ENERGIPOLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om Tidöpolitikernas oförmåga att leverera en fungerande energipolitik.
Energipolitik som drabbar väljare och näringsliv
Att Sverige inte nått en blocköverskridande överenskommelse om energin är ett oerhört svek mot väljarna och näringslivet. Jag vågar påstå att Tidöpolitikerna därmed idiotförklarar sig själva och visar sig oförmögna att leda landet.
Energin är blodomloppet i nationen. Alla som varit med om ett längre strömavbrott vet det. Slås strömmen ut stannar allt. För näringslivet, främst den tunga industrin, är tillförlitlig, säker och hyfsat billig elektricitet livsavgörande. Därför skriker våra företag efter en överenskommelse som lever över flera mandatperioder.
Tidöpolitikerna vägrar leverera och ägnar sig i stället åt frågan om vad som är bristande vandel och om sin kulturkanon. Därmed följer diskussioner om huruvida Saltsjöbadsavtalet och flygplanet Viggen är svensk kultur eller inte.
I sista stund tycktes en överenskommelse vara på gång, men Sverigedemokraterna har styvnackat vägrat att gå med på kompromissen. Det nyssnazistiska partiets skäl är något oklara. Jag återkommer till det.
Energipolitiken på 80-talet
I stället ska vi sätta oss i tidsmaskinen och åka till 1980. För då inleds sveket. Året innan hade kärnkraftverket på Three Miles Island i Harrisburg i USA varit nära en förödande härdsmälta. Världen chockades. I Sverige ifrågasattes då om vi skulle bygga ut kärnkraften från sex till tolv reaktorer.
Facit fanns inte. Att göra entydiga riskbedömningar var omöjligt, hur Sverige skulle försörjas med energi på annat sätt var oklart. Ändå var vi tvungna att välja en väg. Det är därför vi har 349 välbetalda folkvalda i riksdagen som är våra ombud och kan sätta sig in i svåra frågor. Men dåvarande regeringen med centerledaren Torbjörn Fälldin i spetsen fegade ur.
Experterna var oeniga och varken de borgerliga partierna eller Socialdemokraterna var överens internt. Därför protesterade inget parti när ansvaret lades i knät på folket genom en folkomröstning.
En tragikomisk fars
Alternativen i valet gjorde det dock till en tragikomisk fars. Många tror att vi 1980 röstade om ja eller nej till kärnkraft. Fel. Alla de tre alternativen innebar en avveckling. Det tål att upprepas: alla de tre alternativen innebar en avveckling.
Linje 1 och 2 var nästan identiska. Reaktorerna skulle avvecklas i den takt som var samhällsekonomiskt möjlig. Ingen av linjerna sade att nya, utöver de beslutade, skulle byggas.
Linje 2 gjorde tillägg om statlig kontroll samt behov av satsningar på alternativ energi.
Linje 3 sade ungefär samma sak som linje 2, men satte en tidsgräns – total avveckling inom tio år.
Så vi röstade om en tidsplan för avveckling. Inget annat.
Linje 1 fick 18,9 procent. Linje två 39,1 och linje 3 samlade 38,7 procent.
Viktigast var kanske att alternativen som talade om satsning på alternativ energi fick nästan 80 procent.
Sålunda: Sverige skulle avveckla kärnkraften genom att först fördubbla den. Och vi gav oss god tid att fundera på alternativ under reaktorernas livslängd på flera decennier. Fast när den tiden nu gått har vi ännu inte bestämt oss.
Satsningen på det alternativa kom i gång sent. Men idag har sex av reaktorerna stängts av olika skäl. I dag står kärnkraften för en tredjedel av vår el, som mest var det hälften. Talet om avveckling, som var enda alternativet 1980, är borta. De flesta tycks övertygade om att en mix av källor, inklusive kärnkraft, kommer behövas under lång tid.
Engergipolitikens kärnkraftskramare
Fast Tidölaget har med närmast religiös övertygelse hävdat att kärnkraften i princip är den enda vägen in i paradiset. Men denna energi ska subventioneras med nästan ofattbara bidrag och garantier från det allmänna. Energiminister Ebba Busch har surrat sig stenhårt vid rodret på kärnkraftens skuta. Så hårt att hon avfärdar att i princip alla remissinstanser sågar den modell hon föreslår. Hon anser att deras invändningar och fakta bara är ”åsikter”.
SD:s nej till kompromiss i energipolitiken
Till sist fanns ändå ett kompromissförslag mellan blocken. För ingen vill göra energin till valfråga. Då skrek Tidölagets största atomkramare, SD, nej. Jimmies parti älskar kärnklyvningar lika starkt som man hatar vindkraft. Skälet till avskyn är oklar. Kanske anses detta energislag som vänster och liberalt. Måhända även feministiskt.
SD:s enda hjärtefrågor
Ändå är det märkligt. För SD har bara två hjärtefrågor. Den första är att invandring är roten till precis allt ont. Denna ska stoppas och de som invandrat ska i möjligaste mån slängas ut.
Den andra hjärtefrågan är en villkorslös kärlek till en kultur som är förankrad i drömmen om ett ariskt Bullerbyn.
Därför kör SD ofta med kappan-efter-vinden-taktik i frågor där det inte går att klistra på lapparna ”Allt-är-invandrarnas-fel” eller ”Allt-är-vänsterns-och-hbtq-folkets fel”.
Så var det med vinster i välfärden där partiet totalt bytte åsikt efter middagar med välfärdskapitalisterna. Och i februari 2022 gick man snabbt från att vara riksdagens mesta Putin-kramare till att i stället omfamna Nato.
Varför stretar SD emot?
Varför stretar Sverigedemokraterna emot i energifrågan? Jag ser två skäl.
Det ena är att de bjudits på fina middagar av kärnkrafts-lobbyn.
Det andra är att de vill hålla regeringen på sträckbänken. För att i sista stund gå med på en kompromiss. I utbyte mot något – kanske att Sölvesborgs store son ska få kröna sin karriär med en post som statsminister, i händelse av att Sverige efter valet 2026 ska fortsätta idka Tidölag i fyra år till.
lars.thulin@opulens.se
