DOKUSÅPA. ”Det här är, helt enkelt, framtiden. Vi är alla lika banala, alla lika lättmanipulerade,” skriver Charlotte Wiberg efter att ha sett SVT:s kontroversiella dokusåpa ”Gift vid första ögonkastet”.
Jag vägrade länge, mycket länge se Gift vid första ögonkastet. Det är ju ett helt sjukt program. Idén är befängd, inte bara lite härligt crazy utan genuint skrämmande. Att det finns professionella psykologer och terapeuter som är beredda att arbeta med det är otäckt, att det finns människor som ställer upp och vill medverka i programmet är tragiskt, och att så många tittar på det att Twitterflödet bågnar av kommentarer till det bevisar bara ännu en gång – liksom när det en gång gällde Robinson och en annan gång Big Brother – att begrepp som värdighet och integritet i dag framstår som närmast löjliga, helt tomma på mening.
Så jag blev väldigt glad av Roland Paulsens bredsida mot Gift vid första ögonkastet i DN. Äntligen säger någon som det är. Att para ihop människor som aldrig träffats med målsättningen att de ska följa varandra genom livet, och visa deras samliv för en miljonpublik, är faktiskt ingen bra idé. Det hela är ett sadistiskt experiment menar Paulsen, där de medverkandes mänskliga behov trampas på i syfte att göra ”bra tv”. Och han är inte den enda som är kritisk upptäcker jag, både psykologer och tidigare medverkande har ifrågasatt programmet ur en etisk aspekt. Uppenbarligen har människor faktiskt farit illa av Gift vid första ögonkastet. Och uppenbarligen har SVT helt enkelt struntat i det, kanske för att tittarsiffrorna varit så bra.
Men varför är då tittarsiffrorna så bra? Vad är grejen? På Twitter säger någon att de medverkande inte far illa för de är inte ute efter kärlek egentligen utan fattar att det bara handlar om att skapa underhållning. En annan presenterar sig som kärlekstörstig och säger att hon själv skulle kunna tänka sig att medverka, eftersom hon har större tilltro till programmets relationsexperter än sin egen urvalsförmåga vid dejting. Och så händer det egendomliga: från att ständigt ha misslyckats med att skapa par som verkligen vill leva tillsammans går programmet till att denna säsong producera hela tre av fyra par som vill fortsätta leva tillsammans efter de inledande fyra veckorna. Det är nu jag börjar titta.
Vi tror inte längre på någon skön, ny värld. Vi vill bara kunna vaggas fram genom livet så smärtfritt som möjligt fram tills att klimatdöden tar oss.
Jag blev inte omvänd. Men jag blev inte heller upprörd. Det var som att jag sjönk lite djupare in i mig själv för varje avsnitt. Jag orkade med fem avsnitt, och kände mig därefter på något sätt nästan katatonisk. Hela jag gav liksom bara upp. Det här är, helt enkelt, framtiden. Vi är alla lika banala, alla lika lättmanipulerade, kan till tonerna av välartat medelålders popmusik och smakfulla ballader fösas in i ett utmärkt medellyckligt liv i en lägenhet som naturligtvis är städad. Om några år kommer det finnas en marknad för professionella äktenskapsmäklare som med hjälp av den expertkunskap Gift vid första ögonkastet sitter på mot en viss summa hjälper oss som hamnat utanför i kärlekslivet, kanske kombinerat med ett sociala medier-paket som skapar rätt content. Tio parterapi-sessioner ingår och fyra veckor med Hello Fresh eller någon annan matkasse som låter oss slippa välja själva även när det gäller maten.
Vi behöver helt enkelt detta. Dejtingmarknaden är för rå. Passioner är hopplöst ute och väcker väl närmast en misstanke om att misshandel är involverad. Samhället finns snart bara kvar i valbara välfärdspaket som vi kan prenumerera på under livet, mot en avgift naturligtvis. Enbart i små familjeenheter blir livet möjligt att leva, och det blir desto viktigare att dessa verkligen är hållbara.
Snart kommer kanske Gift vid första ögonkastet följas av såpor som visar vilsna medelklassmänniskor matchas mot arbeten och lägenheter i chica bostadsområden. En del människor kommer naturligtvis att förbli för oattraktiva för att kunna slussas in i ett såpavärdigt liv, de livskraftiga av dem utgör det prekariat medelklassen behöver för att få sina behov tillgodosedda, åter andra kommer sakta tyna bort i fönsterlösa vinds- och källarlägenheter eller i någon container i containerstadsdelarna. Vi tror inte längre på någon skön, ny värld. Vi vill bara kunna vaggas fram genom livet så smärtfritt som möjligt fram tills att klimatdöden tar oss. Vi slipar våra kanter så att friktionen inte blir för stor. Jag känner mig säker på att det inom varje annan människa finns en apa som liknar mig. Och det gör mig besviken.
charlotte.wiberg@opulens.se
