UNGDOMSSKILDRING. Filip Hallbäck är imponerad av regissören Lukas Dhonts förmåga att uttrycka sig via ett poetiskt bildspråk i ungdomsskildringen “Close”.
Betyg:
Genre: Drama, Ungdomsskildring
Regissör: Lukas Dhont
Medverkande: Eden Dambrine, Gustav De Waele, Émilie Dequenne m fl.
Att ”göra slut” med en kompis kan vara minst lika hjärtskärande som att avsluta ett romantiskt förhållande. Saknaden av en vänskap som man själv har försummat kan också vara oerhört plågsam, särskilt i en så känslig ålder som tonåren. Dessa insikter påminns jag om, efter att ha sett den belgiske filmskaparen Lukas Dhonts ömsinta Close.
De trettonåriga pojkarna Léo (Eden Dambrine) och Rémi (Gustav de Waele) är bästa vänner och det slår gnistor om deras oskiljaktiga och intima vänskap. De umgås hela tiden varje dag på det mest överlyckliga och oskuldsfulla sätt som man kan föreställa sig. Killarna på skolan fäller så småningom elaka kommentarer mot Léo, medan flickorna undrar huruvida Léo och Rémi är ett par, på grund av deras osedvanligt starka vänskap.
Léo känner sig förödmjukad, rädd och arg till den grad att han gradvis ignorerar Rémi och börjar gå på ishockeyträningar – inte för att han egentligen gillar sport, men för att hamna i ett sammanhang av machokultur. Rémi blir i sin tur förbryllad och djupt sårad av Léos förändrade beteende, och tar till slut sitt liv. Tillvaron blir aldrig densamma igen för Léo och vi får följa hur han, liksom omgivningen, bearbetar den kollektiva förtvivlan.
Två av de bästa filmer som tematiserat sorg, enligt min uppfattning, är Frihet – den blå filmen (Krzysztof Kieslowski, 1993) och Manchester by the Sea (Kenneth Lonergan, 2016). Liksom dessa regissörer förlitar sig Dhont på det poetiska bildspråket som drivkraften i det känslomättade berättandet, till exempel den hissnande vackra kameraåkningen när Léo och Rémi springer full fart framåt längs Léos familjs färgstarka blomstergård.
Dhont har en skarp blick och en osviklig fingertoppskänsla i sina skildringar av hur andra vill förstöra något som är vackert och vad sorgen gör med oss människor, hur livet förväntas fortsätta som vanligt fast ingenting är som vanligt igen. Som åskådare behöver man inte rationella förklaringar till rollfigurernas beteenden och varje dramaturgiskt vägval som görs. Alla vi som förlorat någon vet att man hamnar i ett svart hål som man sakta men säkert försöker ta sig ur, och det är en insikt även Dhont tycks ha.
Det här är hans andra långfilm, som producerats fyra år efter den omstridda debutfilmen Girl vars autenticitet ifrågasattes och som flera kritiserade för att vara en obefogad fetischisering av en transpersons kropp. I hans andra långfilm ser jag dock en orädd filmskapare full av vördnad för rollfigurernas tidsrymd, på ett likartat sätt som den belgiska filmskaparen Laura Wandel gjorde i sin debutfilm Playground (från 2021) som handlade om mobbning i skolan. Filmens största förtjänst är emellertid Eden Dambrines och Gustav de Waeles rollporträtt av Léo och Rémi, som verkligen tar andan ur en. Man måste ha ett hjärta av sten om man inte berörs av deras djärva och hudlösa gestaltningar i detta återhållsamma drama om vänskap, men kanske ännu mer om skuldkänslor och ensamhet.
Betyg:
Genre: Drama, Ungdomsskildring
Regissör: Lukas Dhont
Medverkande: Eden Dambrine, Gustav De Waele, Émilie Dequenne m fl.
info@opulens.se
