TV-SERIE. Charlotte Wiberg konstaterar att filmregissören Gabriela Pichlers aktuella tv-serie ”Painkiller” på SVT Play lever upp till förväntningarna.
Jag har länge sett fram emot regissören Gabriela Pichlers tv-serie ”Painkiller” på SVT Play. Och nu är den här. Pichler fortsätter muta in ett eget område som hon behandlar på ett lika eget sätt; ett område som inbegriper klass, etnicitet, konst, samhälle och smärta, och som behandlas både inkännande och med sinne för det absurda.
Painkiller heter alltså serien, och det är vad Andrea Tisch, uppenbarligen i någon grad ett alter ego för regissören, försöker vara för sin mamma Dijana, en åldrande städerska med kronisk värk.
Andrea är konstnär och fast mellan behovet att skapa och behovet att göra skillnad, i en situation där hennes konst bara når ut till en grupp priviligierade människor. Inte ens eller kanske snarare framför allt inte till modern, som inte är intresserad av sin dotters verk utan snarast skäms för dem, även om hon också skryter om Andreas framgångar inför sina väninnor/släktingar.
Klass och etnicitet är outsidermarkeringar hos Pichler – huvudpersonerna har invandrar/flykting-bakgrund och de tillhör oftast arbetarklassen även om de inte är en homogen grupp.
Samhället är ett litet hjälplöst, trasigt vindskydd mot stora och små problem i invånarnas vardag, som stora fabriksnedläggningar eller effekten på kroppen av ett hårt arbetsliv.
”Painkiller” bjuder på diskbänksrealism
I dessa opioidkrisers dagar, där en titel som Painkiller ohjälpligt för tankarna till mediciner med prefixet ”oxy”, är det förstås en utsökt galghumor att Dijana inte verkar ha fått någon kemisk medicin alls, inte ens ett ordentligt läkarbesök, i stället blir hon erbjuden en ”smärtkurs” som ska lära ut ”acceptans”.
Ett slags diskbänksrealism kryddad med absurdism och ett rörligt, böjligt bildspråk som svarar mot den rätt sofistikerade diskussion om vad som ger livet mening eller åtminstone styrka att fortsätta i den där motvinden, det är väl vad jag ser hos Pichler.
Pichler/Tisch har både självdistans till konstnärens roll och respekt för den smärthärjade Dijana, som samtidigt helt osentimentalt inte riktigt återgäldar respekten gentemot sin dotter (men ändå kärleken).
Serieformatet tas på allvar nu
Likt mamman och dottern i Hanekes betydligt svartare Pianisten sover paret i samma säng och man undrar om denna extrema bonding kommer sättas på prov eller bestå.
Serieformatet tas mer på allvar nu än vad det gjorde under 1900-talet, och jag skulle gärna se än fler regissörer, gärna etablerade sådana, göra serier med lika hög ambitionsnivå som deras spelfilmer. En serie av Ruben Östlund kanske? Bergman hade sin Scener ur ett äktenskap, von Trier hade sin Riket. Ambitionsnivån ska inte vara lägre för en serie än för en film. Och så är heller inte fallet här med ”Painkiller”.
charlotte.wiberg@opulens.se
