämn könsfördelning
- Högpresterande, säkra och hållbara digitala infrastrukturer. Alla befolkade områden ska täckas av minst 5G.
- Minst 75 procent av företagen använder en eller flera av följande: molntjänster, big data, AI.
- Över 90 procent av små och medelstora företag har minst en grundnivå av digital intensitet. Digital intensitet mäts i form av användning av minst 4 av 12 utvalda digitala tekniker.
- 100 procent tillgänglighet till viktiga offentliga tjänster online.
Det finns en viss ironi i mål om konkurrenskraft och innovation som avgör vilken teknik som ska användas för att göra framsteg. Marknaden får mindre frihet att göra vad som fungerar på grund av godtyckliga mål som tar energi och tid från riktig innovation.
Ett övergripande mål om en digitalt kunnig befolkning kan också tyckas oroväckande.
Såklart behöver unga kunna hantera verktygen vi använder i vardagen, men digitaliseringen av utbildningen och ett fokus på digitala verktyg skulle kunna leda till problem som ännu inte kan bevisas.
En tidig undersökning pekar på att AI i utbildning gör oss dummare, och det verkar oklokt att låta unga studenter använda AI i stor skala utan att känna till effekterna på deras växande hjärnor. Men med mål som “en befolkning med digitala färdigheter” finns risken att just sådant händer.
Om det verkligen är klokt att samla alla viktiga offentliga tjänster under en och samma infrastruktur är också tvivelaktigt.
I journalisten Nicole Perlroths bästsäljare This Is How They Tell Me the World Ends belyses faran med att digitalisera all världens information och system och hur illa det kan sluta i form av sanna berättelser om cyberattacker och hackers.
Nicole skriver:
“I USA var bekvämligheten allt; det är den fortfarande. Vi kopplade upp allt vi kunde till internet i en takt av 127 enheter per sekund. Vi var övertygade om Silicon Valleys löfte om ett friktionslöst samhälle. Inte ett enda område i våra liv var opåverkat av webben. Vi kunde nu styra hela våra liv, ekonomin och elnätet via fjärrkontroll på webben. Och vi stannade aldrig upp för att tänka på att vi samtidigt skapade världens största attackyta.”
Det uppskattas att 15 buggar per 1000 rader kod hamnar i produktion. Med hundratusentals rader kod finns det ingen chans att helt eliminera alla säkerhetsrisker i vår digitala infrastruktur, och med hela landets känsliga data ute på nätet är obehörig åtkomst potentiellt katastrofalt. Visst kan digitala lösningar vara säkrare på det sättet att genomsnittsmänniskan har svårare att få åtkomst, men när någon väl får det kan skalan av skador vara helt otänkbar.
Det är inte det att digitaliseringen i sig är av ondo. Men den är inte heller något inneboende gott. Den bör betraktas som ett medel för att nå ett mål, men behandlas av EU istället som målet i sig. Ju högre grad av digitalisering, desto bättre. Utan att någon ifrågasätter det.
Det är outtalat i dessa planer att digitalisering är något önskvärt som kommer öka samhällets välfärd. Eftersom det inte ens är en diskussion krävs inga källor eller förklaringar. Man går vidare i full takt mot oåterkallelig utveckling.
Istället för undersökningar gällande risker och effekter av digitalisering på samhället sätts aggressiva mål upp. Man börjar inte med en liten grupp; experiment utförs inte ens på en nationell skala, utan hela EU kastar sig huvudstupa in utan att bry sig om att kontrollera djupet först.
Sverige verkar frivilligt erbjuda sig som försökskanin för framtidens samhälle. Utveckling är utveckling, möjligheter är möjligheter. Man kastar försiktigheten åt sidan och skyndar sig mot en fullkomlig digitalisering av samhället utan att känna till risker och konsekvenser.
Men man tar en risk på en helt ny skala när alla EU-länder tvingas satsa på ett enda kort.
