
KORTPROSA. I veckans utgåva av Littestraden publicerar vi ”Garn” av Erik Skoghäll. Det är en kortnovell i gränslandet till prosalyrik.
Erik Skoghäll bor i Stockholm och arbetar som fotograf och filmare. Enligt Skoghäll handlar skrivandet mycket om att driva ner spatlar i en lös deg av infall och intryck. Han hoppas på att lyckas muta in ett område. I bästa fall få till någon slags stadga. Skoghäll har varit publicerad här en gång tidigare, då med den prosalyriska texten Helios
Skoghälls kortnovell, som vi nu vill presentera, heter Garn och är en sparsmakad betraktelse över ett kritiskt ögonblick.
CAROLINA THELIN
Garn
Efter mötet hade hörseln förändrats. Orden lät komma långt ifrån, metalliskt, ur en annan källa.
Som om orden i denna källa släpats längs stål eller järn. Långsamt, mekaniskt. Därefter levererade med saklig kyla.
Han lyssnade. Var i lyssnande. Tänkte på den vitklädda armen; hur den föll lite slött över sängbordet. Sedan på aktiekursen. Hjärnan skapar sina avledningsmanövrar. Han tänkte på havet. Drog med fingrarna över nacken, som över en farled.
Att leta efter något som svarar mot havet. Att vila i det glesaste språk. Det som lämnar plats för ett duvslag. Han tänkte att det nog kommer ordna sig, och att våren ändå var på ingång.
I det brutna växer inte förståelse, men förringelse.
Språket tar slut med mycket små, cirkelformade rörelser. I det anspråkslösa, det enkelt formulerade. Varsamt, be mig vänta. Be mig vara människa. Ljuset skär i handen som häller, så den ändrar form. Rörelse.
Även döden har ljud. De drar förbi i små täckta vagnar. Han lägger sig bredvid henne, rör ut fingrarna i språket.
Målar, målar, målar.

info@opulens.se


